Ressentimentets politik

För de som följt den här bloggen ett tag behöver Jordan B. Peterson ingen större introduktion. Kanadensisk psykologiprofessor som har tagit internet med storm genom sina budskap där han vädjar en ung generation att ta på sig ansvar för att orka axla existensens tyngd. Han sammanfattar sin idéer på ett bra sätt i sin nya bok, 12 Rules for Life, vilken har blivit en storsäljare i länder som USA, Storbritannien, Kanada, och Sverige. I boken skriver han essäer kring 12 regler som han sätter upp för att man ska kunna leva ett meningsfullt och uthärdligt liv. Dessa inkluderar regler som ”Stand up straight with your shoulders back”, ”Make friends with people who want the best for you” och ”Tell the truth – or, at least, don’t lie”.

peterson_12_rules.jpg
12 Rules for Life av Jordan B. Peterson

Regel nummer 5 i boken lyder ”Don’t let your children do anything that makes you dislike them”. Regeln kan förmodligen uppfattas av många som en reaktionär syn på barnuppfostran där det inte är barnets omedelbara lycka som ska sättas i första rummet, i stället är det barnets långsiktiga framgång och en inskolning i världen som är det primära. Det är inte tyranniskt, det är sunt förnuft. Peterson ger ett exempel på ett barn som har ett utbrott i en mataffär, och där två tålmodiga föräldrar inte har mod nog att säga åt sitt barn på skarpen att det inte är okej att göra så. Övriga kunder och medarbetare börjar hata barnet och dess föräldrar för att de inte kan bete sig civiliserat, vilket får föräldrarna att skapa skamkänslor. Väl ute ur affären har barnet förmodligen glömt hela spektaklet, men föräldrarna kommer ihåg. Ressentiment göds, och nästa gång barnet vill visa upp något det åstadkommit kanske föräldrarna visar kalla handen. Detta i sin tur blir en ond spiral där förakt och ressentiment odlas under en lång tid. Vilket hade varit bäst, det kortsiktiga obehaget i att säga åt sitt barn på skarpen, eller en livslång cykel av förakt? För Peterson är svaret enkelt. Jag tycker mig också se något annat i Petersons exempel, nämligen välfärdsstaten Sveriges framtid.

Det är smärtsamt uppenbart att de senaste 20 årens invandringspolitik inte har fungerat i Sverige. Samtidigt som arbetskraftsinvandring stryps och minimeras av facket har asyl och anhöriginvandring ökat lavinartat. Samtidigt som invandringen ökat har också post-koloniala ideologier tryckts ned i svenskarnas halsar av akademi och media. Enligt dessa teorier är alla svenskar i grund och botten rasister eftersom de accepterar en uppdelning av vi och dem, svenskar och invandrare. Detta ska medföra att svenskar hela tiden höjer upp sig själva och förtrycker personer med invandrarbakgrund, medvetet eller omedvetet. Detta lärs också ut bland landets invandrare, där de får lära sig att de är offer för post-koloniala strukturer och att invånarna i landet de bor i hatar dem.

I själva verket är svenskar världens minst rasistiska folk, detta enligt en undersökning från World Value Survey från 2013. Men om ett budskap trycks ned i halsen på befolkningen från tillräckligt låg ålder spelar det ingen roll ifall verkligheten är annorlunda än vad man tror, här har post-modernisterna delvis rätt. Om alla tror att verkligheten är beskaffad på ett visst sätt, och alla beter sig som om det vore så, så kan man åstadkomma något som inte skulle funnits där från början. Dock tror jag inte att något någonsin kan bli bättre av en världsbild som går tvärt emot hur verkligheten egentligen är beskaffad, det leder endast till att människor blir olyckliga och förvirrade då deras karta inte stämmer överens med världen. Vissa psykoanalytiker skulle nog påstå att detta skapar neuroser hos människor, men låt oss inte hoppa ned i det kaninhålet idag.

Föreställ er att ni kommer från Afghanistan. Från ett klansamhälle där du tillrättavisades genom att snabbt bli slagen av någon manlig figur runt dig. Sedan kommer du till Sverige, där du får bidrag utan motprestation, det finns anställda som tar hand om dig, och ingen tillrättavisar med fysiska (eller kanske ens psykiska) medel när du gör någon fel. Varför ska du någonsin göra rätt för dig då? Du kommer förakta de du kommit till som svaga och deras kultur som en ynklig sådan.

Jämför med det mottagande folket. Infödda i världens mest konflikträdda och civiliserade land behöver man knappt mottaga en blick från en främling innan man bär sig dumt åt. Social utfrysning är ett medel som använts för att ordna in folk i leden sedan barndomen, och aga har varit förbjudet i 50 år. Sedan när man tar emot folk från världens mest ociviliserade länder blir man förvånad över att de börjar bete sig illa. Ingen kan tillrättavisa, det skulle enbart tyda på att man lever ut en undertryckt kolonialism. Man gör ingenting. Men man hatar de som kommer.

Båda parter föraktar varandra, och ingen vågar (eller tillåts) tala om det. Likt barnet som växer upp i en kylig och passiv aggressiv familj byggs ressentiment upp över åren. Klyftor av hat skapas, och när det gått för långt kanske det aldrig går att bygga broar igen. Ju mer bidrag som skyfflas ju större blir krutdurken, och till sist kommer det att explodera. Jag vet inte när, eller hur, men om inget förändras kommer det att hända. En kortsiktig reaktiv naiv politik skapar ressentiment hos hela befolkningen. Den enda lösningen är att sluta ge bidrag och sluta dalta med kriminella. Hur kan man rättfärdiga långsiktig undergång istället för kortsiktigt obehag?

Sverige borde ta lärdom från 12 Rules for Life. Hellre förr än senare.

bilbrand.jpg
Bildkälla

Skolan, staten, och religionen

*TRIGGER WARNING – PARTIPOLITIK*

De senaste dagarna har den politiska frågan om tillåtande av religiösa friskolor kommit upp på tapeten. Anledningen till detta är att Folkpartiet (”Liberalerna”) röstade för att förbjuda etablering av nya religiösa friskolor men tillåta de redan existerande. Socialdemokraterna kallar det för halvmesyr att inte vilja förbjuda allt, och Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt tycker att : ”I skolan ska man ha rätt att slippa pressas att utöva någon religion”. Detta enligt journalisten Marcus Oscarsson. Men vän av frihetlig ordning undrar då — var är friheten att slippa pressas utöva Sveriges statsreligion, den post-moderna socialismen?

Den allmänna uppfattningen om religiösa friskolor tycks ligga väldigt nära Sjöstedts. Barn ska inte kunna falla offer för sina föräldrars illvilja och okunskap, och därför måste alla barn skolas av den statligt godkända läroplanen. Barnen ska växa upp utan att behöva tryckas i åsikter som inte passar in i ett modernt samhälle, exempelvis antivetenskaplighet och tron på högre makter. Några användarkommentarer från Marcus Oscarssons Facebook-post lyder:

”Religion skall inte ha något inflytande i samhällsbygget. Religionen skall inte med statens stöd prackas på de unga.”

”Jag är för fria val, MEN i det här fallet är det ju inte barnen som väljer, utan fanatiska föräldrar som vill indoktrinera sina barn att tro på nåt annat än sig själva.”

”Religionsfrihet handlar om utövande av sin religion, inte om rätt till indoktrinering av barn.”

Det är ganska ironiskt att människor som säger sig vara motståndare till indoktrinering av barn vill tvinga hela befolkningens barn att lära sig om antivetenskapliga genusteorier och socialismens förträfflighet. Den största hjärntvätten i Sveriges historia måste ju nämligen vara den om socialdemokratins förträfflighet och att Sverige är ett välmående land  tack vare arbetarrörelsen. Det leder mig till att undra, vad är mest skadligt för barn? En total oförståelse för hur ekonomi och människor fungerar, eller tron på ett liv efter detta.

Det brukar sägas att Sverige är ett av världens mest sekulära länder, där ateismen dominerar. I själva verket tycks det mer handla om anti-teism, det vill säga att den stora delen av den svenska ateismen handlar om att vara motståndare till det som kan klassas som traditionell religion. Som Lars Anders Johansson skriver i tidskriften Smedjan:

Några av de mest avancerade tankesystem som mänskligheten byggt, och som inspirerat också den moderna tidens mest skarpsinniga tänkare, avfärdas nedlåtande som ”tomtar och troll”. Samtliga religiösa uttryck buntas ihop med de värsta religiöst motiverade politiska avarterna. På så sätt hålls frikyrkotanten moraliskt ansvarig för Islamiska Statens halshuggningar.

Man skulle kunna se motståndet mot religion som något som staten ägnat sig åt under mycket lång tid i Sverige. Motståndet mot ”tomtar och troll” var något som kyrkan, vilket i Sverige varit sammankopplad med staten i 500 år, jobbat mycket hårt att förebygga. Att få bort befolkningen från en decentraliserad traditionell tro till den statligt godkända tycks ha lyckats ganska bra, då man under 1900-talet lyckades byta ut statsreligionen en andra gång. Från asatro till kristendom, från kristendom till socialism.

Kongressbild-732x412
Väckelsemöte eller Socialdemokraternas partikongress?

Idag tycks i själva verket svenskar vara väldigt troende, men inte på treenigheten och evigt liv, utan på mänskliga rättigheter och den heliga Värdegrunden. Den som ifrågasätter värdegrundens helighet utmålas som kättare, och ska brännas på symboliska bål genom att slängas ut till pöbeln. På samma sätt som vissa auktoritära religioner vill man heller ej låta konkurrerande trosföreställningar råda, varför man då vill förbjuda människor med avvikande uppfattningar att uppfostra sin barn på det sätt de vill.

För mig som libertarian är det viktigaste inte att skolans läroplan ska innehålla uttryck för den ena eller andra livsåskådningen, utan att jag som individ ska få uppfostra mina barn på det sätt jag vill. Enklast skulle detta kunna göras genom att återlegalisera hemundervisning, som just Folkpartiet (”Liberalerna”) förbjöd 2011. Hemskolning och decentraliserad undervisning skulle på riktigt ge mångfald i samhället, och erbjuda alla barn en individualiserad utbildning.

För vidare läsning rekommenderar jag denna artikel från 2016 skriven av Helena Edlund:

Med värdegrunden som religion