Liberalismens kulturproblem

”Frihet, jämlikhet, broderskap”. Franska revolutionens slagord ekar genom historien genom munnarna på nästintill varje människa idag. Liberaler och socialister är oense om hur ekonomin ska organiseras, men en sak håller de med varandra om, det finns en mörk tid före den franska revolutionen, och en upplyst tid efter. Då de gamla strukturerna äntligen skulle falla kunde den nya människan träda fram, rationell och vetenskaplig, utan behov av Gud eller tankespöken. Idag råder samma tankemönster där progressiva liberaler och socialister mer än gärna använder staten för att genomföra sin kulturrevolution, där den nya upplysta människan ska ta över.

13c033bff16f55aca403f2083c38ae1e

Då kanske du som läsare undrar varför detta skulle vara ett problem över huvud taget. För vad brukar sägas ingå i detta upplysta sätt att tänka? Antirasism, HBTQIA-rättigheter, feminism, scientism och liknande begrepp som den stora majoriteten av Sveriges befolkning skulle ställa sig bakom som mycket goda värden. För att belysa problemet kan en jämförelse göras med ekonomisk marxism och konsekvenserna av denna, och sedermera problemet med rationalism.

Utifrån en rationalistisk syn på världen går det att tänka sig fram till den optimala existensen. Det går också att tänka ut den optimala kulturen och det optimala ekonomiska systemet. Ett exempel på detta skulle kunna vara kommunismen, där Marx ansåg sig kommit fram till det optimala ekonomiska systemet där ingen människa skulle behöva må dåligt eller gå hungrig, maximal frihet. Ironiskt nog har varje försök till implementation av marxismen lett till massmord och svält, vilket visar på min poäng att det är omöjligt att tänka ut ett optimalt samhällssystem. Ett samhälle består av miljontals individer som i varje sekund tar beslut som i sin tur påverkar varandra. Detta leder väldigt snabbt till så många möjliga händelser med oförutsedda variabler att ingen kan förutspå exakt vad som kommer hända.

Liberalismen av idag har samma rationalistiska bakgrund som socialismen. De är sprungna ur revolutionen och har lösningen för människan i alla tider. Den liberala ekonomiska modellen har visat sig överlägsen den marxistiska, men fortfarande delar man stora delar av kultursynen, framförallt från 60-talets kulturrevolution. Då individens mål ska vara att förverkliga sig själv måste den befrias från allehanda hierarkier och strukturer, framförallt ålderdomliga sådana som familjen och nationen. Denna kulturrevolutionära åra går djupt i många av dagens prominenta liberaler, som gång på gång hellre låter landets säkerhet och ekonomi krascha än att släppa sina idealistiska drömmar om den kosmopolitiska individualisten (jag kollar på dig Fredrik Segerfeldt). Ett annat exempel är det amerikanska libertarianska partiets presidentkandidat från 2016, Gary Johnson, som menade att det borde vara olagligt för bagare att ej betjäna homosexuella, och att judiska bagare således borde tvingas baka nazistiska tårtor om kunden så önskade.

Att implementera kultur top-down fungerar lika dåligt som att implementera ekonomiska strategier top-down. Kultur är något som utvecklas över århundraden och årtusenden, memer som går igenom en evolutionsprocess på idéernas fria marknad. Det utvecklas olika kulturer under olika förutsättningar, och alla är inte likadana. Och precis som i ekonomin, blir kulturen snedvriden när staten går in och mixtrar med parametrarna. Utan staten hade inte genusteorier och neorasism (intersektionalism) fått fotfäste över huvud taget, då idéerna måste subventioneras och betalas genom skattesedeln. Snedvridningen av kulturen tar sig uttryck i att det uppstår extremiteter, där den ena sidan (idag den postmoderna vänstern) blir subventionerad av staten, medan det uppstår en radikal motreaktion mot detta i form av auktoritära kollektivistiska nationella rörelser. Ingetdera är positivt då de motsättningen sliter sönder samhället.

Liberalismens kulturproblem är att den är sprungen ur en rationalistisk idéhistoria. Istället för att låta tusen blommor blomma med egensinniga kulturer driver många liberaler på en utveckling med globalism och kosmopolitisk kultursyn. Därför har många liberaler rätt i att inte vilja lämna staten, ty utan den skulle människor inte kunna bli tvingade in i ett ”upplyst” sätt att tänka.

Vad tycker jag då istället? Att kulturen borde få utvecklas genom fritt utbyte av idéer över tid, liksom marknadskrafter ska få verka på varor och tjänster. På detta sätt kan man få verklig mångfald med regional särprägel och naturliga kulturutbyten, helt utan tvång. Naturlig kulturell spontan ordning, so to speak.

Ta ett steg tillbaka när pendeln svänger

I ett radioinslag i radio bubb.la som sändes den 15 Oktober 2017 talas det om en artikel skriven av Austin Frank. Jag rekommenderar alla som är intresserade av ämnet att lyssna på detta radioinslag.

Artikeln som avses handlar om den våg av nya troende som skall blivit frälsta av psykologprofessorn Jordan B. Petersons arbete och föreläsningar på Youtube. På många sätt är det roligt att se människor ifrågasätta sina tidigare moderna eller post-moderna världsbilder till förmån för en mer traditionell världsbild. Jag välkomnar alla försök att se bortom det som antas självklart av allmänheten för att försöka nå mer kunskap om sig själv och världen. Dock blir jag konfunderad över dessa omvända ateister, som tycks ha vänt på en femöring.

För en individ som växt upp i västvärlden under de senaste 50(?) åren är det främmande att se på världen utifrån något annat än ett materialistiskt perspektiv. Det som finns är vad som kan mätas, och den högsta moralen bestäms av FN. Genom en dusch av socialism, materialism, ”mänskliga rättigheter”, och post-modernism, föses västvärldens generationer ut i världen som inskränkta ateister utan respekt eller förståelse för alternativa världsbilder. Sverige är förmodligen landet där detta gått som längst. Att vissa då börjar vackla i sin världsbild när de får ta del av en så briljant föreläsare som Jordan B. Peterson är inte konstigt. Det som är märkligt att många väljer att helt och hållet börja kalla  sig kristna – speciellt eftersom till och med Peterson själv inte kallar sig troende i den vanliga meningen.

För min del har Peterson varit en öppning till ett helt nytt sätt att tänka. Efter att ha introducerat tänkare som Carl Jung och Friedrich Nietzsche, samt att ge seriösa ansatser till att Bibelförståelse har det gett mig verktyg att sätta in vår samtid i en helt ny kontext. På många sätt tror jag att det Jordan Peterson har gjort är ett försök till återuppväckande av Västerländsk filosofi, inte enbart kristendom. Austin Franks artikel verkar antyda att Jordan Peterson är en kristen person som har gett tvivlande troende argument för en kristen tro. Det kan vara så att jag missat delar av resonemanget, men detta är inte alls vad jag uppfattat hos Peterson.

Det känns otroligt fräckt att jag skall sitta och ifrågasätta andras religiösa och intellektuella hederlighet, men ofta är det precis så jag känner. Om man kommer från en kultur som varit gudlös i flera generationer, hur skulle man då tack vare en enskild person kunna bygga om sin världsbild? Det kan bero på att jag projicerar mina egna funderingar om världen på resten av mänskligheten, mina tillkortakommanden bör ju rimligtvis inte delas av alla andra. Det känns dock som att man tar en simplistisk världsbild och ersätter den med en bättre, men ofullständig världsbild.

Jag har hittat inspiration i flera olika traditioner i sökande efter någon typ av sanningar, bland annat Jung, Stoicism och Traditionalism. Filosofihistorien bjuder in till mängder av tankar, och jag är djupt tacksam till Jordan B. Peterson för att ha introducerat dessa. Dock kan ju inte alla ha tid eller intresse att djupdyka i dessa ämnen. Om man kan få ut mer av livet som kristen än ateist kommer jag inte stoppa någon. Att handla som troende kan vara det som behövs i vår post-moderna värld. Dock kan jag inte komma ifrån att det är något som skaver i mig. Jag skulle önska att man tog till sig fler motsägande perspektiv och att man går till förstahandskällorna istället för att lyssna i andra hand, även om resonemangen kan vara djupt utvecklade och sammanlänkade i andrahandskällorna.

9de5861ea554234be21bee9a71fd4c60
Ortodox ikon av Jungfru Maria – Den eviga modern

I Franks artikel refereras det till att en Youtube-användare säger att Jordan Peterson är en ”gateway-drug” till kristendom. Jag ser inte detta som sant, kristendom är istället en pusselbit till världsbilden som man kan tänkas komma åt genom Peterson och liknande tänkare. För svensken skulle man kunna tänka sig en djupdykning i asatro, stoicism, och dylika indo-europeiska traditioner. Man kan också tänkas leta bland kristendom, daoism, och andra traditioner, för min egen del känns Philosophia Perennis som ett intressant alternativ. Men att doppa tån i filosofihistorien och tro att man kommit fram till en förståelse känns väldigt arrogant i min mening.

Kreativiteten kräver struktur

”Rules are there for a reason. You are only allowed to break them if you are a master. If you’re not a master, don’t confuse your ignorance with creativity or style” – Jordan B. Peterson

Citatet ovan kommer från en handvisning i hur man ska skriva essäer, skriven av den kanadensiska psykologiprofessorn Jordan B. Peterson (som jag skrivit om tidigare här). Sammanfattningsvis menar Peterson att du bör respektera de regler och konventioner som gäller för det du ska göra, och om du frångår detta bör du vara mycket vaksam på vad du håller på med – och är du nybörjare inom området bör du inte frångå konventionerna över huvud taget. Det kan kanske vara hårda ord som ter sig hindra all form av kreativ utveckling, men i verkligheten borde detta vara en självklarhet som kan appliceras på det mesta som händer i samhället.

I vår post-moderna tid tycks allt vara tillåtet. Gamla konventioner inom allt från familjebildning till konst håller på att frångås – påskyndat av entusiastiska akademiker som ser framför sig en värld utan traditionens sociala och mentala bojor. Detta projekt har pågått från mitten av 1900-talet, då filosofer och sociala ingenjörer som makarna Myrdal ville befria människan från familjens förtryck och de sociala bandens förhindrande av individens potential (att vara en produktiv del av samhället / staten). Detta har lett fram till dagens normkritiska resonemang, där allt normbrytande hyllas – och allt normativt demoniseras.

Musikern och rockkompositören Frank Zappas musik präglas av komplexitet och avancerade rytmer, men också av lekfullhet och nytänkande, och under konserter – improvisation. När Zappa fick en fråga om hur han kunde improvisera när musiken är så komplex gav han svaret att improvisation endast kan fungera om det är inbäddat i en välfungerande struktur. Då alla musiker vet vad de ska göra – och gör det bra – kan en person sticka ut ur mängden och låta kreativiteten flöda.

noter_192285338
Kreation bundet i tradition.

Likt tränade musiker i ett band borde samhällsmedborgare spela sin roll så väl de kan. I den struktur som är framtagen genom århundraden av konsensus finner vi stabilitet. Ytterst få människor klara av att leva utan struktur – samhället klarar det aldrig. Men strukturen bör dock inte komma ovanifrån. En spontant framtagen struktur anammad, justerad och tillrättalagd över lång tid, skapar ramverk som håller tidens rand – och tillåter ny kreativitet som kan berika samhället.

Människorna som idag förespråkar normbrytande utan syfte kommer leda till en urholkning av samhälle och vår gemensamma kultur. En direkt motståndshandling mot detta vore att verkligen ägna sig åt bemästring av produktiva åtaganden. Du som aspirerar till att vara musiker – lär dig allt du kan! Samma sak gäller den som vill ägna sig åt matlagning, konst, eller hantverk. Att stå framför en tom myr innebär oändligt med vägar att gå – men genom att välja redan upptrampade stigar vet du vart det är säkert att gå – och du kan då snabbt hitta tillbaka till en upptrampad väg om du skulle våga vika av. Den dagen du har lärt dig alla vägar kan du försöka skapa din egen – och då kommer du kanske inte att drunkna direkt.

En ung generations frustration

Jeff Deist, ordförande för det amerikanska Ludwig von Mises-institutet, höll i slutet av juli 2017 ett uppmärksammat tal – vilket har rört upp många känslor bland libertarianer världen över. Talet, som är utpräglat höger-konservativt, beskriver bland annat vikten av konservativa värderingar för att upprätthålla civil ordning och trygghet i avsaknaden av en stat. I slutet av talet säger Deist:

In other words, blood and soil and God and nation still matter to people. Libertarians ignore this at the risk of irrelevance.

Talet i fråga har fått flera vänster-progressiva libertarianer, så som Steve Horwitz, att ta avstånd från Ludwig von Mises-institutet då han menar att de flörtar med alt-right-rörelsen och använder sig av nazistisk retorik. Kritiken är inte ny, och splittringen mellan progressiva och konservativa libertarianer har länge legat och pyrt under ytan och ovan jord – även i Sverige.

Great_Fire_London
Vad ska man göra när man upplever sin civilisation stå vid ruinens brant? Bild: The great fire of London – Okänd konstnär

Tidigare har den frihetliga och libertarianska rörelsen i Sverige varit väldigt progressivt inställd i kulturella frågor. Under 90-talets nyliberala period var det kampen om längre öppettider på krogar, HBTQ-rättigheter, och öppna gränser som stod högst upp på agendan. Detta i sig är inte så konstigt – alla är barn av sin tid. I en tid där Östeuropa precis blivit befriat från järnridåns skugga och man såg framför sig en ny period i mänsklighetens historia där människorna kunde befrias från både statens och traditionens bojor. Den livstilsliberala inställningen och kampen för möjligheten att leva ut densamma blev denna generations stora frihetsfrågor – men tiderna förändras, och dagens unga generations stora frågor är helt annorlunda än 90-talets liberalers. En ny undersökning visar att människor födda efter 1995 är den mest konservativa generationen på 70 år, och uppväxta med genusvetenskap, islamistisk terrorism, samt ett helt nytt medielandskap är det en helt annan värld än tidigare generationer har sett.

Sprickan mellan den äldre progressiva generationen och den yngre konservativa har blivit större och större under de senaste åren. I Sverige har den frihetliga rörelsen formligen exploderat i storlek, och mängder av organisationer har startats. Ludwig von Mises-institutet, bubb.la, frihetligt, och många andra podcasts och bloggar har börjat forma ett helt ny libertarianskt landskap i Sverige – med tydlig höger-konservativ riktning i kulturella frågor. Den äldre progressiva generationen, ofta personifierad av ”The usual suspects” (Fredrik Segerfeldt, Mattias Svensson, Johan Norberg) samt deras ideologiska arvtagare i olika politiska ungdomsförbund så som CUF, har många gånger fördömt de mer konservativa frihetliga organisationerna för att vara ”bruna” samt gå främlingsfientliga krafter till mötes. Är det så att de största frågorna idag handlar om alkoholglass, HBTQIA-rättigheter samt öppna gränser? Svaret från vår tids unga konservativa generation säger: nej.

Det kan vara oförmåga att se dagens verklighet från höga stolar och morgonsoffor, det kan vara ovilja att ta tag i dagens problem. Men en sak är säker – den svenska frihetliga rörelsen står inför ett vägval. Just nu polariseras samhället mer än någonsin och den frihetliga sfären kommer inte undan. Kommer de progressiva libertarianerna lyssna på Jeff Deist och inse att nation och religion fortfarande spelar roll? Eller kommer de stoppa huvudet i sanden och drömma sig tillbaka till 90-talet. Valet är deras – för de konservativa är på frammarsch.