Tidspreferens och dekadens

Vårt moderna samhälle präglas av kortsiktighet som genomsyrar alla nivåer av samhällskroppen. I det offentliga blickar politiker aldrig längre än till nästa val, ofta inte längre än till nästa opinionsundersökning. I näringslivet styr kvartalsrapporterna. I våra privata liv styrs vi i allt större utsträckning av dopaminkickar från sociala medier och en ”slit och släng”-mentalitet gentemot allt från dagliga konsumtionsvaror till intima relationer. Denna kortsiktighet kan liknas vid en blindhet gentemot framtiden, där nutiden alltid spelar större roll än framtiden. Detta ger konsekvenser som låg befolkningstillväxt och kulturell dekadens. Men varför sker detta idag? Är det en naturlig utveckling av människan eller en konsekvens av onaturliga statliga ingrepp?

Tidspreferens

För att kunna diskutera denna fråga kan man ta hjälp av begreppet tidspreferens. Tidspreferens är ett begrepp som framför allt används av ekonomer av den österrikiska skolan. Begreppet syftar till hur vi värderar något i förhållande till tiden. Om vi pratar om en hög tidspreferens talar vi om att man värderar någon vara högre idag än imorgon. Exempelvis värderar de flesta människor att äta en smörgås högre nu än samma smörgås i framtiden. Vanligtvis används begreppet för att förklara fenomenet ränta, då människor värderar pengar högre nu än i framtiden, och räntenivån bestäms av människornas tidspreferens på pengar. Tidspreferenser bestäms av en mängd olika faktorer. Både interna, som biologiska och psykologiska, och externa (som statlig intervention).

Man kan dock, som ekonomen och filosofen Hans-Hermann Hoppe påpekar i sin bok Democrcy: The god that failed applicera tidspreferens-begreppet på andra områden än strikt ekonomiska. Hoppe använder begreppet för att förklara civilisationsprocessen, där sagda process präglas av en generellt låg tidspreferens.

Civilisation och decivilisation

Då människor har en lägre tidspreferens kan de planera längre in i framtiden, till och med förbi sin egen livstid. Det är ur detta som en civilisation kan uppstå då man bygger ett samhälle och gemenskap inte bara för sig själv, utan för hela gruppens fortlevnad. Resurser ackumuleras för att spara inför framtiden, utan att konsumeras direkt.

Men vad skulle kunna stoppa denna process av civilisering? Tänk er exempelvis en stat som kommer in och erbjuder bidragsleverne för dig och din familj, vilket erbjuder en jämförbar levnadsstandard med vad du skulle kunna tjäna om du arbetade med något produktivt. Om detta accepteras höjs tidspreferensen avsevärt, då du inte kan jobba för att tjäna extra pengar att lägga undan i framtiden, samt att du inte bygger upp något som ditt samhälle omkring kan ha nytta av. Skulden här är inte nödvändigtvis individer som tar emot bidrag, utan staten som delar ut dem. Om detta då sker över lång tid så borde rimligtvis den generella tidspreferensen i samhället sjunka över denna tidsperiod.

Med denna syn på civilisation och tidspreferens kan man se att det som idag kallas kulturell degenereging eller decivilisering är en följd av förhöjd tidspreferens bland befolkningen. I takt med att den generella tidspreferensen höjs kommer framtidsutsikten bli mer kortsiktig och impulsiv. Individerna blir mållösa vandrare som vinglar fram i en dimma mellan snabba dopaminkickar och tillfredsställelse i stunden.

Hur stoppar man då denna process? Genom att bita i det sura äpplet och åter börja ta individuellt ansvar. Det ger mening till livet att veta att du bär en civilisations arv och framtid på dina axlar.

thomas-cole-the-course_of_empire_desolation_18361
Thomas Cole – The course of Empire: Desolation

Carpe diem, Homo Presens

Den latinska frasen carpe diem, fånga dagen, har blivit en av vår tids vanligaste deviser. Sprunget ur de moderna människornas till synes stressiga vardag fylld av sociala medier och ”livspussel”, ses carpe diem som den filosofiska lösningen på det moderna stressproblemet. I detta avseendet kan carpe diem vara oerhört nyttigt, något i stil med österländsk meditation eller stoisk acceptans av livets skyndsamma natur. Dock är fenomenet med att ”leva i nuet” inte särskilt bra som livsfilosofi – då det också är ett symptom på rotlöshet och nihilism.

J-GORMLEY-MAN-PAINTING
Befriad från alla bojor? Bildkälla: http://jezartjournal.blogspot.se/2012/08/gormley-man-1-in-100.html

Under 1900-talet har den så kallade statsindividualismen tagit ett starkt grepp kring den svenska folksjälen. Likt Catarina Kärkkäinen skriver i denna ledarkrönika hur statsindividualismen lanserats för att befria svenskarna från kulturens och traditionens bojor. Kärkkäinen skriver:

”Den första regeringen Palme gjorde sig därför redo för nästa steg av samhällsbygget – frigörelsen från gammaldags familjestrukturer som styrde hur vi levde och gjorde oss beroende av varandra. Kvinnan skulle frigöras från mannen; de vuxna från sina barn; barnen från sina äldre. Olof Palme ledde tillsammans med makarna Myrdal vägen.”

I detta atomiserade tillstånd med individer utan historia, traditioner, eller familjeband, är det inte konstigt att nutiden blir den dominerande platsen där händelser spelar rum. I nuet är den moderna Homo presens, nutidsmänniskanfri att njuta – njuta av sin ”frihet” som individ samt njuta i en mer hedonistisk bemärkelse. Men vad är friheten i nuet utan en framtid att jobba mot? Också, hur kan man visualisera sig en framtid utan att veta vart man kommer ifrån?

Jag har tidigare närmat mig ämnet om historielösheten som har drabbat det svenska folket. Inte nog med att Homo presens inte är speciellt intresserad över vart han kommer ifrån – han måste leta länge om han ska få korrekt information. Statsindividualismen och historieförfalskningen om den svenska historien går därmed hand i hand, där generationsband klipps av och äldre tiders vishet går förlorad för alltid.

Utan krav från äldre tider kan Homo presens därmed välja från ett smörgåsbord av identiteter och livsstilar, och som den post-moderna skolan lärt individen finns det ingen hierarkisk ordning mellan dessa identiteter och livsstilar. Men eftersom identiteter är utbytbara och varje moment är en värdefull stund i sig blir framtiden något stort och skrämmande – som helst sopas under mattan och hela generationer vägrar växa upp. För när Homo presens inser att 998 av de 1000 valen den hade var värdelösa går hedonismen över i nihilism, och det enda som ger livet mening blir snabba dopaminkickar i festande, datorspel, pornografi, och sociala medier.

Utan dåtid finns ingen framtid – det enda verkliga blir nuet. Men när de oändliga valen inte leder någonstans – vart ska Homo presens ta vägen? Det är en av vår tids största frågor – om vi vill att vår civilisation ska fortsätta existera även i framtiden.