Det metafysiska Framsteget

Liberal metafysik

När upplysningsfilosoferna på 1600 & 1700-talet lade fram idéer om det mänskliga förnuftets överhand gentemot religiösa vidskepelser tog humanismen form. Människan och hennes förnuft sattes i centrum istället för Gud, och en ny typ av metafysik kom med detta. Givetvis ansåg sig nästintill alla upplysningsfilosofer sig vara troende kristna, men deras tankar och idéer gick ofta stick i stäv med rådande dogmer från både den katolska kyrkan och olika protestantiska kyrkor. Med det mänskliga förnuftet ansåg man sig kunna frigöra sig från allt rådande förtryck och ersätta det med ”rationella” idéer. Det är här den moderna världen uppstår, ur 1600-talets vetenskapliga revolution.

Det är här en del menar att en ny typ av metafysik uppstår, den ”liberala metafysiken”. I den liberala metafysiken ser man på ens handlingar ur framtidens lins, man skriver hela tiden ”nuets historia”. Detta leder till att man hela tiden måste uppnå framsteg för att inte vara en besvikelse för framtiden. Roger Scruton (1996) skriver i ”Filosofi för den moderna människan” att detta framsteg: ”är en härskande princip i varje sfär av mänsklig strävan, oavsett om denna strävan är vetenskaplig, kulturell eller politisk.” (”Filosofi för den moderna människan”, s 168)

Rådande i vår samtid

Detta är en metafysik som fortfarande härskar i vår hyperprogressiva samtid, där den tar sig uttryck i argument av slaget ”det är faktiskt det rådande året”. Med detta menar man alltså att en progressiv lag eller normkritik, säg att transsexuella skall kunna gå på vilken toalett de vill, måste accepteras av allmänheten och staten av den anledningen att vi bör ha kommit ”så långt” i utvecklingen vid detta laget. Om man motsätter sig denna ”utveckling” blir man per definition kallad reaktionär i en nedsättande mening, då man motsätter sig den progressiva metafysiken. I en religiös jämförelse så är reaktionären i den liberala metafysiken en satanist i den kristna, då den motsätter sig den högre ordningen. 

Det bör påpekas att jag inte talar om liberalismen som politisk ideologi här, även om den är en konsekvens av Framstegsmetafysiken. Socialismen är en annan sida av myntet, som tar en annan ställning till hur människans samhälle skall formas och hur individens tillvaro bör vara i denna metafysik, men de hör samman då de är modernismens ideologiska barn. Båda ideologierna ser en framtida utopi som målet, och båda har berättelser om denna framtida utopi som har fängslat många under de senaste århundradena. Den socialistiska utopin handlar om människans till slut förverkligade jämlikhet i det socialistiska paradiset, men ironiskt nog har alla socialistiska experiment slutat med att alla människor blir jämlika då de dör av svält eller i arbetsläger. Liberalismen talar om utopin i vilken alla människor till sist är fria, befriade från alla bojor, och deras rättigheter garanteras av vad som i sista logisk led blir en global nattväktarstat. Det är åt detta håll vår värld barkar, då liberalismen segrade över socialismen i och med Sovjetunionens kollaps under 1990-talet. Liberalismens problem finns det dock gott om, vilka jag bland annat ger uttryck för i mitt blogginlägg ”Liberalismens kulturproblem”. Liberalismen grundas kring tanken att alla till slut måste ingå i den liberala staten, då detta är den rationella utvecklingen och därmed slutmålet för mänskligheten. I sitt mål att frigöra alla Individer från sina bojor vill man upplösa alla naturliga gemenskaper; nationen, familjen, lokalsamhället osv. I denna atomisering blir människan till slut en kosmopolitisk frisläppt individ, där det slutgiltiga enda sättet att uppnå något högre mål blir konsumtionen, varpå man förkastar högre ideal och faller ner till materialistisk fallen värld. Världen delas upp i vad Bard & Södervist (2009) kallar Konsumtrariatet, en underklass av konsumenter, och en överklass som produceras innehållet som konsumeras. Det kanske låter som att jag inte gillar denna idé, och då har du rätt, det gör jag inte. Men om man inte gillar idén av att ofrivilligt frigöras från sina naturliga gemenskaper, kan man inte då vara konservativ?

Konservatism och traditionalism

Nja. Konservatismen kan inte undgå den liberala metafysiken. Det är av denna anledning konservatism idag ofta betraktas som något som enbart bevarar den rådande ordningen, då av skäl som att man inte bör ha revolution, utan enbart långsam progression. Problemet är att denna konservatism enbart blir och är en förvaltare av liberalismen, den kan aldrig vara en motståndskraft till den. Om man som jag är en anhängare av idén om decentralisering, kulturell mångfald, och ett ”Europa av 1000 Liechtenstein”, är denna moderna konservatism inget alternativ. Den lägger sig under den rådande ordningen, blir en kontrollerad opposition för medias dramer, och blir därför en ideologi för de som redan har förlorat.

Ett alternativ till detta kan dock vara någon typ av traditionalism. I stället för att betrakta världen utifrån en potentiell framtida utopi kan man se tillbaka på historien och se både vad som fungerat, men också hämta sin legitimitet ur den. Genom mytiska berättelser och arketyper kan man hitta sin plats i världen utan att för den sakens skull åberopa en framtida plats man måste röra sig mot. Istället för att jobba för att förverkliga idéer som frihet, jämlikhet & broderskap, kan man jobba på sin egen karaktär, kring vilken man bygger idén om samhället. Därmed blir dygden satt på högsta piedestalen, och i ett sådant samhälle kan en naturlig aristokrati resa sig för att bringa naturlig ordning till världen. 

  • Mod
  • Förtänksamhet
  • Vishet
  • Måttlighet
  • Rättrådighet
Dygden och synden

Referenser:

Bard, A. & Söderqvist, J. (2009). Kroppsmaskinerna. Stockholm: Hydra Förlag.

Scruton, R. (1998). Filosofi för den moderna människan (B. Lönn, övers.) Stockholm: Svenska förlaget. (Originalarbete publicerat 1996)

Ernst Jüngers Skogsvandringen – Ett radikalt konservativt frihetsmanifest

För en tid sedan läste jag boken Skogsvandringen av den tyske författaren Ernst Jünger. Efter att i olika sammanhang hört talas om Jünger kände jag mig allt mer nyfiken på vad mannen egentligen säger. Jag hörde talas om en författare som stred i första världskriget, och som sedan blev erkänd författare i Weimarrepubliken. Där brukar han sorteras in i den ”konservativa revolutionen”, som bland annat innehåller tänkare som Oswald Spengler och i viss mån Martin Heidegger. När nazisterna kom till makten ställde han sig i opposition till dem, trots deras försök att värva in honom på höga positioner i den nazistiska statsapparaten. Efter andra världskriget ägnade han sig bland annat åt att experimentera med psykedeliska droger och kom på sin ålders höst att konvertera till katolicism. Han levde länge nog att se första och andra världskriget – samt Tysklands splittring och återförening 1989. Han levde till att bli 103 år. Hur kan man inte vara nyfiken på en sådan person och dess verk?

Skogsvandringen utkom 1951, strax efter andra världskriget, och behandlar frågan om var människan i den nya tiden kan hitta frihet. Inte för att grundförutsättningarna har förändrats, utan för att teknologin och propagandan fördunklat människans blick gentemot det evigas och frihetens natur.

Boken startar med att klargöra att skogsvandringen inte är någon idyll. Jünger proklamerar att boken handlar vår tids ödesfrågor, och att dessa frågor inte har en praktisk natur som de frågor som annars diskuteras i samtiden. Det handlar alltså inte om kvinnofrågan eller klassfrågan, poängterar Jünger. ”Vad är detta för frågor då?”, kan man som läsare undra. Det förtäljs inte, man inser istället att man är inkastad i lärdomsprocessen om frågans natur – för om man inte förstår vilken fråga det är som ska ställas kan man ej heller förstå svaret. Således skriver inte Jünger om vad skogsvandringen innebär för en bra bit in i boken, kanske inte egentligen fören på bokens sista sida. Istället för man följa med på en fascinerande resa med uppmaningar om en radikalt annorlunda syn på vad samtidens problem är gentemot den gängse diskussionen i samhället, där andlig upplysning och radikal individuell frihet med medföljande ansvar tillskrivs lösningen.

I bokens början möter vi en man som kommer till en insikt när han står vid valurnan. Med valsedeln kommer han antingen säga ja till det rådande systemet eller tillhöra minoriteten som säger nej. Han inser att nej-sägandet är det moraliskt korrekta, men också det som gör att systemet hålls samman. Utan nej-sägare har systemet ingen egentlig fiende och därmed inget existensberättigande. Existensberättigandet kommer till genom att fiender hotar det gängse sättet att leva, och utan dessa avvikande element finns ingen anledning att hålla systemet kvar vid liv. Därmed är hans proteströst i medräknad från början – han är dömd att vara slav under systemet vare sig han vill eller inte. Men man ska inte missta sig, säger Jünger. Nej-rösten är en början till en befrielse från bojorna, om än ett litet steg. Jünger kallar det till och med för en beundransvärd handling, en typ av martyrdöd. Motståndshandlingen visar att han är redo att gå vidare i sin utveckling, sin skogsvandring.

Redan här ter sig Jünger kontroversiell med våran tids ögon, men även sin tid ska man nog ha klart för sig. Denna minoritet som kan ta sig för skogsvandringen är en mycket liten del av befolkningen – och ännu förre klarar den. En liten elit som är mycket starkare än majoriteten kommer att leda samhället vare sig de vill eller inte. Naturliga eliter är såklart väldigt kontroversiellt idag, då man genom att ens antyda att de existerar motsäger sig begreppet ”allas lika värde”. Ängsliga vänsterspasmer som får oupplevda flashbacks från vad de tror är ”30-talet” och tal om övermänniskor kommer fram, men man skall komma ihåg att Jünger var en motståndskraft till nazismen. Nationalsocialism (och dagens alternativhöger) gör misstaget att se en naturlig elit i hela befolkningar – det verkligt radikalt konservativa är att se en naturlig elit bland mänskligheten i stort.

Jünger fortsätter med att tala om skogsvandraren som en tredje gestalten gentemot två andra gestalter han tagit fram, arbetaren och den okände soldaten. En mer djuplodad analys av dessa gestalter vore nog på sin plats här för att ställa upp i kontrast gentemot skogsvandraren, men det får nog lämnas till en annan dag då mina kunskaper räcker längre.

Skogsvandraren måste överkomma rädslan, den rädsla som Jünger menar är en av vår tids största sjukdomssymptom. Det verkar vara en rädsla för att framstegsdrömmen vi lever i ska ta slut. I och med teknologins framfart och alla de bekvämligheter vi får av den har vi tvingats kompensera vår frihet. Jünger exemplifierar med Titanic – ”Så länge vädret är vackert och utsikten tilltalande kommer han inte märka att han befinner sig i ett läge där friheten minskat.” Kanske är människan rädd för att hon innerst inne vet att rationaliteten dragen till sin spets innebär slutet för henne själv? Nazisterna rationaliserade bort judarna, och kanske håller vi på att skapa en artificiell intelligens som kommer att bortrationalisera oss. Men ändock så står människan kvar på teknologins sida – ty hon har blivit förslavad av dess bekvämligheter. Friheten nås därmed genom att stiga av teknologins och tron på det eviga framstegets framfart. Skogsvandraren måste rota sig för att kunna nå individuell frihet.

Genom att rota sig utanför teknologins framfart står han oberoende av sin tids politiska och tekniska nycker och kan hämta visdom och kunskap ur eviga traditioner som gör att individen får friheten att kunna göra medvetna val i sin egen samtid. Perspektivet påverkar uppfattningen, och genom att stå grundat och se händelser ur ett längre – eller evigt – perspektiv, kan man få valfrihet på riktigt. Detta innebär också att skogsvandraren inte motsätter sig utveckling i sig, utan tar utveckling på tillräckligt stort allvar för att se både faror och nyttor med den i motsats till den gängse blinda tilltron på framsteget.

Efter dessa proklamationer går Jünger vidare med att beskriva hur människans genom skogsvandringen ”möter sig själv i sin odelade och oförstörbara substans”, som ska skingra skogsvandrarens dödsskräck. Här rör det sig alltså om en andlig utveckling. Associationer som alkemiska transmutationsprocesser och jungiansk individuation kommer till mig när jag läser dessa passager, men också den klassiska ”hjältens resa ned i underjorden”. När människan möter sina demoner och inkorporerar dem i sig blir han starkare än någonsin och är redo att gå tillbaka för att vara det som krävs för att hjälpa sin samtid.

Detta är inte att jämföra med någon typ av gnosticism vad jag kan se – i den mån jag förstår vad gnosticism innebär. Visserligen går skogsvandraren ut i det eviga för att tillskansa sig kunskap på egen hand, Jünger skriver exempelvis att även om kyrkan och teologer kan vara till hjälp i denna process måste individens val göras av denne själv. Dock genom att hela tiden gå tillbaka och förankra sig i jorden och ta den historiska tiden på allvar överges inte tillvaron och människorna, det handlar alltså inte om att nå transcendens och uppgå i evigheten utan att först ta hand om den fysiska världen.

Andlig upplysning vore här välkommet enligt Jünger. Han välkomnar en ny orden för detta, ”en andlig rörelse som likt en spegelbild i varat inrättar sig på nihilismens område”. Likt hur missionärer talar med infödingar på deras språk måste man tala med den (post)moderna människan på hennes språk. Jünger välkomnar därmed en ”lilla katekesen för ateister”. Tankarna förs till Jordan B. Peterson och de som efter att ha inspirerats av honom kallas sig ”kristna ateister”. Tydligen kan man tala om transcendens även i vårt tidevarv.

I bokens slutskede beskrivs hur skogsvandraren tillbaka i världen klarar sig på egen hand. I sin egen hand har han läkekonsten, lagarna, och kriget. Han lyder inte under någon, är ingens slav. Han inser att: ”Långa tider av lugn inverkar gynnsamt på vissa optiska illusioner. Till dem hör tron att bostadens okränkbarhet grundar sig på författningen och därmed är säkrad. I verkligheten grundar den sig på familjefadern som tillsammans med sina söner dyker upp i dörröppningen med yxan i hand”. Detta kan nog svenskar av idag hålla i åtanke när rättsstaten går mot en kollaps och invasiva kulturer och stammar står vid dörren. Inget säkrar äganderätten förutom våldet. Lex Rhodesia.

Här kommer också en intressant koppling till libertarianismen. Jünger framhåller äganderätten som absolut, ingen har rätt att komma och bestämma över din egendom. Han skriver: ” […] den vilande och oföränderliga egendomen finns i skogen – en fröbädd som ständigt ger nya skördar. Såtillvida är egendom något existentiellt, tätt förbundet med dess ägare och dennes vara.” Detta är dock ingen uppmaning till att binda sig vid materiella ägodelar, det gör bara individen till slav under sina tillgångar. Istället handlar det om att inse vad som är absolut nödvändigt att försvara när tiden är kommen.

Slutligen skriver Jünger om Logos, och hur skogsvandraren rör sig närmare begreppet genom sina handlingar. Han kan lägga krångliga omskrivningar bakom sig och röra sig närmare begreppet likt inga andra gjort på mycket länge. Det verkar som att Jünger är inspirerad av Nietzsche när han skriver: ”När nu anden vänder sig till filosofin för att få svar på dessa högsta frågor och låter sig avspisas med allt torftigare världsförklaringar, så är det inte ett tecken på att fundamenten har förändrats, utan på att förmedlarna inte längre kan träda in bakom förlåten. I ett sådant läge är vetenskapen att föredra, ty till det bråte som spärrar ingångarna och förhindrar tillträde hör även de storvulna gamla orden, vilka först blev till konvention, för att sedan bli till förtret och till slut blott långtråkiga”. Det rör mig återigen till en tanke som jag hörde Jordan B. Peterson säga i ett samtal med den kalvinistiska pastorn Paul Vanderklay; att guds död innebär att vi står inför ett skifte där det inte längre räcker med att proklamera guds ord (logos), vi vill nu förstå.

Därmed förstått att man inte ska ge sig hän med språkspel som post-modernisterna vill. För att återigen citera Jünger: ”Orden rör sig med skeppet; Ordet hör till skogen. Ordet vilar bakom orden likt tidiga ikoners gyllene fond. När nu Ordet inte längre skänker liv åt orden uppstår en fruktansvärd tystnad bakom deras svall – till att börja med i templen, vilka förvandlas till pråliga gravmonument, därefter på förgårdarna.” Numera är vi vid punkten då många anser att verkligheten endast finns i ”orden”, det vill säga det flyktiga språket. Kan det vara för att man tappat kontakten med Varats sanning? Hittar man där Logos? Vad jag förstår menar Jünger att vägen till Varats sanning går genom Logos, om inte annat.

Skogsvandringen är en fantastisk bok. Ett frihetsmanifest för den vågade och ett verkligt radikalt motstånd mot samtidens uppfattningar – likväl en uppmaning till de som känner sig träffade att inleda vandringen ut i skogen. Där finns visheten att tillgå, om man nu vågar sig ut. På mig gjorde boken ett oerhört intryck. I skrivande stund ca två veckor efter att ha läst igenom hela boken kan jag säga detta med säkerhet. Jag rekommenderar den varmt till alla därute som kan komma att läsa denna essä.

forest_tunnel_stock_by_leeorr_stock-d65qrmw.jpg

Hållbar kulturell utveckling

Hållbar utveckling är ett av uttrycken som tillsammans med ”alla människors lika värde” och ”Värdegrunden™” varit 2010-talets buzzwords. Hållbar utveckling sammankopplas med saker som miljömedvetenhet, återanvändbara material, anti-konsumtionsamhälle, och är i mångt och mycket det största som miljörörelsen i väst har skapat i kulturtermer. Man har lyckats få in hållbar utveckling i de flesta företags och nationers mål, ofta utan att de behöver precisera vad det handlar om.

Hållbar utveckling handlar ofta om att man vill lämna efter sig jorden i ett sådant skick att barnen och barnbarnen ska kunna leva utan att planeten har förstörts. På sätt och vis är det en uråldrig tanke att lämna världen efter sig som man fick den, som inte minst torgförts av reaktionärer och konservativa under många tusen år. Lästips om man vill läsa mer om de inneboende gröna och naturkonserverande delarna av det reaktionära tänkandet är C.A Shoultz artikel The Green Green Earth. Det finns något evigt och transcendentalt i att vilja bevara naturen och agera trädgårdsmästare åt planeten, detta är varför jag personligen inte är emot begreppet ”hållbar utveckling” på samma sätt som jag motsätter mig begrepp som ”värdegrund” och ”alla människors lika värde”. Men en oerhört väsentlig del av hållbarhet missas nästan alltid, och det är av absolut största vikt under de kommande åren. Det handlar om en hållbar kulturell utveckling.

Likt man bör lämna över sin mark, sina ägodelar, och själva naturen till sina efterlevande för att de ska ha de bästa möjligheterna att leva goda liv och föra vidare värderingar bör man också lämna kulturen i ett sådant skick. Detta borde inte vara kontroversiellt för varken konservativa eller för den delen klassiska liberaler. Tänkare som Adam Smith, Roger Scruton och Edmund Burke framhöll att marknadsekonomi endast fungerar om den vilar på en kultur och gemenskap med tillit, dygder, och respekt för överenskommelser (Nordin, 2011). Ifall dessa dygder inte förs vidare kommer det leda till en urholkning av kulturen, och i förlängningen leda till att en fungerande marknadsekonomi och kultur blir omöjlig. Detta är också en del av vad Hans-Hermann Hoppe (2001) kallar ”decivilisationsprocessen” i sin bok Democracy: The god that failed, det vill säga ett successivt höjande av tidspreferensen bland befolkningen som ingår i en civilisation.

För de frihetligt sinnade där ute, konservativa, libertarianer och anarkokapitalister tillikaär detta av absolut största vikt. Ifall man vill att en fri marknad ska överleva över tid är en kultur som främjar klassiska dygder, respekt för äganderätt, och respekt för kontrakt, fundamental för ett sådant samhälles överlevnad – särskilt då man inte har ett enormt våldsmonopol att backa upp dessa funktioner på.

För många är det skrämmande att tänka över eoner av tid, men för kultur och natur som håller över tid behövs ett långsiktigt perspektiv. Var herde över sin skog och likaså till din kultur. Bevara allt gott och ta bort allt ogräs. Dina efterlevande kommer tacka dig.

146f2073f1b7af3588df42c4ad038062

Referenser:

Hoppe, H. (2001). Democracy. New Brunswick: Translation Publishers.

Nordin, S. (2011). Filosoferna. Stockholm: Atlantis.