Bildade barbarer som ideal – om Jungs skugga

Det brukar sägas att ordet lagom är ett ovanligt ord bland världens språk. Bilden av svenskar som folk är att de kan symboliseras med mellanmjölken, mjölken som inte sticker ut på något sätt. I många svenskars ögon är detta inte något att skämmas över. En svensk tiger, medelvägens politik, och kompromissernas förlovade land. Men vad händer om lagomfolket möter människor som ej vill kompromissa? Ska man då återuppväcka den delen av Sveriges folksjäl som Fredrik Reinfeldt hatade, ”det ursvenska barbariet”? Eller gäller det då att hålla huvudet kallt, och ta diskussionen till en högre nivå?

Friedrich Nietzsche kritiserade kristendomen för att ha tämjt Européerna till en nivå där de hyllade svaghet som den högsta dygden. Var det enbart dåligt, kan man då fråga sig. Man skulle kunna säga att kristendomen tämjde Europén från barbar till modern människa, från krigare till poet. Nietzsche skriver också att kristendomen förmodligen tämjde Europén till en förmåga att kunna tänka och resonera på ett helt annat sätt än vad som hade kunnat göras i övriga världen, vilket ledde fram till vetenskapsrevolutionen och upplysningen. Problemet är dock att vi kan ha blivit så civiliserade att vi inte längre har en reell uppfattning om våra barbariska sidor, att de förkastats som något som är förbi i människans utveckling.

Psykologen Carj Jung skrev ofta om psykologiska arketyper. ”The great mother”, ”The Jester”,The terrible father ” och så vidare. Han talade också om skuggan, ”The shadow” som enligt Jung finns inom alla människor. Skuggan är den psykologiska kraften som kan få människor att begå handlingar som man kan betrakta som ”onda” eller barbariska. Jung skrev att människan, för att kunna bli en hel individ, måste upptäcka sin inre skugga för att sedan tämja den. Då man har kunskapen om vilken förödelse man kan orsaka världen kan på riktigt begå moraliska handlingar, då man vet att man verkligen har ett val mellan gott och ont. Det är också bättre att lära sig om sin skugga frivilligt, än att låta världen tvinga fram den ur dig.

Hur appliceras detta då på svenskar? Man skulle kunna tolka mellanmjölksmentaliteten och svenskens undergivenhet gentemot exempelvis statsapparaten som en väldigt långtgående civilisering. Under denna process har man helt glömt bort sin inre skugga, och man gör allt man kan för att förtränga kollektiva minnen av forna manifestationer av densamma. Detta tar sig då uttryck som att viljan att riva Karl XII-statyer. Svenska individer har i mångt och mycket behov av att gräva upp sina förfäders armborst för att åter kunna inse sin egen styrka.

Detta innebär då inte att det som behövs enbart är ett återuppväckande av den krigiska sidan av individerna. Klassisk bildning och förmågan att artikulera sig själva och sina tankar är oumbärliga för den individ som kan kalla sig hel. Nyckeln ligger i balansen mellan civilisation och barbari, ett balanserat maskulint ideal. Dessa frågor är viktigare att tala om nu än på mycket länge, då post-moderna feminister påstår att det maskulina idealet enbart innefattar ”giftig maskulinitet”, när man i själva verket borde tämja sin förmåga till destruktivitet istället för att ignorera den helt.

För att tämja sin skugga måste du först upptäcka att den finns. Därefter kan den tämjas med hjälp av bildning. Som med så många andra saker måste denna process påbörjas på ett individuellt perspektiv. Du som ägnar all din tid åt bildning, börja sätta av tid för att nära en mer aggressiv del av dig själv. Samma sak gäller den som enbart ägnar sig åt aggressivitet. Genom att tämja den kan man kanalisera den i mycket mer konstruktiva former. De båda behöver disciplin för att göra detta. Då kan man vara gentleman om situationen kräver, viking om så behövs. Dessutom, visheten att veta vad som krävs i vilken situation.

The Vigil exhibited 1884 by John Pettie 1839-1893
The Vigil – John Pettie 1884

Känn ingen skuld för din mänsklighet

Författarinnan Ayn Rand anses av många vara en kontroversiell figur. Hennes romaner upphöjer utan skam människans skapandekraft och dess egenintresse till något heroiskt och beundransvärt. Detta ställer hon ofta i kontrast till jämställdshetsvurmande svaga tankar och människor som inte tillför något av värde till världen. Men liksom i vår värld låter Rand hennes antagonister ses av allmänheten som moralens väktare, medan vi läsare ser att så inte alls är fallet.

I Rands roman The Fountainhead (1943) möter vi bland annat karaktären Ellsworth Toohey. Toohey är skribent och arkitekturkritiker i en stor dagstidning, och höjs upp av allmänheten till en man av utomvärldslig moral för sina socialistiska ställningstaganden och utspel om att den själviska människans tid är förbi. Rand ställer upp Toohey i kontrast till sin protagonist Howard Roark, vilken är en ung arkitekt som inte skäms för sina egna visioner och arbetsmoral.

The Fountainhead må vara 75 år ung, men den skulle likväl kunna vara skriven idag. På många sätt är Toohey en perfekt illustration av dagens så kallade godhetssignalering, där människor på sociala medier skryter om hur osjälviska och ”goda” de är. Efter subtilt skryt om deras omtänksamhet om svaga grupper av människor inkommer en säker ström av kommentarer där godhetssignaleraren anses som ”modig” och ”stark”.

Denna godhetssignalering har även tagits upp av politiska partier från höger till vänster, om än mer förekommen ju längre åt vänster man kommer på skalan. Inte sällan tycks det vara tätt sammanknutet med känsloargument, för att ge dig som läsare dåligt samvete, och få dig att känna vördnad inför deras ”godhet”. Som Ellsworth Toohey uttrycker det i The Fountainhead:

”I’m merely – well, shall we say? that mildest of all things, a conscience. Your own conscience, conveniently personified in the body of another person and attending to your concern for the less fortunate of this world, thus leaving you free not to attend to.”

Att enbart vara cynisk kring detta ämne är kanske inte helt konstruktivt. På många sätt är det tragiskt att människor är beroende av sina medmänniskors uppskattning, där de sociala medierna spär på samma beroende. Men icke desto mindre bör vi vara på vår vakt gentemot dessa. Bakom en tragisk mask  kan det gömma sig dolda avsikter, som suktar efter makt över sina medmänniskor – ty dåligt samvete kan få mången människa att underkasta sig det de ser som moraliska förebilder.

Att låta andra människor agera samvete kan vara väldigt farligt, speciellt när det ageras ut av samtidens sociala medie-knarkare. Istället borde vi leta efter vägledning i Rands heroiska gestaltningar av människan, eller i dess antika förebilder. Av samtidens Ellsworth Tooheys kommer vi enbart att låta oss dras ned i ett träsk av dåligt självförtroende och innehållslös sofism.

1atlas__2_eunja10753

Om cynisk optimism

Livet är smärta. Livet är tragik. Detta har insetts på jorden sedan lång tid tillbaka. Det är buddhismens centrala budskap, de antika stoikerna likaså. Kristendomens förgrundsgestalt hänger plågad på ett kors i varje kyrka i västvärlden. Världen är den plats där du måste springa konstant enbart för att hålla dig vid liv. Och här är vi, livsformer i denna värld, som försöker intala oss själva att om vi bara justerar världen till det läge som gör att vi äntligen kan vara lyckliga – så kommer vi lyckas.

Vi lever i en polariseringens tid. I samhällets alla hörn hittar vi politiska idealister som tycker ha anledningarna och lösningarna till samhällets problem. Vi ser identitetspolitiska feminister som tycker sig ha hittat roten till världens problem i ”patriarkatet” och den post-koloniala rasismen. Runt hörnen finns alt-right-rörelsens identitärer, som tycker sig se den vita rasen gå under och den enda utvägen är ett fullskaligt raskrig. I den mer konventionella politiska arenan slåss karriärpolitiker om platsen i mittenfåran, där den ena social-liberala reformen efter den andra ska rädda alla jobb och ge bra sjukvård till alla. För mig tycks alla dessa rörelser vara naiva – och extremiteten i deras position ligger i ifall de har en pessimistisk eller optimistisk syn på omvärlden och dess skeenden. Det som för de samman är att de tror att politik och kollektiva lösningar är svaret på deras problem.

Det tycks vara som så att drömmen om politiska lösningar göder människors naivitet. Människor drar sig bort från ansvar och gör sig till en del i en större massa för att påverka samhället i sin önskade riktning – de kallar det för demokrati. ”Demokratin har segrat!” skanderades det när Sovjetunionen kollapsade under det tidiga 1990-talet – den sista människans tid hade kommit. I efterhand har vi sett att så inte blivit fallet, och befolkningen har därmed delats upp i två läger.

Å ena sidan fortsätter naiva optimister sina tankegångar om att allt fortfarande blir bättre. Om vi bara röstar rätt nästa gång kommer problemen att lösa sig. I väntan på bättre tider kan vi roa oss och leva i nuet. Detta i sig löser inga av problemen, istället pågår samhällsdegenerering medan människorna stoppar huvudet i sanden. Å andra sidan så ser extrema identitetsrörelser på samhället med en naiv pessimistisk syn, och de landar då i en väldigt auktoritär fascistisk slutsats där hela samhället måste inkorporeras i deras auktoritära system för att samhället ska kunna räddas.

Vid sidan är det lätt att bli cynisk, vilket också är väldigt rimligt. Som tidigare nämnt är det en uråldrig visdom att existensen är kantad av plågor, och att vi arma människor mödosamt behöver jobba oss igenom livet. Men det gäller då att inte fastna i en cynisk pessimism, där man som en slutsats av cynismen anser att ingenting kan förbättras. I nihilismen frodas enbart hat och apati, det är ingen väg framåt.

Ja, existensen kantas av tragik, det kanske rentav är existensens kärna. Men vi kan göra saker bättre – så länge det görs på ett realistiskt sätt. Varje steg bort från helvetet är ett steg framåt. Att börja med sig själv, sitt rum, och sin familj är ett utmärkt sätt att förändra existensen till det bättre. Varje individ som gör detta kommer inse att det är en bättre väg framåt än en nihilistisk syn på existensen.

I Vilhelm Mobergs klassiska epos Utvandrarna tar den småländske bonden Karl-Oskar sig och sin familj ut ur 1800-talets Sveriges misär och tragik, för att chans att göra något bättre av livet. Han trotsar missväxt, oceaner, och snöstormar. Han bad aldrig om något, och han lyckades skapa ett värdigt liv till sig själv och sina barn i ett land långt borta. Karl-Oskar förändrade inte världen, men han förändrade livet för sig själv. Låt oss alla försöka göra detsamma. Fokusera på dig själv och din omgivning – låt bli de kollektiva lösningarna.

wanderer_above_the_sea_of_fog
Wanderer above the Sea of Fog – Caspar David Friedrich (1818)