Högtider skall inte bara vara roliga

pumpa
Halloween (Bildreferens: https://www.jw.org)

Häromdagen talade jag med en kamrat om Halloween, och hur denna irländsk-amerikanska högtid importerats till Sverige. Allt fler i den unga generationen torde se Halloween som ett helt naturligt inslag i oktober, affärer står fulla i prakt av skräckens attiraljer och pumpan tar sig in på den svenska matmarknaden. Som mer konservativ än många andra och motsträvig mot progressiv amerikansk kulturimperialism på högtidsmarknaden uttryckte jag min bestörtning över denna trend, där inte bara Halloween, utan styggelser som Alla Hjärtans Dag och Superbowl tar sig in på svenskarnas kalendrar. Men, påpekade min vän, ska inte folk bara få fira det de tycker är roligt? Om man tycker påsk är meningslöst och trist, varför inte dra ihop kompisgänget och klä ut sig till spöken istället, som en del i att fylla ut ritualbehovet i människans natur? Nej, säger jag. Högtider ska inte bara vara roliga.

Heligt och profant

Den rumänske religionshistorikern Mircea Eliade gjorde i sin bok Heligt och Profant (2008/1957) en uppdelning mellan vad han kallar heligt och profant, som titeln antyder. Det profana är den vanliga världen och allt som hör den till. Det vardagliga, enkla, förståeliga. Det heliga manifesterar sig som något avvikande från det profana, genom vad Eliade betecknar som hierofani. Eliade skriver om hierofanier i både tid och rum, där rummet helgas genom att objekt eller en plats helgas genom hierofani, och tid genom att helgandet i sig återupprepas. Vi kan ta midsommarafton som exempel. Vid midsommar är natten som kortast på hela året, alltså träder något annat än det profana fram, och helgar på så sätt dagen. När började midsommar? Jo, när hierofanin inträdde, och det gick uppför människan att denna dag var något mer än andra dagar. Detta ges tillträde till eftersom det är heligt, och inte profant.

En högtid blir alltså inte bara en dramatisk återupprepning av något som tidigare hänt, det blir ett utträde ut den profana tiden för att komma åt en evig tidsdimension. Detta åstadkoms genom ritualer och liturgi, så att människan förstår (omedvetet eller medvetet) att hon nu träder ur den profana tidsrymden, för att träda in i den heliga.

Cyklicitet och sommarlovskultur

En viktig del av det heliga är cykliciteten, att det återkommer på regelbunden basis och att det går att förutsäga när det kommer tillbaka. Det cykliska är det sätt på vilken människan upplever verkligheten, och baserar sina göromål på. Natten blir till dag, veckor, månader, och år återkommer. Likt planeternas rörelser går tiden i cirklar, och högtiderna blir milstolpar i tiden i vilken man kan utgå ifrån, och bygga grunden för sin verklighet.

En cyklisk syn på världen och historien är ganska annorlunda än det gängse synen som präglat världen den senaste århundraden. Från upplysningen härrör den progressiva historiesynen, världen är en linje på vilken vi rör oss framåt, styrda av lagen om att allt blir bättre. Detta kan argumenteras bland annat genom evolutionsteori, Hegelsk synteism, marxistisk dialektik eller spontan ordning á la Hayek — världen rör sig bort från barbari mot en mer civiliserad framtid.

Det finns dock en del otrevliga aspekter av denna syn på tid och historia. När allt rör sig i en riktning blir varje ögonblick ovärderligt, och jakten på fantastiska ögonblick börjar. Carpe diem. Ibland kan man prata om en sommarlovskultur som florerar bland befolkningen, att livet blir en jakt på sommarlovets fantastiska ögonblick av frihet och extas. När ingenting återkommer blir nostalgin en av livets hörnstenar, och högtider och festligheter används för att bota nostalgin, vilket aldrig fungerar. En ahistorisk varelses hierofani blir ungdomens sommarlov, och alla högtider blir en utlopp för en dramatisk återuppspelning med sorgen som resultat tack vare insikten om att (den exakta) tiden inte kommer tillbaka.

I en religiös värld tillåter istället cykliciteten världens skapelse, kosmogonin, att få återkomma, och människorna får uppleva detta tillsammans. Det heliga går bortom individualiteten, och skapar samhörighet över generationer.

Att ta sig själv och världen på allvar

Nu tror jag att alla människor bär med sig behovet av religiositet i form av en uppdelning av världen i heligt och profant, ritualer, och samhörighet. Men moderna ”högtider” som enbart blir en uppmuntring av konsumtion och festande blir en manifestation av sin progressiva samtid. Halloween som nu står för dörren har visserligen en historisk bakgrund på Irland, men den tappningen som marknadsförs i USA och nu Sverige har nästan ingenting med ursprunget att göra.

Vad man idag borde göra är att leta efter andra uttryck för helighet och religiositet, som bidrar till positiva aspekter som hälsa, andlig utveckling, och samhällelig gemenskap. Att gå och tända ett ljus och meditera över dina avlidna släktingar på alla helgons dag torde vara bättre än Halloween. Kan man göra båda? Jo, antagligen. Men man borde ta sig själv, sina förfäder, och världen på lite större allvar. Vi borde sträva efter att komma bort från konsumtionshets och istället komma närmare naturen och naturliga relationer och band till förfäder och jorden. En högtid är inte bara något roligt man gör för att få uppleva extas en stund, det är verkligen en andlig praktik, och borde betraktas med än större respekt än vad det ofta görs.


Referenser

Eliade, M. (2008). Heligt och Profant (A. Ahlberg, övers.). Göteborg: Daidalos. (Originalarbete publicerat 1957)

Om Intellectual Dark Web, rationalitet, och liberalism

Om varför det finns ett problem med att tro att dialog kan lösa alla våra problem, och om hur vi ej är särskilt förnuftiga.

sam-peterson-shapiro
Ben Shapiro, Jordan B. Peterson, och Sam Harris

The Intellectual Dark Web

The Intellectual Dark Web (IDW) är ett internetfenomen som ibland verkar påstås uppkommit som en reaktion mot ett fördummande intellektuellt samtal. ”Medlemmar” som Jordan Peterson, Sam Harris och Steven Pinker talar om yttrandefrihet och liberalism i olika podcasts och youtube-program som The Joe Rogan Experience och The Rubin Report. Det som förenar dessa figurer är att de inte räds tala sansat och lugnt om en del kontroversiella ämnen, att de har egna mediekanaler på internet, samt att de är politiska centrister. De verkar inom en liberal rationalistisk tradition som sätter dialogen som den högsta formen av kommunikation för att nå fram till… Vad vill de komma fram till egentligen? Tron verkar vara att så länge folk från olika sidor i sakpolitiska frågor samtalar i The Rubin Report kommer debattklimatet bli lite bättre, och människor kommer komma lite närmare varandra. Genom detta dialogformat tros man komma närmare sanningen, en helhetsbild av verkligheten.

Att det är ett succékoncept är det ingen tvekan om. I vanlig media där talare representeras helt felaktigt som Jordan Petersons Channel 4-intervju, eller gapiga debattprogram där ytliga skrikdebatter följs av en mantraliknande upprepning av den rådande värdegrunden kommer det nästan inte ut något av värde. För den samhällsintresserade är det en frisk fläkt att inte bli dumförklarad stup i kvarten som i vanlig media och detta har lett till en oerhörd succé för IDW.

Men vad är då problemet? Är det inte fantastiskt att politiskt inkorrekta professorer och debattörer går samman och talar ut gentemot den galna vänsterprogressiva samtiden? Jo, det hade ju varit bra ifall det hade gjort det på ett konsekvent sätt. Ett problem med IDW är den konstanta eftersträvan att vara lagom i sina åsikter, en centristisk åkomma. Detta innebär ofta att man förlorar principerna som står bakom dem när de talar om verkligheten och vilka lösningar som man önskar införa. Exempelvis uttalade Jordan Peterson i sin senaste medverkan i The Joe Rogan Experience att det vore nog en bra idé att tvinga religiösa bagare att baka tårtor åt homosexuella par, eftersom att vi vet att man inte kan få diskriminera mot mörkhyade. Peterson, en stenhård yttrandefrihetsaktivist, skriver alltså ej under på associationsfriheten. Staten bör inte tvinga en att använda vissa ord, men bör tvinga folk att umgås och handla med de som människorna själva ej önskar.

IDW är också en samling av intellektuella vänstermän. Nästan alla ”medlemmar” är uttalade vänsterpersoner, och skriver under på (eller tar iallafall på allvar) saker som medborgarlön och statlig omfördelning av resurser. På detta sätt är IDW ofta ekonomiskt illitterata och skriver under på en s.k rationell världsbild, progressiva idéer, samt att staten och det nuvarande demokratiska systemet är ett bra system, rent av det bästa vi haft. Problematiskt, minst sagt, då rörelsen ofta framhålls som en motpol mot den galna samtida vänstern. I själva verket är det en vänsterföreteelse och man ska inte tro att det handlar om en högeropposition mot nymarxismen som förpestar vårt tidevarv.

Dialog i sig är en bra metod för att komma fram till sanning samt skapa förståelse mellan människor. Det är alltså bra att dialogen är på frammarsch, men hur mycket nytt sägs egentligen när samma personer håller i princip samma dialog med varandra var och varannan vecka? Jag tror att det är här vi ser det största problemet. Att repetera något är en dygd vid inlärning, men i internetmedier finns videor och föreläsningar kvar för att se om och om igen. Repetering av samma material i nya upplagor och program leder enbart till en urvattning av budskapet och en övermättad marknad. Dialog och samtal all ära, men att älta samma saker om och om igen gör ej att man rör sig mot ett sanningsmål samt försvårar möjligheten att samtalen blir en bra utforskande kreativ process som folk faktiskt är intresserade av.

Dialog och rationalitet

Etymologin bakom dialog är ett ursprung från grekiska διάλογος (dialogos), och betyder ”genom (διά) samtal (λογος)”. λογος, eller Logos, är dock ett ord som innefattar mer än bara samtal. Det är det talade Ordet, sanningsenligt tal, och förnuft i sig. Dialogen är alltså en process där man kommer fram till sanning genom samtal på ett rationellt sätt. Vad är då rationaliteten, eller förnuftet i detta fall? I Nordisk Familjebok från 1952 står det:

Ratione’ll, förnuftsenlig, byggd på logiska grunder; metodisk; med rationalismen enlig, förståndig.

När det talas om rationalitet och ”att vara rationell” så ingår det oftast vissa delar. Man måste tala om verkligheten på ett logiskt konsekvent sätt. Man kan ej dra förhastade slutsatser, man måste vara beredd på att ändra ståndpunkt om nog med bevis har förts fram som motsäger det du föreskriver. Genom att kritiskt granska yttervärlden och genom att samla fakta om den kan man på gemensam grund komma fram till vad som egentligen gäller. Det är ett av de mest kraftfulla verktygen människan tagit fram för att blottlägga sanning, och den moderna vetenskapen är byggd på dess grunder. ytuty

Att delta i den rationella dialogen är att gå med på de regler som skrivits ovan. Men, varför gör inte alla det? Om världen är rationell och matematisk, varför har inte evolutionen sorterat bort de mekanismer som gör att vi ej kan tänka ”rationellt”?

Människan är en målstyrd varelse, och hennes mål är att överleva. Ett sätt att se på skillnaden mellan intuition och förnuft är vad flera kognitionsforskaren, bland annat Daniel Kahneman i sin bästsäljande bok Thinking Fast and Slow, kallar teorin om System 1 och System 2. System 2 är den specifikt mänskliga (och kanske några få andra djurarter) funktionen att kunna rationalisera. Att utföra matematiska beräkningar, härleda logiska samband, och använda förnuftet ingår här. Det är en långsam nästan mekanisk process som är mycket energikrävande för hjärnan, men oerhört kraftfull. Detta kontrasteras till vad som kallas System 1, vilket är en beskrivning av det intuitiva snabba tänkandet. Synen, hörseln, reaktioner, känslor ingår här i ett effektivt och snabbt system som verkar delas med många andra djur. System 1 är inte alltid logiskt eller bäst på att se förbi bias, men det är snabbt och även det kognitiva system som vi använder oss av under större delen av vår livstid.

På sätt och vis är System 1 det omedvetna tänkandet, medan det som medvetandegörs hamnar i System 2. Om man i en debatt enklast vill få över folk till sin sida, handlar det inte om att få människor att utföra komplicerade resonemang för att de skall komma till samma insikt. Det handlar om att tala till känslorna, att under tid låta memetiska uttryck verka och låta de vara starka nog för att den uppfattningen som önskad. Detta kan vara värt att komma ihåg för demokraten som tror att allmänna val kommer leda fram till en bra ledare. I själva verket kommer känslorna styra, de förnuftsbaserade argumenten påverkar ytterst få, då det tar för mycket energi.


Det moderna synsättet på rationaliteten står i kontrast till bondförnuftet. Verklighetsförankrat och jordnära är det sunda förnuftet som många människor fortfarande besitter, vilket är det som bör styra politiken — inte den verklighetsfrånvända rationaliteten som passar i elfenbenstornen. Man måste inse att dialogen och rationaliteten inte kan vara svaret på allt. Handling och sunt förnuft är det som måste kunna användas när krisen knackar på dörren. Kurt Almqvist skriver i boken Att läsa Jung om tänkandet hos den västerländska människan:

Den har sublimerats till förmågan till identifikation, vilken idag i första hand är inriktad på förnuftet. De fördelar som detta inneburit i form av omgivningen har fått som konsekvens att människan inte längre ser verkligheten utan istället sin egen beskrivning av verkligheten.

Kurt Almqvist – Att läsa Jung (1997)

I en kastrerad tid som denna är det inte bara samtal eller abstraktioner som behövs, det behövs mod till handling.

Liberalism och demokrati

Liberalismen är född ur upplysningen och i dess rationella anda. Världen är ett urverk, och vi måste upptäcka hur den fungerar. Liberalismen presenterar tanken om homo economicus, den rationella människan som kan avgöra bra och dåliga beslut likt ett blodhund, och så länge man låter de göra detta fritt kommer samhället alltid att röra sig framåt. Framsteget. Vad forskning visat är dock att människor inte agerar rationellt. De har mängder av kognitiva biases, exempelvis reagerar tenderar vi att hellre ge pengar till ett namngivet utsatt barn än 100 anonyma barn, även om pengarna används bättre i det sistnämnda scenariot. Dessutom agerar människor skiftande beroende på tidspreferens och subjektiva bedömningar av verkligheten, så som den österrikiska ekonomiska skolan lär oss. Detta är alltså inte nödvändigtvis ett argument mot fria marknader, då den högsta nyttan kommer komma av människors fria val — men man ska inte tro att människor är rationella i ordets egentliga mening. Det är subjektet som sätter värdet, utan det finns inget värde alls.

I en demokrati kan man inte påverka samhället med hjälp av rationaliteten. Memetiken styr och populismen härjar fritt, inget ansvar tas eller utkrävs, så är systemet byggt. Självklart säger deltagarna i systemet att ansvar utkrävs vid valen, men när alla val är olika nyanser av socialliberalismen — var är valet?

Hur kan man övervinna banal liberalism om man är ett barn av densamme? Är det ens önskvärt i denna tidslinje? Den har resurser men saknar själ, och för själens överlevnad finns inga svar i politiken. Är det Du sköna nya värld som är målet? Mer om detta i kommande inlägg.

Sammanfattningsvis:

Rationaliteten är ett av de starkaste verktygen vi känner till för att blottlägga sanning;

Ett sätt att använda rationalitet är genom dialog;

Förnuftet är jobbigt och energikrävande att använda;

Om man ej är intresserad av att använda förnuftet kan man låta bli;

Man kan ej använda förnuft för att påverka Massan.

Liberalismens kulturproblem

”Frihet, jämlikhet, broderskap”. Franska revolutionens slagord ekar genom historien genom munnarna på nästintill varje människa idag. Liberaler och socialister är oense om hur ekonomin ska organiseras, men en sak håller de med varandra om, det finns en mörk tid före den franska revolutionen, och en upplyst tid efter. Då de gamla strukturerna äntligen skulle falla kunde den nya människan träda fram, rationell och vetenskaplig, utan behov av Gud eller tankespöken. Idag råder samma tankemönster där progressiva liberaler och socialister mer än gärna använder staten för att genomföra sin kulturrevolution, där den nya upplysta människan ska ta över.

13c033bff16f55aca403f2083c38ae1e

Då kanske du som läsare undrar varför detta skulle vara ett problem över huvud taget. För vad brukar sägas ingå i detta upplysta sätt att tänka? Antirasism, HBTQIA-rättigheter, feminism, scientism och liknande begrepp som den stora majoriteten av Sveriges befolkning skulle ställa sig bakom som mycket goda värden. För att belysa problemet kan en jämförelse göras med ekonomisk marxism och konsekvenserna av denna, och sedermera problemet med rationalism.

Utifrån en rationalistisk syn på världen går det att tänka sig fram till den optimala existensen. Det går också att tänka ut den optimala kulturen och det optimala ekonomiska systemet. Ett exempel på detta skulle kunna vara kommunismen, där Marx ansåg sig kommit fram till det optimala ekonomiska systemet där ingen människa skulle behöva må dåligt eller gå hungrig, maximal frihet. Ironiskt nog har varje försök till implementation av marxismen lett till massmord och svält, vilket visar på min poäng att det är omöjligt att tänka ut ett optimalt samhällssystem. Ett samhälle består av miljontals individer som i varje sekund tar beslut som i sin tur påverkar varandra. Detta leder väldigt snabbt till så många möjliga händelser med oförutsedda variabler att ingen kan förutspå exakt vad som kommer hända.

Liberalismen av idag har samma rationalistiska bakgrund som socialismen. De är sprungna ur revolutionen och har lösningen för människan i alla tider. Den liberala ekonomiska modellen har visat sig överlägsen den marxistiska, men fortfarande delar man stora delar av kultursynen, framförallt från 60-talets kulturrevolution. Då individens mål ska vara att förverkliga sig själv måste den befrias från allehanda hierarkier och strukturer, framförallt ålderdomliga sådana som familjen och nationen. Denna kulturrevolutionära åra går djupt i många av dagens prominenta liberaler, som gång på gång hellre låter landets säkerhet och ekonomi krascha än att släppa sina idealistiska drömmar om den kosmopolitiska individualisten (jag kollar på dig Fredrik Segerfeldt). Ett annat exempel är det amerikanska libertarianska partiets presidentkandidat från 2016, Gary Johnson, som menade att det borde vara olagligt för bagare att ej betjäna homosexuella, och att judiska bagare således borde tvingas baka nazistiska tårtor om kunden så önskade.

Att implementera kultur top-down fungerar lika dåligt som att implementera ekonomiska strategier top-down. Kultur är något som utvecklas över århundraden och årtusenden, memer som går igenom en evolutionsprocess på idéernas fria marknad. Det utvecklas olika kulturer under olika förutsättningar, och alla är inte likadana. Och precis som i ekonomin, blir kulturen snedvriden när staten går in och mixtrar med parametrarna. Utan staten hade inte genusteorier och neorasism (intersektionalism) fått fotfäste över huvud taget, då idéerna måste subventioneras och betalas genom skattesedeln. Snedvridningen av kulturen tar sig uttryck i att det uppstår extremiteter, där den ena sidan (idag den postmoderna vänstern) blir subventionerad av staten, medan det uppstår en radikal motreaktion mot detta i form av auktoritära kollektivistiska nationella rörelser. Ingetdera är positivt då de motsättningen sliter sönder samhället.

Liberalismens kulturproblem är att den är sprungen ur en rationalistisk idéhistoria. Istället för att låta tusen blommor blomma med egensinniga kulturer driver många liberaler på en utveckling med globalism och kosmopolitisk kultursyn. Därför har många liberaler rätt i att inte vilja lämna staten, ty utan den skulle människor inte kunna bli tvingade in i ett ”upplyst” sätt att tänka.

Vad tycker jag då istället? Att kulturen borde få utvecklas genom fritt utbyte av idéer över tid, liksom marknadskrafter ska få verka på varor och tjänster. På detta sätt kan man få verklig mångfald med regional särprägel och naturliga kulturutbyten, helt utan tvång. Naturlig kulturell spontan ordning, so to speak.

Kreativiteten kräver struktur

”Rules are there for a reason. You are only allowed to break them if you are a master. If you’re not a master, don’t confuse your ignorance with creativity or style” – Jordan B. Peterson

Citatet ovan kommer från en handvisning i hur man ska skriva essäer, skriven av den kanadensiska psykologiprofessorn Jordan B. Peterson (som jag skrivit om tidigare här). Sammanfattningsvis menar Peterson att du bör respektera de regler och konventioner som gäller för det du ska göra, och om du frångår detta bör du vara mycket vaksam på vad du håller på med – och är du nybörjare inom området bör du inte frångå konventionerna över huvud taget. Det kan kanske vara hårda ord som ter sig hindra all form av kreativ utveckling, men i verkligheten borde detta vara en självklarhet som kan appliceras på det mesta som händer i samhället.

I vår post-moderna tid tycks allt vara tillåtet. Gamla konventioner inom allt från familjebildning till konst håller på att frångås – påskyndat av entusiastiska akademiker som ser framför sig en värld utan traditionens sociala och mentala bojor. Detta projekt har pågått från mitten av 1900-talet, då filosofer och sociala ingenjörer som makarna Myrdal ville befria människan från familjens förtryck och de sociala bandens förhindrande av individens potential (att vara en produktiv del av samhället / staten). Detta har lett fram till dagens normkritiska resonemang, där allt normbrytande hyllas – och allt normativt demoniseras.

Musikern och rockkompositören Frank Zappas musik präglas av komplexitet och avancerade rytmer, men också av lekfullhet och nytänkande, och under konserter – improvisation. När Zappa fick en fråga om hur han kunde improvisera när musiken är så komplex gav han svaret att improvisation endast kan fungera om det är inbäddat i en välfungerande struktur. Då alla musiker vet vad de ska göra – och gör det bra – kan en person sticka ut ur mängden och låta kreativiteten flöda.

noter_192285338
Kreation bundet i tradition.

Likt tränade musiker i ett band borde samhällsmedborgare spela sin roll så väl de kan. I den struktur som är framtagen genom århundraden av konsensus finner vi stabilitet. Ytterst få människor klara av att leva utan struktur – samhället klarar det aldrig. Men strukturen bör dock inte komma ovanifrån. En spontant framtagen struktur anammad, justerad och tillrättalagd över lång tid, skapar ramverk som håller tidens rand – och tillåter ny kreativitet som kan berika samhället.

Människorna som idag förespråkar normbrytande utan syfte kommer leda till en urholkning av samhälle och vår gemensamma kultur. En direkt motståndshandling mot detta vore att verkligen ägna sig åt bemästring av produktiva åtaganden. Du som aspirerar till att vara musiker – lär dig allt du kan! Samma sak gäller den som vill ägna sig åt matlagning, konst, eller hantverk. Att stå framför en tom myr innebär oändligt med vägar att gå – men genom att välja redan upptrampade stigar vet du vart det är säkert att gå – och du kan då snabbt hitta tillbaka till en upptrampad väg om du skulle våga vika av. Den dagen du har lärt dig alla vägar kan du försöka skapa din egen – och då kommer du kanske inte att drunkna direkt.

En ung generations frustration

Jeff Deist, ordförande för det amerikanska Ludwig von Mises-institutet, höll i slutet av juli 2017 ett uppmärksammat tal – vilket har rört upp många känslor bland libertarianer världen över. Talet, som är utpräglat höger-konservativt, beskriver bland annat vikten av konservativa värderingar för att upprätthålla civil ordning och trygghet i avsaknaden av en stat. I slutet av talet säger Deist:

In other words, blood and soil and God and nation still matter to people. Libertarians ignore this at the risk of irrelevance.

Talet i fråga har fått flera vänster-progressiva libertarianer, så som Steve Horwitz, att ta avstånd från Ludwig von Mises-institutet då han menar att de flörtar med alt-right-rörelsen och använder sig av nazistisk retorik. Kritiken är inte ny, och splittringen mellan progressiva och konservativa libertarianer har länge legat och pyrt under ytan och ovan jord – även i Sverige.

Great_Fire_London
Vad ska man göra när man upplever sin civilisation stå vid ruinens brant? Bild: The great fire of London – Okänd konstnär

Tidigare har den frihetliga och libertarianska rörelsen i Sverige varit väldigt progressivt inställd i kulturella frågor. Under 90-talets nyliberala period var det kampen om längre öppettider på krogar, HBTQ-rättigheter, och öppna gränser som stod högst upp på agendan. Detta i sig är inte så konstigt – alla är barn av sin tid. I en tid där Östeuropa precis blivit befriat från järnridåns skugga och man såg framför sig en ny period i mänsklighetens historia där människorna kunde befrias från både statens och traditionens bojor. Den livstilsliberala inställningen och kampen för möjligheten att leva ut densamma blev denna generations stora frihetsfrågor – men tiderna förändras, och dagens unga generations stora frågor är helt annorlunda än 90-talets liberalers. En ny undersökning visar att människor födda efter 1995 är den mest konservativa generationen på 70 år, och uppväxta med genusvetenskap, islamistisk terrorism, samt ett helt nytt medielandskap är det en helt annan värld än tidigare generationer har sett.

Sprickan mellan den äldre progressiva generationen och den yngre konservativa har blivit större och större under de senaste åren. I Sverige har den frihetliga rörelsen formligen exploderat i storlek, och mängder av organisationer har startats. Ludwig von Mises-institutet, bubb.la, frihetligt, och många andra podcasts och bloggar har börjat forma ett helt ny libertarianskt landskap i Sverige – med tydlig höger-konservativ riktning i kulturella frågor. Den äldre progressiva generationen, ofta personifierad av ”The usual suspects” (Fredrik Segerfeldt, Mattias Svensson, Johan Norberg) samt deras ideologiska arvtagare i olika politiska ungdomsförbund så som CUF, har många gånger fördömt de mer konservativa frihetliga organisationerna för att vara ”bruna” samt gå främlingsfientliga krafter till mötes. Är det så att de största frågorna idag handlar om alkoholglass, HBTQIA-rättigheter samt öppna gränser? Svaret från vår tids unga konservativa generation säger: nej.

Det kan vara oförmåga att se dagens verklighet från höga stolar och morgonsoffor, det kan vara ovilja att ta tag i dagens problem. Men en sak är säker – den svenska frihetliga rörelsen står inför ett vägval. Just nu polariseras samhället mer än någonsin och den frihetliga sfären kommer inte undan. Kommer de progressiva libertarianerna lyssna på Jeff Deist och inse att nation och religion fortfarande spelar roll? Eller kommer de stoppa huvudet i sanden och drömma sig tillbaka till 90-talet. Valet är deras – för de konservativa är på frammarsch.