Det metafysiska Framsteget

Liberal metafysik

När upplysningsfilosoferna på 1600 & 1700-talet lade fram idéer om det mänskliga förnuftets överhand gentemot religiösa vidskepelser tog humanismen form. Människan och hennes förnuft sattes i centrum istället för Gud, och en ny typ av metafysik kom med detta. Givetvis ansåg sig nästintill alla upplysningsfilosofer sig vara troende kristna, men deras tankar och idéer gick ofta stick i stäv med rådande dogmer från både den katolska kyrkan och olika protestantiska kyrkor. Med det mänskliga förnuftet ansåg man sig kunna frigöra sig från allt rådande förtryck och ersätta det med ”rationella” idéer. Det är här den moderna världen uppstår, ur 1600-talets vetenskapliga revolution.

Det är här en del menar att en ny typ av metafysik uppstår, den ”liberala metafysiken”. I den liberala metafysiken ser man på ens handlingar ur framtidens lins, man skriver hela tiden ”nuets historia”. Detta leder till att man hela tiden måste uppnå framsteg för att inte vara en besvikelse för framtiden. Roger Scruton (1996) skriver i ”Filosofi för den moderna människan” att detta framsteg: ”är en härskande princip i varje sfär av mänsklig strävan, oavsett om denna strävan är vetenskaplig, kulturell eller politisk.” (”Filosofi för den moderna människan”, s 168)

Rådande i vår samtid

Detta är en metafysik som fortfarande härskar i vår hyperprogressiva samtid, där den tar sig uttryck i argument av slaget ”det är faktiskt det rådande året”. Med detta menar man alltså att en progressiv lag eller normkritik, säg att transsexuella skall kunna gå på vilken toalett de vill, måste accepteras av allmänheten och staten av den anledningen att vi bör ha kommit ”så långt” i utvecklingen vid detta laget. Om man motsätter sig denna ”utveckling” blir man per definition kallad reaktionär i en nedsättande mening, då man motsätter sig den progressiva metafysiken. I en religiös jämförelse så är reaktionären i den liberala metafysiken en satanist i den kristna, då den motsätter sig den högre ordningen. 

Det bör påpekas att jag inte talar om liberalismen som politisk ideologi här, även om den är en konsekvens av Framstegsmetafysiken. Socialismen är en annan sida av myntet, som tar en annan ställning till hur människans samhälle skall formas och hur individens tillvaro bör vara i denna metafysik, men de hör samman då de är modernismens ideologiska barn. Båda ideologierna ser en framtida utopi som målet, och båda har berättelser om denna framtida utopi som har fängslat många under de senaste århundradena. Den socialistiska utopin handlar om människans till slut förverkligade jämlikhet i det socialistiska paradiset, men ironiskt nog har alla socialistiska experiment slutat med att alla människor blir jämlika då de dör av svält eller i arbetsläger. Liberalismen talar om utopin i vilken alla människor till sist är fria, befriade från alla bojor, och deras rättigheter garanteras av vad som i sista logisk led blir en global nattväktarstat. Det är åt detta håll vår värld barkar, då liberalismen segrade över socialismen i och med Sovjetunionens kollaps under 1990-talet. Liberalismens problem finns det dock gott om, vilka jag bland annat ger uttryck för i mitt blogginlägg ”Liberalismens kulturproblem”. Liberalismen grundas kring tanken att alla till slut måste ingå i den liberala staten, då detta är den rationella utvecklingen och därmed slutmålet för mänskligheten. I sitt mål att frigöra alla Individer från sina bojor vill man upplösa alla naturliga gemenskaper; nationen, familjen, lokalsamhället osv. I denna atomisering blir människan till slut en kosmopolitisk frisläppt individ, där det slutgiltiga enda sättet att uppnå något högre mål blir konsumtionen, varpå man förkastar högre ideal och faller ner till materialistisk fallen värld. Världen delas upp i vad Bard & Södervist (2009) kallar Konsumtrariatet, en underklass av konsumenter, och en överklass som produceras innehållet som konsumeras. Det kanske låter som att jag inte gillar denna idé, och då har du rätt, det gör jag inte. Men om man inte gillar idén av att ofrivilligt frigöras från sina naturliga gemenskaper, kan man inte då vara konservativ?

Konservatism och traditionalism

Nja. Konservatismen kan inte undgå den liberala metafysiken. Det är av denna anledning konservatism idag ofta betraktas som något som enbart bevarar den rådande ordningen, då av skäl som att man inte bör ha revolution, utan enbart långsam progression. Problemet är att denna konservatism enbart blir och är en förvaltare av liberalismen, den kan aldrig vara en motståndskraft till den. Om man som jag är en anhängare av idén om decentralisering, kulturell mångfald, och ett ”Europa av 1000 Liechtenstein”, är denna moderna konservatism inget alternativ. Den lägger sig under den rådande ordningen, blir en kontrollerad opposition för medias dramer, och blir därför en ideologi för de som redan har förlorat.

Ett alternativ till detta kan dock vara någon typ av traditionalism. I stället för att betrakta världen utifrån en potentiell framtida utopi kan man se tillbaka på historien och se både vad som fungerat, men också hämta sin legitimitet ur den. Genom mytiska berättelser och arketyper kan man hitta sin plats i världen utan att för den sakens skull åberopa en framtida plats man måste röra sig mot. Istället för att jobba för att förverkliga idéer som frihet, jämlikhet & broderskap, kan man jobba på sin egen karaktär, kring vilken man bygger idén om samhället. Därmed blir dygden satt på högsta piedestalen, och i ett sådant samhälle kan en naturlig aristokrati resa sig för att bringa naturlig ordning till världen. 

  • Mod
  • Förtänksamhet
  • Vishet
  • Måttlighet
  • Rättrådighet
Dygden och synden

Referenser:

Bard, A. & Söderqvist, J. (2009). Kroppsmaskinerna. Stockholm: Hydra Förlag.

Scruton, R. (1998). Filosofi för den moderna människan (B. Lönn, övers.) Stockholm: Svenska förlaget. (Originalarbete publicerat 1996)