Patreon stänger av högerprofiler, Jordan Peterson skapar konkurrerande plattform

Hur kan man på frivillig basis stödja kreatörer inom kultur och offentlig debatt utan att dessa ska behöva hjälp av statliga våldsmedel eller genom reklam? Frågan har kommit upp under de senaste 10-15 åren och många trodde att vi hade hittat bra lösningar genom först Paypal, och sedan än mer specifikt för innehållsskapare (content creators) genom företaget Patreon. Genom Patreon kan man prenumerera på olika kreatörer och ge dem pengar för innehållet de skapar, antingen genom en månadsvis donation eller per innehåll (avsnitt, bloggpost etc.). Patreon har länge använts av allt ifrån komiker till dokumentärfilmare och poddare, men har under senaste året hamnat mer och mer i blåsväder tack vare beslut att stänga av vissa användare från att använda deras tjänst. Mer specifikt har Patreon kritiserats för att de springer sociala rättvisekrigares ärenden, och hindrar de som inte delar den moderna progressivismens värderingar från att tjäna pengar på sitt arbete. Detta har lett till att högprofilerade internetkändisar som Jordan Peterson och Dave Rubin nu pratar om att skapa ett alternativ till Patreon där yttrandefrihet skall råda.

Från Lauren Southern till Sargon of Akkad

Sommaren 2017 började Patreon hamna i blåsväder då de utan förvarning tog bort den kanadensiska lätthögerprofilen Lauren Southerns Patreon-konto. Anledningen till detta var att Southern under en resa i Europa filmade och deltog i aktioner av rörelsen Defend Europe, en organisation som förhindrade flyktingbåtar från Nordafrika att landstiga på europeisk mark. Filmerna som ledde till Southerns avstängning från plattformen visade henne skjuta en nödraket och blockera ett skepp med flyktingar från att landstiga i Italien, vilket ledde till att hon blev arresterad av den italienska kustbevakningen. Patreon valde då att stänga ner hennes konto, då hon hade brutit mot Patreons regel om ”manifest observable behavior, alltså att på film bryta mot någon de gemenskapsriktlinjer som Patreon har.

Händelsen ledde till att många frågade sig huruvida Patreon gjorde detta på grund av något faktiskt regelbrott, då Southern varken skadade någon människa eller egendom, eller ifall det handlade om vänstersignalering mot högerprofiler. Patreons grundare Jack Conte besökte då The Rubin Report för att klargöra att så inte var fallet.

Trots Contes försäkran om att det inte handlade om politiska motiv bakom avstängningen kom frågan åter upp på agendan då de under sommaren 2018 förbjöd skapare av NSFW-material (Not Safe For Work, pornografi) att använda tjänsten. Detta under samma period som Alex Jones och InfoWars blev avstängda från Apple och Twitter, vilket ledde till ytterligare debatter om vad företag som sysslar med sociala medier bör få göra med sina plattformar.

Under december 2018 har dock Patreon tydligt tagit ställning var de står i frågan, då de nu har förbjudit både Milo Yiannopoulus och Sargon of Akkad (Carl Benjamin) från att använda deras tjänster. Milo försökte kickstarta sin karriär efter att han under de senaste två åren blivit censurerad och hånad för sitt uttalande om att pedofili inte enbart är negativt när det är mellan homosexuella. Tack vare det kontroversiella uttalandet blev han av med sin inkomst från flera olika källor, och ska enligt uppgift varit i personlig finansiell kris i december 2018. Han försökte då göra en come-back via personlig crowd funding via Patreon, men företaget tog ner hans kampanj inom 24 timmar.

Censuren slutade dock inte där. Inom samma tidsperiod, början av december 2018 stängde Patreon av; Martian Magazine, en högervriden satirtecknare; James Allup, en högerkommentator på youtube; och mest kontroversiellt, Sargon of Akkad.

Sargon of Akkad (Carl Benjamin)

Sargon of Akkad (Carl Benjamin) är en liberal youtube-kommentator som beskriver sig själv som ”centrist”. Hans youtube-kanal blev stor under ”Gamergate” 2014, och har sedan dess blivit känd som en kritiker av politisk korrekthet som kritiserar både vänstern och högern. Patreon stängde ner hans konto utan förvarning då han som en gäst på en mindre youtube-kanal kallade personer från alternativhögern white niggers. Han förlorade sin inkomst på $12 000 i månaden då han använde ordet ”nigger” på en kanal som inte var hans, och som hans prenumeranter på Patreon inte betalade för. Sargon of Akkad menar i en video där han går närmare in på vad som hänt att Patreon nu officiellt kräver att alla som har ett Patreon-konto inte får använda sig av smädesord av raskaraktär (racial slurs) på internet över huvud taget, då detta enligt Patreon ingår under ”manifest observable behavior”. Notera att Sargon of Akkad inte är en högerprofil, utan endast en centristisk liberal som enligt egen utsago avskyr den identitära vänstern lika mycket som den identitära högern.

Reaktioner från högprofilerade 

Reaktionerna på Patreons agerande har haglat sedan avstängningen av politiskt inkorrekta konton. Psykologen och internetkändisen Jordan Peterson var snabbt ute till försvar för Yiannopoulus och Sargon of Akkad, kanske inte minst för att han förlorade 1000 Patreons under några dagar efter nedstängningarna. Den ateistiska debattören Sam Harris gick den 17 december ut med ett uttalande om att han stänger av sitt Patreon-konto då han inte vill låta sin inkomst bero på Patreons omdöme.

Peterson och Rubin lanserar konkurrent till Patreon

Den 16 december släppte Jordan Peterson och Dave Rubin en video där Peterson menar att det inte längre går att lita på att Patreon kommer fungera som säker inkomstkälla för någon som är i närheten av att göra kontroversiella uttalanden. De diskuterar i videon tjänsten SubscribeStar som alternativ, men då Paypal redan dragit sig ur projektet efter påtryckningar från vänstern verkar inte det heller vara ett alternativ för innehållsskapare till höger om mitten.

Peterson säger i videon att han under 6 månader arbetat på en konkurrerande tjänst till Patreon och att den snart är redo att lanseras, kanske redan innan julen 2018. Detta skall vara en plattform där ”skribenter, videoskapare och poddare som talar om intellektuella ämnen ska kunna ta betalt och interagera med sina läsare, tittare, och lyssnare”. Då Peterson nämner att tjänsten ska vända sig till de som skapar ”intellektuellt innehåll” kan man tänka sig att de kommer vara mer toleranta mot skapare av innehåll som inte är politiskt korrekt, så länge det har en vetenskaplig basis.

Frågan är dock inte ifall Petersons nya tjänst kommer ha en gräns för vilka som får använda hans konto, frågan är var den kommer att gå. Peterson har själv varit en stark kritiker av den alternativa högern, och de som följt hans arbete vet att han avskyr både extremhögern och extremvänstern. Risken med att skapa en tjänst som inte uttalat är höger är att den med stor sannolikhet kommer vandra vänsterut, och då kommer man hamna på samma plats som Patreon befinner sig nu.

Då flera stora profiler nu lämnat och hotar med att skapa alternativ till Patreon är frågan vad fler innehållsskapare kommer att göra. Då Patreon visat att man utan förvarning kan stänga ner konton då de uttrycker politiskt inkorrekta uttalanden även utanför sina egna kanaler torde steget inte vara långt till att kommentarer på ens youtube-videos räknas in i detta, att följare på Twitter måste ”bete sig anständigt” och liknande. Youtube har exempelvis implementerat ett system där Superchat-donationer på liveströmmningar inte får innehålla ”hate speech”, då betalningen istället kommer gå till välgörenhet.

En svensk utblick

I Sverige har det varit stora diskussioner om det så kallade Swish-tiggeriet, alltså att journalister och innehållsskapare tar betalt via donationer på Swish. Detta är i sig ett alternativ till Patreon för att ta betalt för sitt arbete, men även många svenskar är stora på Patreon. För ett litet urval av kreatörer:

  • Aron Flam, ca 900 Patreons, tjänar $2 110 per avsnitt
  • Henrik Jönsson, ca 250, tjänar $1 494 i månaden
  • Katerina Janouch, ca 100 Patreons
  • Inte rasist men, ca 200 Patreons, tjänar $877 i månaden
  • Markus & Malcom, ca 90 Patreons, tjänar $194 per avsnitt
  • Hur kan vi?, ca 70 Patreons, tjänar $538 i månaden
  • Jonna Jinton, ca 800 Patreons

Alla dessa skulle kunna klassas som kontroversiella i jämförelse med Sargon of Akkad, både i frågan om egna uttalanden och vad dessa kreatörers följare skriver på sociala medier. Hur lång tid tar det innan dessa svenskar blir avstängda från Patreon? Och var går man ifall man är intresserad av ett alternativ? Petersons tjänst kan komma att bli ett bra alternativ, men det är inte alls säkert framförallt för kreatörer som öppet står långt till höger. Swish-donationer och egna prenumerationslösningar, som exempelvis bubb.la och Projekt Allmogen använder sig av kan nog vara de bästa lösningarna från en svensk horisont. Dock för den tekniskt oinsatte kan egna prenumerationstjänster vara svåra att skapa, och swish-donationer är ingen säker inkomstkälla. Patreon behöver konkurrens, helst en uttalad högerkonkurrent.

Ernst Jüngers Skogsvandringen – Ett radikalt konservativt frihetsmanifest

För en tid sedan läste jag boken Skogsvandringen av den tyske författaren Ernst Jünger. Efter att i olika sammanhang hört talas om Jünger kände jag mig allt mer nyfiken på vad mannen egentligen säger. Jag hörde talas om en författare som stred i första världskriget, och som sedan blev erkänd författare i Weimarrepubliken. Där brukar han sorteras in i den ”konservativa revolutionen”, som bland annat innehåller tänkare som Oswald Spengler och i viss mån Martin Heidegger. När nazisterna kom till makten ställde han sig i opposition till dem, trots deras försök att värva in honom på höga positioner i den nazistiska statsapparaten. Efter andra världskriget ägnade han sig bland annat åt att experimentera med psykedeliska droger och kom på sin ålders höst att konvertera till katolicism. Han levde länge nog att se första och andra världskriget – samt Tysklands splittring och återförening 1989. Han levde till att bli 103 år. Hur kan man inte vara nyfiken på en sådan person och dess verk?

Skogsvandringen utkom 1951, strax efter andra världskriget, och behandlar frågan om var människan i den nya tiden kan hitta frihet. Inte för att grundförutsättningarna har förändrats, utan för att teknologin och propagandan fördunklat människans blick gentemot det evigas och frihetens natur.

Boken startar med att klargöra att skogsvandringen inte är någon idyll. Jünger proklamerar att boken handlar vår tids ödesfrågor, och att dessa frågor inte har en praktisk natur som de frågor som annars diskuteras i samtiden. Det handlar alltså inte om kvinnofrågan eller klassfrågan, poängterar Jünger. ”Vad är detta för frågor då?”, kan man som läsare undra. Det förtäljs inte, man inser istället att man är inkastad i lärdomsprocessen om frågans natur – för om man inte förstår vilken fråga det är som ska ställas kan man ej heller förstå svaret. Således skriver inte Jünger om vad skogsvandringen innebär för en bra bit in i boken, kanske inte egentligen fören på bokens sista sida. Istället för man följa med på en fascinerande resa med uppmaningar om en radikalt annorlunda syn på vad samtidens problem är gentemot den gängse diskussionen i samhället, där andlig upplysning och radikal individuell frihet med medföljande ansvar tillskrivs lösningen.

I bokens början möter vi en man som kommer till en insikt när han står vid valurnan. Med valsedeln kommer han antingen säga ja till det rådande systemet eller tillhöra minoriteten som säger nej. Han inser att nej-sägandet är det moraliskt korrekta, men också det som gör att systemet hålls samman. Utan nej-sägare har systemet ingen egentlig fiende och därmed inget existensberättigande. Existensberättigandet kommer till genom att fiender hotar det gängse sättet att leva, och utan dessa avvikande element finns ingen anledning att hålla systemet kvar vid liv. Därmed är hans proteströst i medräknad från början – han är dömd att vara slav under systemet vare sig han vill eller inte. Men man ska inte missta sig, säger Jünger. Nej-rösten är en början till en befrielse från bojorna, om än ett litet steg. Jünger kallar det till och med för en beundransvärd handling, en typ av martyrdöd. Motståndshandlingen visar att han är redo att gå vidare i sin utveckling, sin skogsvandring.

Redan här ter sig Jünger kontroversiell med våran tids ögon, men även sin tid ska man nog ha klart för sig. Denna minoritet som kan ta sig för skogsvandringen är en mycket liten del av befolkningen – och ännu förre klarar den. En liten elit som är mycket starkare än majoriteten kommer att leda samhället vare sig de vill eller inte. Naturliga eliter är såklart väldigt kontroversiellt idag, då man genom att ens antyda att de existerar motsäger sig begreppet ”allas lika värde”. Ängsliga vänsterspasmer som får oupplevda flashbacks från vad de tror är ”30-talet” och tal om övermänniskor kommer fram, men man skall komma ihåg att Jünger var en motståndskraft till nazismen. Nationalsocialism (och dagens alternativhöger) gör misstaget att se en naturlig elit i hela befolkningar – det verkligt radikalt konservativa är att se en naturlig elit bland mänskligheten i stort.

Jünger fortsätter med att tala om skogsvandraren som en tredje gestalten gentemot två andra gestalter han tagit fram, arbetaren och den okände soldaten. En mer djuplodad analys av dessa gestalter vore nog på sin plats här för att ställa upp i kontrast gentemot skogsvandraren, men det får nog lämnas till en annan dag då mina kunskaper räcker längre.

Skogsvandraren måste överkomma rädslan, den rädsla som Jünger menar är en av vår tids största sjukdomssymptom. Det verkar vara en rädsla för att framstegsdrömmen vi lever i ska ta slut. I och med teknologins framfart och alla de bekvämligheter vi får av den har vi tvingats kompensera vår frihet. Jünger exemplifierar med Titanic – ”Så länge vädret är vackert och utsikten tilltalande kommer han inte märka att han befinner sig i ett läge där friheten minskat.” Kanske är människan rädd för att hon innerst inne vet att rationaliteten dragen till sin spets innebär slutet för henne själv? Nazisterna rationaliserade bort judarna, och kanske håller vi på att skapa en artificiell intelligens som kommer att bortrationalisera oss. Men ändock så står människan kvar på teknologins sida – ty hon har blivit förslavad av dess bekvämligheter. Friheten nås därmed genom att stiga av teknologins och tron på det eviga framstegets framfart. Skogsvandraren måste rota sig för att kunna nå individuell frihet.

Genom att rota sig utanför teknologins framfart står han oberoende av sin tids politiska och tekniska nycker och kan hämta visdom och kunskap ur eviga traditioner som gör att individen får friheten att kunna göra medvetna val i sin egen samtid. Perspektivet påverkar uppfattningen, och genom att stå grundat och se händelser ur ett längre – eller evigt – perspektiv, kan man få valfrihet på riktigt. Detta innebär också att skogsvandraren inte motsätter sig utveckling i sig, utan tar utveckling på tillräckligt stort allvar för att se både faror och nyttor med den i motsats till den gängse blinda tilltron på framsteget.

Efter dessa proklamationer går Jünger vidare med att beskriva hur människans genom skogsvandringen ”möter sig själv i sin odelade och oförstörbara substans”, som ska skingra skogsvandrarens dödsskräck. Här rör det sig alltså om en andlig utveckling. Associationer som alkemiska transmutationsprocesser och jungiansk individuation kommer till mig när jag läser dessa passager, men också den klassiska ”hjältens resa ned i underjorden”. När människan möter sina demoner och inkorporerar dem i sig blir han starkare än någonsin och är redo att gå tillbaka för att vara det som krävs för att hjälpa sin samtid.

Detta är inte att jämföra med någon typ av gnosticism vad jag kan se – i den mån jag förstår vad gnosticism innebär. Visserligen går skogsvandraren ut i det eviga för att tillskansa sig kunskap på egen hand, Jünger skriver exempelvis att även om kyrkan och teologer kan vara till hjälp i denna process måste individens val göras av denne själv. Dock genom att hela tiden gå tillbaka och förankra sig i jorden och ta den historiska tiden på allvar överges inte tillvaron och människorna, det handlar alltså inte om att nå transcendens och uppgå i evigheten utan att först ta hand om den fysiska världen.

Andlig upplysning vore här välkommet enligt Jünger. Han välkomnar en ny orden för detta, ”en andlig rörelse som likt en spegelbild i varat inrättar sig på nihilismens område”. Likt hur missionärer talar med infödingar på deras språk måste man tala med den (post)moderna människan på hennes språk. Jünger välkomnar därmed en ”lilla katekesen för ateister”. Tankarna förs till Jordan B. Peterson och de som efter att ha inspirerats av honom kallas sig ”kristna ateister”. Tydligen kan man tala om transcendens även i vårt tidevarv.

I bokens slutskede beskrivs hur skogsvandraren tillbaka i världen klarar sig på egen hand. I sin egen hand har han läkekonsten, lagarna, och kriget. Han lyder inte under någon, är ingens slav. Han inser att: ”Långa tider av lugn inverkar gynnsamt på vissa optiska illusioner. Till dem hör tron att bostadens okränkbarhet grundar sig på författningen och därmed är säkrad. I verkligheten grundar den sig på familjefadern som tillsammans med sina söner dyker upp i dörröppningen med yxan i hand”. Detta kan nog svenskar av idag hålla i åtanke när rättsstaten går mot en kollaps och invasiva kulturer och stammar står vid dörren. Inget säkrar äganderätten förutom våldet. Lex Rhodesia.

Här kommer också en intressant koppling till libertarianismen. Jünger framhåller äganderätten som absolut, ingen har rätt att komma och bestämma över din egendom. Han skriver: ” […] den vilande och oföränderliga egendomen finns i skogen – en fröbädd som ständigt ger nya skördar. Såtillvida är egendom något existentiellt, tätt förbundet med dess ägare och dennes vara.” Detta är dock ingen uppmaning till att binda sig vid materiella ägodelar, det gör bara individen till slav under sina tillgångar. Istället handlar det om att inse vad som är absolut nödvändigt att försvara när tiden är kommen.

Slutligen skriver Jünger om Logos, och hur skogsvandraren rör sig närmare begreppet genom sina handlingar. Han kan lägga krångliga omskrivningar bakom sig och röra sig närmare begreppet likt inga andra gjort på mycket länge. Det verkar som att Jünger är inspirerad av Nietzsche när han skriver: ”När nu anden vänder sig till filosofin för att få svar på dessa högsta frågor och låter sig avspisas med allt torftigare världsförklaringar, så är det inte ett tecken på att fundamenten har förändrats, utan på att förmedlarna inte längre kan träda in bakom förlåten. I ett sådant läge är vetenskapen att föredra, ty till det bråte som spärrar ingångarna och förhindrar tillträde hör även de storvulna gamla orden, vilka först blev till konvention, för att sedan bli till förtret och till slut blott långtråkiga”. Det rör mig återigen till en tanke som jag hörde Jordan B. Peterson säga i ett samtal med den kalvinistiska pastorn Paul Vanderklay; att guds död innebär att vi står inför ett skifte där det inte längre räcker med att proklamera guds ord (logos), vi vill nu förstå.

Därmed förstått att man inte ska ge sig hän med språkspel som post-modernisterna vill. För att återigen citera Jünger: ”Orden rör sig med skeppet; Ordet hör till skogen. Ordet vilar bakom orden likt tidiga ikoners gyllene fond. När nu Ordet inte längre skänker liv åt orden uppstår en fruktansvärd tystnad bakom deras svall – till att börja med i templen, vilka förvandlas till pråliga gravmonument, därefter på förgårdarna.” Numera är vi vid punkten då många anser att verkligheten endast finns i ”orden”, det vill säga det flyktiga språket. Kan det vara för att man tappat kontakten med Varats sanning? Hittar man där Logos? Vad jag förstår menar Jünger att vägen till Varats sanning går genom Logos, om inte annat.

Skogsvandringen är en fantastisk bok. Ett frihetsmanifest för den vågade och ett verkligt radikalt motstånd mot samtidens uppfattningar – likväl en uppmaning till de som känner sig träffade att inleda vandringen ut i skogen. Där finns visheten att tillgå, om man nu vågar sig ut. På mig gjorde boken ett oerhört intryck. I skrivande stund ca två veckor efter att ha läst igenom hela boken kan jag säga detta med säkerhet. Jag rekommenderar den varmt till alla därute som kan komma att läsa denna essä.

forest_tunnel_stock_by_leeorr_stock-d65qrmw.jpg

Ressentimentets politik

För de som följt den här bloggen ett tag behöver Jordan B. Peterson ingen större introduktion. Kanadensisk psykologiprofessor som har tagit internet med storm genom sina budskap där han vädjar en ung generation att ta på sig ansvar för att orka axla existensens tyngd. Han sammanfattar sin idéer på ett bra sätt i sin nya bok, 12 Rules for Life, vilken har blivit en storsäljare i länder som USA, Storbritannien, Kanada, och Sverige. I boken skriver han essäer kring 12 regler som han sätter upp för att man ska kunna leva ett meningsfullt och uthärdligt liv. Dessa inkluderar regler som ”Stand up straight with your shoulders back”, ”Make friends with people who want the best for you” och ”Tell the truth – or, at least, don’t lie”.

peterson_12_rules.jpg
12 Rules for Life av Jordan B. Peterson

Regel nummer 5 i boken lyder ”Don’t let your children do anything that makes you dislike them”. Regeln kan förmodligen uppfattas av många som en reaktionär syn på barnuppfostran där det inte är barnets omedelbara lycka som ska sättas i första rummet, i stället är det barnets långsiktiga framgång och en inskolning i världen som är det primära. Det är inte tyranniskt, det är sunt förnuft. Peterson ger ett exempel på ett barn som har ett utbrott i en mataffär, och där två tålmodiga föräldrar inte har mod nog att säga åt sitt barn på skarpen att det inte är okej att göra så. Övriga kunder och medarbetare börjar hata barnet och dess föräldrar för att de inte kan bete sig civiliserat, vilket får föräldrarna att skapa skamkänslor. Väl ute ur affären har barnet förmodligen glömt hela spektaklet, men föräldrarna kommer ihåg. Ressentiment göds, och nästa gång barnet vill visa upp något det åstadkommit kanske föräldrarna visar kalla handen. Detta i sin tur blir en ond spiral där förakt och ressentiment odlas under en lång tid. Vilket hade varit bäst, det kortsiktiga obehaget i att säga åt sitt barn på skarpen, eller en livslång cykel av förakt? För Peterson är svaret enkelt. Jag tycker mig också se något annat i Petersons exempel, nämligen välfärdsstaten Sveriges framtid.

Det är smärtsamt uppenbart att de senaste 20 årens invandringspolitik inte har fungerat i Sverige. Samtidigt som arbetskraftsinvandring stryps och minimeras av facket har asyl och anhöriginvandring ökat lavinartat. Samtidigt som invandringen ökat har också post-koloniala ideologier tryckts ned i svenskarnas halsar av akademi och media. Enligt dessa teorier är alla svenskar i grund och botten rasister eftersom de accepterar en uppdelning av vi och dem, svenskar och invandrare. Detta ska medföra att svenskar hela tiden höjer upp sig själva och förtrycker personer med invandrarbakgrund, medvetet eller omedvetet. Detta lärs också ut bland landets invandrare, där de får lära sig att de är offer för post-koloniala strukturer och att invånarna i landet de bor i hatar dem.

I själva verket är svenskar världens minst rasistiska folk, detta enligt en undersökning från World Value Survey från 2013. Men om ett budskap trycks ned i halsen på befolkningen från tillräckligt låg ålder spelar det ingen roll ifall verkligheten är annorlunda än vad man tror, här har post-modernisterna delvis rätt. Om alla tror att verkligheten är beskaffad på ett visst sätt, och alla beter sig som om det vore så, så kan man åstadkomma något som inte skulle funnits där från början. Dock tror jag inte att något någonsin kan bli bättre av en världsbild som går tvärt emot hur verkligheten egentligen är beskaffad, det leder endast till att människor blir olyckliga och förvirrade då deras karta inte stämmer överens med världen. Vissa psykoanalytiker skulle nog påstå att detta skapar neuroser hos människor, men låt oss inte hoppa ned i det kaninhålet idag.

Föreställ er att ni kommer från Afghanistan. Från ett klansamhälle där du tillrättavisades genom att snabbt bli slagen av någon manlig figur runt dig. Sedan kommer du till Sverige, där du får bidrag utan motprestation, det finns anställda som tar hand om dig, och ingen tillrättavisar med fysiska (eller kanske ens psykiska) medel när du gör någon fel. Varför ska du någonsin göra rätt för dig då? Du kommer förakta de du kommit till som svaga och deras kultur som en ynklig sådan.

Jämför med det mottagande folket. Infödda i världens mest konflikträdda och civiliserade land behöver man knappt mottaga en blick från en främling innan man bär sig dumt åt. Social utfrysning är ett medel som använts för att ordna in folk i leden sedan barndomen, och aga har varit förbjudet i 50 år. Sedan när man tar emot folk från världens mest ociviliserade länder blir man förvånad över att de börjar bete sig illa. Ingen kan tillrättavisa, det skulle enbart tyda på att man lever ut en undertryckt kolonialism. Man gör ingenting. Men man hatar de som kommer.

Båda parter föraktar varandra, och ingen vågar (eller tillåts) tala om det. Likt barnet som växer upp i en kylig och passiv aggressiv familj byggs ressentiment upp över åren. Klyftor av hat skapas, och när det gått för långt kanske det aldrig går att bygga broar igen. Ju mer bidrag som skyfflas ju större blir krutdurken, och till sist kommer det att explodera. Jag vet inte när, eller hur, men om inget förändras kommer det att hända. En kortsiktig reaktiv naiv politik skapar ressentiment hos hela befolkningen. Den enda lösningen är att sluta ge bidrag och sluta dalta med kriminella. Hur kan man rättfärdiga långsiktig undergång istället för kortsiktigt obehag?

Sverige borde ta lärdom från 12 Rules for Life. Hellre förr än senare.

bilbrand.jpg
Bildkälla