Ernst Jüngers Skogsvandringen – Ett radikalt konservativt frihetsmanifest

För en tid sedan läste jag boken Skogsvandringen av den tyske författaren Ernst Jünger. Efter att i olika sammanhang hört talas om Jünger kände jag mig allt mer nyfiken på vad mannen egentligen säger. Jag hörde talas om en författare som stred i första världskriget, och som sedan blev erkänd författare i Weimarrepubliken. Där brukar han sorteras in i den ”konservativa revolutionen”, som bland annat innehåller tänkare som Oswald Spengler och i viss mån Martin Heidegger. När nazisterna kom till makten ställde han sig i opposition till dem, trots deras försök att värva in honom på höga positioner i den nazistiska statsapparaten. Efter andra världskriget ägnade han sig bland annat åt att experimentera med psykedeliska droger och kom på sin ålders höst att konvertera till katolicism. Han levde länge nog att se första och andra världskriget – samt Tysklands splittring och återförening 1989. Han levde till att bli 103 år. Hur kan man inte vara nyfiken på en sådan person och dess verk?

Skogsvandringen utkom 1951, strax efter andra världskriget, och behandlar frågan om var människan i den nya tiden kan hitta frihet. Inte för att grundförutsättningarna har förändrats, utan för att teknologin och propagandan fördunklat människans blick gentemot det evigas och frihetens natur.

Boken startar med att klargöra att skogsvandringen inte är någon idyll. Jünger proklamerar att boken handlar vår tids ödesfrågor, och att dessa frågor inte har en praktisk natur som de frågor som annars diskuteras i samtiden. Det handlar alltså inte om kvinnofrågan eller klassfrågan, poängterar Jünger. ”Vad är detta för frågor då?”, kan man som läsare undra. Det förtäljs inte, man inser istället att man är inkastad i lärdomsprocessen om frågans natur – för om man inte förstår vilken fråga det är som ska ställas kan man ej heller förstå svaret. Således skriver inte Jünger om vad skogsvandringen innebär för en bra bit in i boken, kanske inte egentligen fören på bokens sista sida. Istället för man följa med på en fascinerande resa med uppmaningar om en radikalt annorlunda syn på vad samtidens problem är gentemot den gängse diskussionen i samhället, där andlig upplysning och radikal individuell frihet med medföljande ansvar tillskrivs lösningen.

I bokens början möter vi en man som kommer till en insikt när han står vid valurnan. Med valsedeln kommer han antingen säga ja till det rådande systemet eller tillhöra minoriteten som säger nej. Han inser att nej-sägandet är det moraliskt korrekta, men också det som gör att systemet hålls samman. Utan nej-sägare har systemet ingen egentlig fiende och därmed inget existensberättigande. Existensberättigandet kommer till genom att fiender hotar det gängse sättet att leva, och utan dessa avvikande element finns ingen anledning att hålla systemet kvar vid liv. Därmed är hans proteströst i medräknad från början – han är dömd att vara slav under systemet vare sig han vill eller inte. Men man ska inte missta sig, säger Jünger. Nej-rösten är en början till en befrielse från bojorna, om än ett litet steg. Jünger kallar det till och med för en beundransvärd handling, en typ av martyrdöd. Motståndshandlingen visar att han är redo att gå vidare i sin utveckling, sin skogsvandring.

Redan här ter sig Jünger kontroversiell med våran tids ögon, men även sin tid ska man nog ha klart för sig. Denna minoritet som kan ta sig för skogsvandringen är en mycket liten del av befolkningen – och ännu förre klarar den. En liten elit som är mycket starkare än majoriteten kommer att leda samhället vare sig de vill eller inte. Naturliga eliter är såklart väldigt kontroversiellt idag, då man genom att ens antyda att de existerar motsäger sig begreppet ”allas lika värde”. Ängsliga vänsterspasmer som får oupplevda flashbacks från vad de tror är ”30-talet” och tal om övermänniskor kommer fram, men man skall komma ihåg att Jünger var en motståndskraft till nazismen. Nationalsocialism (och dagens alternativhöger) gör misstaget att se en naturlig elit i hela befolkningar – det verkligt radikalt konservativa är att se en naturlig elit bland mänskligheten i stort.

Jünger fortsätter med att tala om skogsvandraren som en tredje gestalten gentemot två andra gestalter han tagit fram, arbetaren och den okände soldaten. En mer djuplodad analys av dessa gestalter vore nog på sin plats här för att ställa upp i kontrast gentemot skogsvandraren, men det får nog lämnas till en annan dag då mina kunskaper räcker längre.

Skogsvandraren måste överkomma rädslan, den rädsla som Jünger menar är en av vår tids största sjukdomssymptom. Det verkar vara en rädsla för att framstegsdrömmen vi lever i ska ta slut. I och med teknologins framfart och alla de bekvämligheter vi får av den har vi tvingats kompensera vår frihet. Jünger exemplifierar med Titanic – ”Så länge vädret är vackert och utsikten tilltalande kommer han inte märka att han befinner sig i ett läge där friheten minskat.” Kanske är människan rädd för att hon innerst inne vet att rationaliteten dragen till sin spets innebär slutet för henne själv? Nazisterna rationaliserade bort judarna, och kanske håller vi på att skapa en artificiell intelligens som kommer att bortrationalisera oss. Men ändock så står människan kvar på teknologins sida – ty hon har blivit förslavad av dess bekvämligheter. Friheten nås därmed genom att stiga av teknologins och tron på det eviga framstegets framfart. Skogsvandraren måste rota sig för att kunna nå individuell frihet.

Genom att rota sig utanför teknologins framfart står han oberoende av sin tids politiska och tekniska nycker och kan hämta visdom och kunskap ur eviga traditioner som gör att individen får friheten att kunna göra medvetna val i sin egen samtid. Perspektivet påverkar uppfattningen, och genom att stå grundat och se händelser ur ett längre – eller evigt – perspektiv, kan man få valfrihet på riktigt. Detta innebär också att skogsvandraren inte motsätter sig utveckling i sig, utan tar utveckling på tillräckligt stort allvar för att se både faror och nyttor med den i motsats till den gängse blinda tilltron på framsteget.

Efter dessa proklamationer går Jünger vidare med att beskriva hur människans genom skogsvandringen ”möter sig själv i sin odelade och oförstörbara substans”, som ska skingra skogsvandrarens dödsskräck. Här rör det sig alltså om en andlig utveckling. Associationer som alkemiska transmutationsprocesser och jungiansk individuation kommer till mig när jag läser dessa passager, men också den klassiska ”hjältens resa ned i underjorden”. När människan möter sina demoner och inkorporerar dem i sig blir han starkare än någonsin och är redo att gå tillbaka för att vara det som krävs för att hjälpa sin samtid.

Detta är inte att jämföra med någon typ av gnosticism vad jag kan se – i den mån jag förstår vad gnosticism innebär. Visserligen går skogsvandraren ut i det eviga för att tillskansa sig kunskap på egen hand, Jünger skriver exempelvis att även om kyrkan och teologer kan vara till hjälp i denna process måste individens val göras av denne själv. Dock genom att hela tiden gå tillbaka och förankra sig i jorden och ta den historiska tiden på allvar överges inte tillvaron och människorna, det handlar alltså inte om att nå transcendens och uppgå i evigheten utan att först ta hand om den fysiska världen.

Andlig upplysning vore här välkommet enligt Jünger. Han välkomnar en ny orden för detta, ”en andlig rörelse som likt en spegelbild i varat inrättar sig på nihilismens område”. Likt hur missionärer talar med infödingar på deras språk måste man tala med den (post)moderna människan på hennes språk. Jünger välkomnar därmed en ”lilla katekesen för ateister”. Tankarna förs till Jordan B. Peterson och de som efter att ha inspirerats av honom kallas sig ”kristna ateister”. Tydligen kan man tala om transcendens även i vårt tidevarv.

I bokens slutskede beskrivs hur skogsvandraren tillbaka i världen klarar sig på egen hand. I sin egen hand har han läkekonsten, lagarna, och kriget. Han lyder inte under någon, är ingens slav. Han inser att: ”Långa tider av lugn inverkar gynnsamt på vissa optiska illusioner. Till dem hör tron att bostadens okränkbarhet grundar sig på författningen och därmed är säkrad. I verkligheten grundar den sig på familjefadern som tillsammans med sina söner dyker upp i dörröppningen med yxan i hand”. Detta kan nog svenskar av idag hålla i åtanke när rättsstaten går mot en kollaps och invasiva kulturer och stammar står vid dörren. Inget säkrar äganderätten förutom våldet. Lex Rhodesia.

Här kommer också en intressant koppling till libertarianismen. Jünger framhåller äganderätten som absolut, ingen har rätt att komma och bestämma över din egendom. Han skriver: ” […] den vilande och oföränderliga egendomen finns i skogen – en fröbädd som ständigt ger nya skördar. Såtillvida är egendom något existentiellt, tätt förbundet med dess ägare och dennes vara.” Detta är dock ingen uppmaning till att binda sig vid materiella ägodelar, det gör bara individen till slav under sina tillgångar. Istället handlar det om att inse vad som är absolut nödvändigt att försvara när tiden är kommen.

Slutligen skriver Jünger om Logos, och hur skogsvandraren rör sig närmare begreppet genom sina handlingar. Han kan lägga krångliga omskrivningar bakom sig och röra sig närmare begreppet likt inga andra gjort på mycket länge. Det verkar som att Jünger är inspirerad av Nietzsche när han skriver: ”När nu anden vänder sig till filosofin för att få svar på dessa högsta frågor och låter sig avspisas med allt torftigare världsförklaringar, så är det inte ett tecken på att fundamenten har förändrats, utan på att förmedlarna inte längre kan träda in bakom förlåten. I ett sådant läge är vetenskapen att föredra, ty till det bråte som spärrar ingångarna och förhindrar tillträde hör även de storvulna gamla orden, vilka först blev till konvention, för att sedan bli till förtret och till slut blott långtråkiga”. Det rör mig återigen till en tanke som jag hörde Jordan B. Peterson säga i ett samtal med den kalvinistiska pastorn Paul Vanderklay; att guds död innebär att vi står inför ett skifte där det inte längre räcker med att proklamera guds ord (logos), vi vill nu förstå.

Därmed förstått att man inte ska ge sig hän med språkspel som post-modernisterna vill. För att återigen citera Jünger: ”Orden rör sig med skeppet; Ordet hör till skogen. Ordet vilar bakom orden likt tidiga ikoners gyllene fond. När nu Ordet inte längre skänker liv åt orden uppstår en fruktansvärd tystnad bakom deras svall – till att börja med i templen, vilka förvandlas till pråliga gravmonument, därefter på förgårdarna.” Numera är vi vid punkten då många anser att verkligheten endast finns i ”orden”, det vill säga det flyktiga språket. Kan det vara för att man tappat kontakten med Varats sanning? Hittar man där Logos? Vad jag förstår menar Jünger att vägen till Varats sanning går genom Logos, om inte annat.

Skogsvandringen är en fantastisk bok. Ett frihetsmanifest för den vågade och ett verkligt radikalt motstånd mot samtidens uppfattningar – likväl en uppmaning till de som känner sig träffade att inleda vandringen ut i skogen. Där finns visheten att tillgå, om man nu vågar sig ut. På mig gjorde boken ett oerhört intryck. I skrivande stund ca två veckor efter att ha läst igenom hela boken kan jag säga detta med säkerhet. Jag rekommenderar den varmt till alla därute som kan komma att läsa denna essä.

forest_tunnel_stock_by_leeorr_stock-d65qrmw.jpg

Det är lätt att vara vänsterpopulist

”Vi måste öppna våra hjärtan” sade den första statsministern. ”Vi har varit naiva” sade den andra statsministern. ”Ladorna är tomma” sade finansministern. ”Sverige går bra” sade samma finansminister. Har du problem med offentlig finansiering? Vilken tur att det alltid går att få in skattepengar av världens mest godtrogna befolkning.

August Strindberg skriver i Svenska öden och äventyr Volym I (1913) om ett samtal mellan en estländare och en svensk fiskare. Samtalet lyder:


— Det är ett dumt folk, den här svensken, sade Dagöboen, som genom en överlägsen kroppsstyrka ansåg sig ha rätt att att säga det han tyckte.

— Å, du ska inte prata illa om svensken, svarade den andre, vilken icke på ett sådant nattligt tumanhand vågade någon ohövligare form av motsägelse.

— Kan man tänka sig ett så oföretagsamt folk de här fiskarena bara! Om de förstodo vad ejderfågelns dun är värda i Ryssland, skulle de kunna göra sig stora pengar.

— Ja, ser du, svensken tycker det är synd att ta bort dunet från fågeln, som behöver det till äggen.

— Ja, det är just däri hans dumhet består! Ty, tar inte han det, så tar utländingen det, liksom allt annat.

— Nej, det är icke dumhet, det är hygglighet att tänka på de efterkommande, som skola också få draga nytta av fågeln, vilken skulle försvinna, om man oroade honom, genmälde fåglarnes landsman.

— Det är icke sant att han skulle försvinna, men kommer utländsken, så tar han både ägg och dun!

— Det må han göra om han har samvete; svensken förblir heldre fattig än han bär sig illa åt.

— Det är just det som är dumt! […]


Det har skrivits många gånger om svenskars naivitet. Årtusenden som en liten homogen befolkning med stark social sammanhållning, kopplat till ett bistert klimat med dåliga förutsättningar för mattillverkning har lett till en speciell typ av mentalitet. Man förväntades ta in främlingar i sin bostad för mat och husrum, då det handlade om liv och död när det var glest mellan husen (vilket det fortfarande är på landsbygden). Visst kan det hända att antisociala element kunde komma in och dra nytta av detta, som estländaren i Strindbergs berättelse, men de fick hållas då alternativkostnaden var för stor gentemot vinsten. Det fanns kanske inte mycket att hämta för tjuvar och oärligt folk, och befolkningen fortsatte med sin ärliga kamp för överlevnad.

När denna arbetsamma och ärliga kultur fick ett ramverk för en fri marknad för tjänster och varor skedde en oerhörd transformering av samhället. Från ett av Europas fattigaste länder till ett av de rikaste på mindre än 100 år, liknande fenomen som Östasien visat upp de senaste 50 åren. Men när rikedomarna samlas på hög flockas parasiter för att få en del av kakan. Socialismens intåg med löften om omfördelning och rättvisa passade det svenska kynnet som handen i handsken — och gör så fortfarande.

I en demokratisk ordning handlar allt om att få potentiella väljare att lägga rätt röst i lådan vart fjärde år. Detta system göder populism och kappvänderi, då historien pekar på att väljare tenderar att snabbt glömma politikers tidigare lögner och missöden, speciellt när det lockas med valfläsk inför valen. Hur skiljer sig då valfläsk från höger jämfört med vänster?  Modern högerpopulism existerar inom två kategorier — skattesänkningar eller invandringskritik. Från vänster hamnar det istället om omfördelning och gratis x. I frågan om hur detta ska finansieras måste högern ”försvara” budgetminskningar, vilket leder till minskade bidrag eller färre jobb, alltså opopulärt bland en stor del av befolkningen. Vänstern däremot kan beskatta ”de rikaste i samhället” i all oändlighet, vilket inte leder till följdfrågor av varken en vänstervriden journalistkår eller den breda befolkningen.

När man har en våldsapparat bakom sig som kan stjäla vad de vill från befolkningen är det inte svårt att lova ”gratis” saker. Inte minst när landet som rånas är befolkat en godtrogen befolkning som tror att pengarna går till något gott. Millennier av hög social sammanhållning och 100 år av socialdemokratisk propaganda har satt ett djupt spår i den svenska folksjälen. Slavmentalitet dragen till sin spets, samtidigt som den en gång starka sammanhållningen slitits isär av välfärdsstatens omfördelning. Den tyske filosofen Peter Sloterdijk pratar om ressentiment som går åt två håll. Den allt hårdare beskattade befolkningen hatar mer och mer den parasiterande delen som får deras pengar, och mottagarna vill egentligen byta plats med de rika och produktiva i samhället. I slutändan rivs samhället isär, och det en gång ”fina” löftet om jämlikhet och omfördelning leder till samhällets kollaps.

gratis-kreditkort
”Gratis glass till alla barn”

Sammanfattningsvis kan man dock tyvärr säga att vänstern alltid kommer undan med sitt valfläskande då den svenska befolkningen verkar ha världens högsta tröskel när det kommer till beskattning och tålamod vad gäller oordning i samhället. Ska det behöva gå till pomperipossaskatter 2.0? ”Svensken förblir heldre fattig än han bär sig illa åt.” Utnyttjad av parasiterande politiker och en evigt svällande offentlig sektor knyter svensken näven i fickan och fortsätter knega. Men vem vet, om 500 år kanske svensken fortfarande står och stretar i jorden när världen runt om brunnit upp. När individer och nationer med hög tidspreferens bränt ut sina resurser står ett naturälskande folk förhoppningsvis kvar i nord och välter sten. Detta förutsatt att Sverige och svenskar finns kvar, och inte blivit tillintetgjorda av deras egen skuldkänsla och rättfärdighet.

Skogsbrynet

Mellan skogen och ängen finns det en plats där möten mellan världar sker. Från ängens synvinkel träder en naturens vägg fram, där träden hindrar den utomståendes insyn till skogens värld. Skogsbrynet är ett gränsland mellan ljus och mörker, traditionellt och mytologiskt sett är det en plats för möten och magi. Här kryllar det av djur, stora som små, då mattillgång, möjligheter till god sikt, och skogens skydd finns nära tillgängligt.

skogsbryn
Narcisse-Virgile Diaz de la Peña. The Edge of the Forest at Les Monts-Girard, Fontainebleau. 1868.

Gränsen mellan mörker och ljus är en uråldrig symbol för gränsen mellan kaos och ordning. I den första Moseboken delar skapar Gud ljuset redan i den tredje versen – och därmed skapas den första ordningen ur kaoset som fanns dess innan. Detta enligt en mytologisk tolkning där ”ingenting” är jämförbart med kaos, bristen på ordning. I Taoism centreras religionen kring yin och yang, mörker och ljus, manligt och kvinnligt, ordning och kaos. Människan har sedan tusentals år sett gränsdragningen mellan det kända och okända som en ytterst väsentlig del av existensen, och gränslandet mellan de två har därmed en stor symbolisk betydelse.

Jordan B Peterson, den kanadensiska psykologen, talar ofta om gränsen mellan kaos och ordning. Det är i detta gränslandet man kan utforska nya upplevelser och nya idéer. Det är även här man lever som farligast, då risken för att ramla in i kaoset är som störst här. Det är alltså här som man kan hämta skatter och slakta drakar.

I nordisk folktro är skogen en central del. Troll, tomtar, vättar, och skogsrån är bara några av de mystiska varelser som sägs husera i skogens djup. Men skogen har också alltid varit en viktig källa för mat och näring, virke, värme och skydd för nordborna under de tusentals år som de har levt på den skandinaviska halvön. En plats att akta sig för, men som man måste utforska för att kunna överleva.

Skogsbrynet blir därmed en plats för möten mellan världar, en portal mellan det kända och okända. Den som stått inför en massiv skogsvägg vet vilken känsla av ve och respekt som kan infinna sig. Man står då inför en brytning med det moderna samhället, med allt vad det betyder. Om man tar sig igenom skogens barriär träder man in i en annan värld, där man kan träffa på nya idéer och tankar som annars skulle gå en förbi en en själlös modern värld. För den som söker en annan tillvaro än den rutinmässigt vardagliga är skogsbrynet en god plats att börja, gärna i skymningen. Mellan ljus och mörker, det kända och okända.

farmhouse sits between forest and field
Ed Book – Nisqually Valley farm

 

Lyssningstips: Skogsbiologen Sebastian Kirppus sommarprat om skogen från 2014. Rekommenderas varmt för den som är intresserad av en inblick i skogens liv. https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/400162?programid=2071

Decentralisera historieskrivningen

Om svear, götar, samer – och nationerna i Sverige

”Sveriges, Götes och Vendes konung”. Detta har Sveriges konungar blivit krönta till sedan Gustav Vasa tog titeln år 1540, fram till Carl XVI Gustaf som vid sin kröning år 1973 istället antog titeln ”Sveriges konung”. En förenkling – ett led i den progressiva rörelsen som förenklar för Sveriges medborgare att förstå sig själva. Varför krångla till det med gamla ord som ingen vet vad de betyder? Spelar det någon roll idag om du är från Götaland eller Svealand? Du har ju samma tillgång till förskoleplats och sjuksäng oavsett om du råkat födas i Västergötland eller Uppland. Vad jag ser är dock inte enbart en förenkling av titlar, utan även en förfalskad historiebild av de nationer som idag finns inom Sveriges gränser som medvetet har växt fram under århundraden, från Gustav Vasa till idag.

Många barn lär sig fortfarande idag i skolan om Svealand, Götaland, och Norrland. De tre landsdelarna, som egentligen borde vara många fler, exempelvis Skåneland, Småland, Gotland och Sàpmi.

290px-Sverigekarta-Landsdelar,_namn_och_landskap.svg
De tre landsdelarna enligt dagens centralmakt. Källa: https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5897853

Svealand och Götaland är benämningen på de landområden som svear och götars landområden, de stammar som grundade Konungariket Sverige. Svearna var det folket som bebodde landet norr om de stora skogarna Kolmården / Tiveden, och götarna folket som bodde söder därom. Västergötland, Östergötland, Dalsland, Värmland och enligt vissa källor Närke verkar ha varit götarnas landskap, medan Södermanland, Västmanland, Uppland, Dalarna, Gästrikland och Hälsingland ska ha varit svearnas boplatser.

Småland är ett märkligt landskap. Namnet kommer från de små länder som fanns i de stora skogarna mellan Danmark och Götaland.

smkarta
Karta över de små landen. Källa: http://runsten.onomatopoetry.com/smalandska.shtml

Småland blev successivt intaget i Sverige genom erövringar och plundringståg under medeltiden, men många av de små landen behöll självständighet under lång tid. Värend har exempelvis under lång tid närmast fungerat som en självstyrande bonderepublik, innan Gustav Vasa 1543 slog ner Nils Dackes bondeuppror för att till slut inkorporera Småland som helhet i den Svenska staten.

Söder om Småland hittar vi ytterligare en landsdel som sägs vara en del av Götaland. Skåneland (Skåne, Blekinge, Halland) är ett historiskt danskt territorium – och har ingenting att göra med Götaland. Våldsamt och ihärdigt har den svenska centralmakten ansträngt sig för att tvångsförflytta befolkningen och försvenska de södra landskapen.

Gotland har under historien varit danskt, svenskt, och självständigt. En ö vars språk och kultur skiljer sig distinkt från resten av dagens Sverige.

I norr är påverkan av den svenska kolonisationen ständigt närvarande. Jämtland och Härjedalen, historiskt norska territorium, har genom rörelsen Republiken Jämtland gjort sin befolkning påmind om sitt speciella arv gentemot den svenska centralmakten.

Lappland, som blev koloniserat framförallt under 1800-talet, är historiskt en del av Sápmi, samernas land. Även här lever minnet om folkets egna arv, inte minst tack vare Sveriges fullkomligt vedervärdiga behandling av norra Skandinaviens ursprungliga befolkning.

Svear, Götar, Smålänningar, Skåningar, Samer, Gotlänningar, Jämtar. Sök efter ert arv. Våga leva ut det. Börja redan idag, låt inte den Svenska historieförfalskningen fortgå. Varje landskap, härad, socken och bygd har sin egen historia. Dyk ner i just din historia, så kan vi tillsammans bygga ett Sverige med en decentraliserad historieskrivning – en verklig motståndshandling i en tid av centralisering och historieförfalskning.

Som Daniel Sjöberg från Projekt Allmogen säger;

Vi är allmogen
Vi är många
Vi glömmer inte
Vi förlåter inte

RÄTTELSE: Carl XVI Gustaf, liksom hans far och farfar, kröntes inte. Tack för rättelsen Filip Emanuel Larsson.