Rättigheter, finns de? Om våld, humanism, och anarkism

I ett filosofiskt sökande för legitimering av rättigheter befinner jag mig nu i en ny fas. Hur relaterar individen till rättigheter? Var kommer de ifrån, och vad har äganderätt med metafysik att göra?

Låt oss börja med en mindre historisk exposé.

Nomos och Physis

Bland antika filosofer fanns det en uppdelning av lagar mellan Physis och Nomos. Physis är vad man skulle kunna kalla naturens lagar, det som är oss givet av världen. I en modern tolkning skulle man kunna säga att Newtons Gravitationslag är en sådan lag, en naturlag. Detta ställde man i kontrast till nomos, vilket var lagar människor stiftade över varandra, samhällets lagar. Dessa ansågs ej höra samman, i alla fall inte innan Platon och framförallt Aristoteles började härleda bättre mänskliga lagar utifrån deras respektive ontologiska uppfattningar. Med nomos kunde man däremot säga att kejsarens ord var lag, gudarna och naturen hade ej med rätten att göra.

Dock som jag skrev började Platon, Aristoteles, och Stoikerna se på lagar utifrån naturen och människans rationalitet. Platon började (genom Sokrates) fråga sig frågor om vad en god människa var, och hur ett gott samhälle bör struktureras. Stoikerna ser i naturen en rationalitet som vi bör leva efter. Filosoferna ser att man kan genom naturen härleda lagar som även människor bör leva efter, vilket revolutioneras återigen genom kristendomens inträde på den teologisk-filosofiska arenan. Nu ges alla människor gudomligt värde genom guds manifestation som människa. Tack vare kristendomen får vi en typ av naturrätt av Gud som grund för rätten till liv, och därigenom bland annat självägande i senare traditioner.

Liberalism och humanism

Under renässansen ifrågasätter man Guds roll i världen, men man är inte redo att kasta bort all metafysik. Vi måste ha något att basera våra rättigheter på, anser man, och man grundar därför humanismen. Humanismen är egentligen en sekulariserad kristendom, i Guds plats sätter man Individen med stort I, och individen får istället rättigheter genom naturen. Man lägger om sin rationalisering av rättigheterna, det är nu genom individens autonomi över sin kropp och sina tankar som förnuftigt djur hon får sina rättigheter. Dock råkar det sammanfalla så att de rättigheter som hon har är samma som innan Guds bortrationalisering, men vi låter det vara för nu.

Liberalismen är grundad på humanismen, i att den ser samhället som bestående av Individer med rättigheter. Dessa rättigheter ser den dock måste upprätthållas av någon institution, det blir så denna institution blir den Liberala staten. Denna stat är i sin minsta form en nattväktarstat, som är till för att med våldsmonopol skydda medborgarnas rättigheter (rätt till liv, rätt till egendom, etc.).

Libertarianismen och staten

Libertarianer finns i många olika former, men bland de flesta libertarianer  brukar se staten som en omoralisk entitet, eftersom den genom våld tar resurser från medborgarna för att utföra vad staten tycker är mer lämpligt med dessa pengar. En definition av staten är att det är en organisation som har monopol på våldsutövning inom ett visst geografiskt område. Genom detta våldsmonopol har man också makten att stifta om de lagar som gäller inom statens territorier, och att kräva av alla invånare inom territoriet att de skall följa dessa lagar. Huruvida lagarna är moraliska eller ej, leder till ett effektivt samhälle, eller ökar människors frihet, är irrelevant. Staten bestämmer, eftersom de har vapnen och det våldskapital som krävs för att hålla ordningen.

Staten bryter mot icke-aggresionsprincipen, och kan därför kasseras som ett moraliskt alternativ att styra samhället. Icke-aggresionspricipen går att härleda från människans självägande, vilket går att göra bland annat från naturrätten, som Murray Rothbard och Robert Nozick förespråkade, eller exempelvis via argumentationsetiken som Hans-Herman Hoppe utvecklat. Aggression är moraliskt fel eftersom det bryter mot rätten till självägande, och eftersom staten per definition utövar aggression genom våldsmonopol, är staten omoralisk.

Anarkokapitalister och libertarianers svar på hur dessa rättigheter ska försvaras etiskt är genom ett kontraktsbaserat decentraliserat rättssystem, av konkurrerande våldsutövare. Kortfattat kan man säga att en effektivare och mer moralisk lösning på statens ”kärnuppgifter” är att privatisera dem, och därmed låta individer betala för de tjänster som de kan tänkas vilja ha, som exempelvis försvarande av egendom. Om du tycker detta låter märkligt kan jag gå in närmare på teorin i ett annat inlägg, men här finns inte plats för det. Jag hänvisar istället till David Friedmans Machinery of Freedom och Hans-Herman Hoppes The Private Production of Defense.

Våldet som legitimering, anarkismen

Oavsett ifall äganderätt är en metafysisk rättighet given av Gud eller ”naturen” (Nomos givet Physis), rättighet given av människans rationalitet, eller skänk av staten, krävs det våldskapital för att hålla de som ej ingår i samma kulturella moraliska sfär borta från egendomen. Våldsanvändningen är grunden till civilisering, och den syfilisatoriska kastration som den liberala staten utför på sina undersåtar leder till degenererade människor beroende av ett dyrt våldsmonopol med dålig kvalité. Våldet måste kunna utövas av libertarianer, till slut står man inför konfiskeringen av sin egendom. Jag brukar i dessa sammanhang ta fram ett citat ur Ernst Jüngers Skogsvandringen (2014, 1951):

”Långa tider av lugn inverkar gynnsamt på vissa optiska illusioner. Till dem hör tron att bostadens okränkbarhet grundar sig på författningen och därmed är säkrad. I verkligheten grundar den sig på familjefadern som tillsammans med sina söner dyker upp i dörröppningen med yxan i hand.”

Teoretiska spekulationer om rättigheter är viktigt för att kunna rationalisera om rättvisa mellan tänkande individer (kanske bara i en aristokratisk elit utan risk att det korrumperar samhället), men i stridens hetta står människan ensam mot Leviathan. Amerikanerna visste detta när de grundlade sin nation, då de lade till det andra tillägget i sin konstitution som uttrycker människans rätt att bära vapen, men som Jünger skriver så kan vi ej lita på författningen. Amerikaners möjlighet till vapen har skurits ned under tiden fram till nu, även om ”rätten” fortfarande finns kvar rent konstitutionellt.

Ett försök till sammanfattning av ett spretigt inlägg

Det finns stora problem med att visa att rättigheter existerar. Även om de kanske rentav är nödvändiga för att ett samhälle skall vara välmående, som i fallet med privat äganderätt, måste någon typ av institution hålla dessa ”rättigheter” gällande med våld mot de som inte håller med om att människorna har dessa rättigheter. Den liberala statens humanistiska individuella rättigheter är baserade på en metafysisk konstruktion som ej går att bevisa vilken de ärvde från kristendomen. Hoppes argumentationsetiska argument för rättigheter är en lösning på det problemet, men tar ej bort det faktiska ansvaret till våld som krävs för upprätthållandet av rättigheterna. Det kan vara så att libertarianska (anarko-kapitalistiska) lösningar på rättighetsupprätthållande har samma kastrerande effekt, men effektivare genom konkurrens på en fri marknad.

I en avsakraliserad värld har man kanske bara sig själv i slutändan att backa upp moralen på. Rättigheter tas, de blir en inte givna. Antingen accepterar man att ens frihet kränks av allt och alla hela tiden och tar kontroll över de egna idéerna i en inre exil, Anarkgestalten, eller kämpar man för det man vill åt. There is no such thing as a free lunch.

Som den tyske individual(anark)istiska filosofen Max Stirner uttryckte det:

”Tryckfrihet är dåligt, då du ej är fri om du måste be om lov för att få en frihet.” (Fritt översatt. från föreläsning av Brian Sovryn.)

Hur kan människan vara fri om hon måste be någon annan om hennes rättigheter? Är de då verkligen rättigheter?

spook
Max Stirner

 


Detta blogginlägg lämnar diskussionen om samhället åt sidan, då det utforskar individens förhållande till äganderätt och egendom. Jag ämnar återkomma för en vidare utforskning av ämnet med samhällsglasögonen på.

Hållbar kulturell utveckling

Hållbar utveckling är ett av uttrycken som tillsammans med ”alla människors lika värde” och ”Värdegrunden™” varit 2010-talets buzzwords. Hållbar utveckling sammankopplas med saker som miljömedvetenhet, återanvändbara material, anti-konsumtionsamhälle, och är i mångt och mycket det största som miljörörelsen i väst har skapat i kulturtermer. Man har lyckats få in hållbar utveckling i de flesta företags och nationers mål, ofta utan att de behöver precisera vad det handlar om.

Hållbar utveckling handlar ofta om att man vill lämna efter sig jorden i ett sådant skick att barnen och barnbarnen ska kunna leva utan att planeten har förstörts. På sätt och vis är det en uråldrig tanke att lämna världen efter sig som man fick den, som inte minst torgförts av reaktionärer och konservativa under många tusen år. Lästips om man vill läsa mer om de inneboende gröna och naturkonserverande delarna av det reaktionära tänkandet är C.A Shoultz artikel The Green Green Earth. Det finns något evigt och transcendentalt i att vilja bevara naturen och agera trädgårdsmästare åt planeten, detta är varför jag personligen inte är emot begreppet ”hållbar utveckling” på samma sätt som jag motsätter mig begrepp som ”värdegrund” och ”alla människors lika värde”. Men en oerhört väsentlig del av hållbarhet missas nästan alltid, och det är av absolut största vikt under de kommande åren. Det handlar om en hållbar kulturell utveckling.

Likt man bör lämna över sin mark, sina ägodelar, och själva naturen till sina efterlevande för att de ska ha de bästa möjligheterna att leva goda liv och föra vidare värderingar bör man också lämna kulturen i ett sådant skick. Detta borde inte vara kontroversiellt för varken konservativa eller för den delen klassiska liberaler. Tänkare som Adam Smith, Roger Scruton och Edmund Burke framhöll att marknadsekonomi endast fungerar om den vilar på en kultur och gemenskap med tillit, dygder, och respekt för överenskommelser (Nordin, 2011). Ifall dessa dygder inte förs vidare kommer det leda till en urholkning av kulturen, och i förlängningen leda till att en fungerande marknadsekonomi och kultur blir omöjlig. Detta är också en del av vad Hans-Hermann Hoppe (2001) kallar ”decivilisationsprocessen” i sin bok Democracy: The god that failed, det vill säga ett successivt höjande av tidspreferensen bland befolkningen som ingår i en civilisation.

För de frihetligt sinnade där ute, konservativa, libertarianer och anarkokapitalister tillikaär detta av absolut största vikt. Ifall man vill att en fri marknad ska överleva över tid är en kultur som främjar klassiska dygder, respekt för äganderätt, och respekt för kontrakt, fundamental för ett sådant samhälles överlevnad – särskilt då man inte har ett enormt våldsmonopol att backa upp dessa funktioner på.

För många är det skrämmande att tänka över eoner av tid, men för kultur och natur som håller över tid behövs ett långsiktigt perspektiv. Var herde över sin skog och likaså till din kultur. Bevara allt gott och ta bort allt ogräs. Dina efterlevande kommer tacka dig.

146f2073f1b7af3588df42c4ad038062

Referenser:

Hoppe, H. (2001). Democracy. New Brunswick: Translation Publishers.

Nordin, S. (2011). Filosoferna. Stockholm: Atlantis.

Tidspreferens och dekadens

Vårt moderna samhälle präglas av kortsiktighet som genomsyrar alla nivåer av samhällskroppen. I det offentliga blickar politiker aldrig längre än till nästa val, ofta inte längre än till nästa opinionsundersökning. I näringslivet styr kvartalsrapporterna. I våra privata liv styrs vi i allt större utsträckning av dopaminkickar från sociala medier och en ”slit och släng”-mentalitet gentemot allt från dagliga konsumtionsvaror till intima relationer. Denna kortsiktighet kan liknas vid en blindhet gentemot framtiden, där nutiden alltid spelar större roll än framtiden. Detta ger konsekvenser som låg befolkningstillväxt och kulturell dekadens. Men varför sker detta idag? Är det en naturlig utveckling av människan eller en konsekvens av onaturliga statliga ingrepp?

Tidspreferens

För att kunna diskutera denna fråga kan man ta hjälp av begreppet tidspreferens. Tidspreferens är ett begrepp som framför allt används av ekonomer av den österrikiska skolan. Begreppet syftar till hur vi värderar något i förhållande till tiden. Om vi pratar om en hög tidspreferens talar vi om att man värderar någon vara högre idag än imorgon. Exempelvis värderar de flesta människor att äta en smörgås högre nu än samma smörgås i framtiden. Vanligtvis används begreppet för att förklara fenomenet ränta, då människor värderar pengar högre nu än i framtiden, och räntenivån bestäms av människornas tidspreferens på pengar. Tidspreferenser bestäms av en mängd olika faktorer. Både interna, som biologiska och psykologiska, och externa (som statlig intervention).

Man kan dock, som ekonomen och filosofen Hans-Hermann Hoppe påpekar i sin bok Democrcy: The god that failed applicera tidspreferens-begreppet på andra områden än strikt ekonomiska. Hoppe använder begreppet för att förklara civilisationsprocessen, där sagda process präglas av en generellt låg tidspreferens.

Civilisation och decivilisation

Då människor har en lägre tidspreferens kan de planera längre in i framtiden, till och med förbi sin egen livstid. Det är ur detta som en civilisation kan uppstå då man bygger ett samhälle och gemenskap inte bara för sig själv, utan för hela gruppens fortlevnad. Resurser ackumuleras för att spara inför framtiden, utan att konsumeras direkt.

Men vad skulle kunna stoppa denna process av civilisering? Tänk er exempelvis en stat som kommer in och erbjuder bidragsleverne för dig och din familj, vilket erbjuder en jämförbar levnadsstandard med vad du skulle kunna tjäna om du arbetade med något produktivt. Om detta accepteras höjs tidspreferensen avsevärt, då du inte kan jobba för att tjäna extra pengar att lägga undan i framtiden, samt att du inte bygger upp något som ditt samhälle omkring kan ha nytta av. Skulden här är inte nödvändigtvis individer som tar emot bidrag, utan staten som delar ut dem. Om detta då sker över lång tid så borde rimligtvis den generella tidspreferensen i samhället sjunka över denna tidsperiod.

Med denna syn på civilisation och tidspreferens kan man se att det som idag kallas kulturell degenereging eller decivilisering är en följd av förhöjd tidspreferens bland befolkningen. I takt med att den generella tidspreferensen höjs kommer framtidsutsikten bli mer kortsiktig och impulsiv. Individerna blir mållösa vandrare som vinglar fram i en dimma mellan snabba dopaminkickar och tillfredsställelse i stunden.

Hur stoppar man då denna process? Genom att bita i det sura äpplet och åter börja ta individuellt ansvar. Det ger mening till livet att veta att du bär en civilisations arv och framtid på dina axlar.

thomas-cole-the-course_of_empire_desolation_18361
Thomas Cole – The course of Empire: Desolation