Kreativiteten kräver struktur

”Rules are there for a reason. You are only allowed to break them if you are a master. If you’re not a master, don’t confuse your ignorance with creativity or style” – Jordan B. Peterson

Citatet ovan kommer från en handvisning i hur man ska skriva essäer, skriven av den kanadensiska psykologiprofessorn Jordan B. Peterson (som jag skrivit om tidigare här). Sammanfattningsvis menar Peterson att du bör respektera de regler och konventioner som gäller för det du ska göra, och om du frångår detta bör du vara mycket vaksam på vad du håller på med – och är du nybörjare inom området bör du inte frångå konventionerna över huvud taget. Det kan kanske vara hårda ord som ter sig hindra all form av kreativ utveckling, men i verkligheten borde detta vara en självklarhet som kan appliceras på det mesta som händer i samhället.

I vår post-moderna tid tycks allt vara tillåtet. Gamla konventioner inom allt från familjebildning till konst håller på att frångås – påskyndat av entusiastiska akademiker som ser framför sig en värld utan traditionens sociala och mentala bojor. Detta projekt har pågått från mitten av 1900-talet, då filosofer och sociala ingenjörer som makarna Myrdal ville befria människan från familjens förtryck och de sociala bandens förhindrande av individens potential (att vara en produktiv del av samhället / staten). Detta har lett fram till dagens normkritiska resonemang, där allt normbrytande hyllas – och allt normativt demoniseras.

Musikern och rockkompositören Frank Zappas musik präglas av komplexitet och avancerade rytmer, men också av lekfullhet och nytänkande, och under konserter – improvisation. När Zappa fick en fråga om hur han kunde improvisera när musiken är så komplex gav han svaret att improvisation endast kan fungera om det är inbäddat i en välfungerande struktur. Då alla musiker vet vad de ska göra – och gör det bra – kan en person sticka ut ur mängden och låta kreativiteten flöda.

noter_192285338
Kreation bundet i tradition.

Likt tränade musiker i ett band borde samhällsmedborgare spela sin roll så väl de kan. I den struktur som är framtagen genom århundraden av konsensus finner vi stabilitet. Ytterst få människor klara av att leva utan struktur – samhället klarar det aldrig. Men strukturen bör dock inte komma ovanifrån. En spontant framtagen struktur anammad, justerad och tillrättalagd över lång tid, skapar ramverk som håller tidens rand – och tillåter ny kreativitet som kan berika samhället.

Människorna som idag förespråkar normbrytande utan syfte kommer leda till en urholkning av samhälle och vår gemensamma kultur. En direkt motståndshandling mot detta vore att verkligen ägna sig åt bemästring av produktiva åtaganden. Du som aspirerar till att vara musiker – lär dig allt du kan! Samma sak gäller den som vill ägna sig åt matlagning, konst, eller hantverk. Att stå framför en tom myr innebär oändligt med vägar att gå – men genom att välja redan upptrampade stigar vet du vart det är säkert att gå – och du kan då snabbt hitta tillbaka till en upptrampad väg om du skulle våga vika av. Den dagen du har lärt dig alla vägar kan du försöka skapa din egen – och då kommer du kanske inte att drunkna direkt.

En ung generations frustration

Jeff Deist, ordförande för det amerikanska Ludwig von Mises-institutet, höll i slutet av juli 2017 ett uppmärksammat tal – vilket har rört upp många känslor bland libertarianer världen över. Talet, som är utpräglat höger-konservativt, beskriver bland annat vikten av konservativa värderingar för att upprätthålla civil ordning och trygghet i avsaknaden av en stat. I slutet av talet säger Deist:

In other words, blood and soil and God and nation still matter to people. Libertarians ignore this at the risk of irrelevance.

Talet i fråga har fått flera vänster-progressiva libertarianer, så som Steve Horwitz, att ta avstånd från Ludwig von Mises-institutet då han menar att de flörtar med alt-right-rörelsen och använder sig av nazistisk retorik. Kritiken är inte ny, och splittringen mellan progressiva och konservativa libertarianer har länge legat och pyrt under ytan och ovan jord – även i Sverige.

Great_Fire_London
Vad ska man göra när man upplever sin civilisation stå vid ruinens brant? Bild: The great fire of London – Okänd konstnär

Tidigare har den frihetliga och libertarianska rörelsen i Sverige varit väldigt progressivt inställd i kulturella frågor. Under 90-talets nyliberala period var det kampen om längre öppettider på krogar, HBTQ-rättigheter, och öppna gränser som stod högst upp på agendan. Detta i sig är inte så konstigt – alla är barn av sin tid. I en tid där Östeuropa precis blivit befriat från järnridåns skugga och man såg framför sig en ny period i mänsklighetens historia där människorna kunde befrias från både statens och traditionens bojor. Den livstilsliberala inställningen och kampen för möjligheten att leva ut densamma blev denna generations stora frihetsfrågor – men tiderna förändras, och dagens unga generations stora frågor är helt annorlunda än 90-talets liberalers. En ny undersökning visar att människor födda efter 1995 är den mest konservativa generationen på 70 år, och uppväxta med genusvetenskap, islamistisk terrorism, samt ett helt nytt medielandskap är det en helt annan värld än tidigare generationer har sett.

Sprickan mellan den äldre progressiva generationen och den yngre konservativa har blivit större och större under de senaste åren. I Sverige har den frihetliga rörelsen formligen exploderat i storlek, och mängder av organisationer har startats. Ludwig von Mises-institutet, bubb.la, frihetligt, och många andra podcasts och bloggar har börjat forma ett helt ny libertarianskt landskap i Sverige – med tydlig höger-konservativ riktning i kulturella frågor. Den äldre progressiva generationen, ofta personifierad av ”The usual suspects” (Fredrik Segerfeldt, Mattias Svensson, Johan Norberg) samt deras ideologiska arvtagare i olika politiska ungdomsförbund så som CUF, har många gånger fördömt de mer konservativa frihetliga organisationerna för att vara ”bruna” samt gå främlingsfientliga krafter till mötes. Är det så att de största frågorna idag handlar om alkoholglass, HBTQIA-rättigheter samt öppna gränser? Svaret från vår tids unga konservativa generation säger: nej.

Det kan vara oförmåga att se dagens verklighet från höga stolar och morgonsoffor, det kan vara ovilja att ta tag i dagens problem. Men en sak är säker – den svenska frihetliga rörelsen står inför ett vägval. Just nu polariseras samhället mer än någonsin och den frihetliga sfären kommer inte undan. Kommer de progressiva libertarianerna lyssna på Jeff Deist och inse att nation och religion fortfarande spelar roll? Eller kommer de stoppa huvudet i sanden och drömma sig tillbaka till 90-talet. Valet är deras – för de konservativa är på frammarsch.

Carpe diem, Homo Presens

Den latinska frasen carpe diem, fånga dagen, har blivit en av vår tids vanligaste deviser. Sprunget ur de moderna människornas till synes stressiga vardag fylld av sociala medier och ”livspussel”, ses carpe diem som den filosofiska lösningen på det moderna stressproblemet. I detta avseendet kan carpe diem vara oerhört nyttigt, något i stil med österländsk meditation eller stoisk acceptans av livets skyndsamma natur. Dock är fenomenet med att ”leva i nuet” inte särskilt bra som livsfilosofi – då det också är ett symptom på rotlöshet och nihilism.

J-GORMLEY-MAN-PAINTING
Befriad från alla bojor? Bildkälla: http://jezartjournal.blogspot.se/2012/08/gormley-man-1-in-100.html

Under 1900-talet har den så kallade statsindividualismen tagit ett starkt grepp kring den svenska folksjälen. Likt Catarina Kärkkäinen skriver i denna ledarkrönika hur statsindividualismen lanserats för att befria svenskarna från kulturens och traditionens bojor. Kärkkäinen skriver:

”Den första regeringen Palme gjorde sig därför redo för nästa steg av samhällsbygget – frigörelsen från gammaldags familjestrukturer som styrde hur vi levde och gjorde oss beroende av varandra. Kvinnan skulle frigöras från mannen; de vuxna från sina barn; barnen från sina äldre. Olof Palme ledde tillsammans med makarna Myrdal vägen.”

I detta atomiserade tillstånd med individer utan historia, traditioner, eller familjeband, är det inte konstigt att nutiden blir den dominerande platsen där händelser spelar rum. I nuet är den moderna Homo presens, nutidsmänniskanfri att njuta – njuta av sin ”frihet” som individ samt njuta i en mer hedonistisk bemärkelse. Men vad är friheten i nuet utan en framtid att jobba mot? Också, hur kan man visualisera sig en framtid utan att veta vart man kommer ifrån?

Jag har tidigare närmat mig ämnet om historielösheten som har drabbat det svenska folket. Inte nog med att Homo presens inte är speciellt intresserad över vart han kommer ifrån – han måste leta länge om han ska få korrekt information. Statsindividualismen och historieförfalskningen om den svenska historien går därmed hand i hand, där generationsband klipps av och äldre tiders vishet går förlorad för alltid.

Utan krav från äldre tider kan Homo presens därmed välja från ett smörgåsbord av identiteter och livsstilar, och som den post-moderna skolan lärt individen finns det ingen hierarkisk ordning mellan dessa identiteter och livsstilar. Men eftersom identiteter är utbytbara och varje moment är en värdefull stund i sig blir framtiden något stort och skrämmande – som helst sopas under mattan och hela generationer vägrar växa upp. För när Homo presens inser att 998 av de 1000 valen den hade var värdelösa går hedonismen över i nihilism, och det enda som ger livet mening blir snabba dopaminkickar i festande, datorspel, pornografi, och sociala medier.

Utan dåtid finns ingen framtid – det enda verkliga blir nuet. Men när de oändliga valen inte leder någonstans – vart ska Homo presens ta vägen? Det är en av vår tids största frågor – om vi vill att vår civilisation ska fortsätta existera även i framtiden.