Tidspreferens och dekadens

Vårt moderna samhälle präglas av kortsiktighet som genomsyrar alla nivåer av samhällskroppen. I det offentliga blickar politiker aldrig längre än till nästa val, ofta inte längre än till nästa opinionsundersökning. I näringslivet styr kvartalsrapporterna. I våra privata liv styrs vi i allt större utsträckning av dopaminkickar från sociala medier och en ”slit och släng”-mentalitet gentemot allt från dagliga konsumtionsvaror till intima relationer. Denna kortsiktighet kan liknas vid en blindhet gentemot framtiden, där nutiden alltid spelar större roll än framtiden. Detta ger konsekvenser som låg befolkningstillväxt och kulturell dekadens. Men varför sker detta idag? Är det en naturlig utveckling av människan eller en konsekvens av onaturliga statliga ingrepp?

Tidspreferens

För att kunna diskutera denna fråga kan man ta hjälp av begreppet tidspreferens. Tidspreferens är ett begrepp som framför allt används av ekonomer av den österrikiska skolan. Begreppet syftar till hur vi värderar något i förhållande till tiden. Om vi pratar om en hög tidspreferens talar vi om att man värderar någon vara högre idag än imorgon. Exempelvis värderar de flesta människor att äta en smörgås högre nu än samma smörgås i framtiden. Vanligtvis används begreppet för att förklara fenomenet ränta, då människor värderar pengar högre nu än i framtiden, och räntenivån bestäms av människornas tidspreferens på pengar. Tidspreferenser bestäms av en mängd olika faktorer. Både interna, som biologiska och psykologiska, och externa (som statlig intervention).

Man kan dock, som ekonomen och filosofen Hans-Hermann Hoppe påpekar i sin bok Democrcy: The god that failed applicera tidspreferens-begreppet på andra områden än strikt ekonomiska. Hoppe använder begreppet för att förklara civilisationsprocessen, där sagda process präglas av en generellt låg tidspreferens.

Civilisation och decivilisation

Då människor har en lägre tidspreferens kan de planera längre in i framtiden, till och med förbi sin egen livstid. Det är ur detta som en civilisation kan uppstå då man bygger ett samhälle och gemenskap inte bara för sig själv, utan för hela gruppens fortlevnad. Resurser ackumuleras för att spara inför framtiden, utan att konsumeras direkt.

Men vad skulle kunna stoppa denna process av civilisering? Tänk er exempelvis en stat som kommer in och erbjuder bidragsleverne för dig och din familj, vilket erbjuder en jämförbar levnadsstandard med vad du skulle kunna tjäna om du arbetade med något produktivt. Om detta accepteras höjs tidspreferensen avsevärt, då du inte kan jobba för att tjäna extra pengar att lägga undan i framtiden, samt att du inte bygger upp något som ditt samhälle omkring kan ha nytta av. Skulden här är inte nödvändigtvis individer som tar emot bidrag, utan staten som delar ut dem. Om detta då sker över lång tid så borde rimligtvis den generella tidspreferensen i samhället sjunka över denna tidsperiod.

Med denna syn på civilisation och tidspreferens kan man se att det som idag kallas kulturell degenereging eller decivilisering är en följd av förhöjd tidspreferens bland befolkningen. I takt med att den generella tidspreferensen höjs kommer framtidsutsikten bli mer kortsiktig och impulsiv. Individerna blir mållösa vandrare som vinglar fram i en dimma mellan snabba dopaminkickar och tillfredsställelse i stunden.

Hur stoppar man då denna process? Genom att bita i det sura äpplet och åter börja ta individuellt ansvar. Det ger mening till livet att veta att du bär en civilisations arv och framtid på dina axlar.

thomas-cole-the-course_of_empire_desolation_18361
Thomas Cole – The course of Empire: Desolation

Känn ingen skuld för din mänsklighet

Författarinnan Ayn Rand anses av många vara en kontroversiell figur. Hennes romaner upphöjer utan skam människans skapandekraft och dess egenintresse till något heroiskt och beundransvärt. Detta ställer hon ofta i kontrast till jämställdshetsvurmande svaga tankar och människor som inte tillför något av värde till världen. Men liksom i vår värld låter Rand hennes antagonister ses av allmänheten som moralens väktare, medan vi läsare ser att så inte alls är fallet.

I Rands roman The Fountainhead (1943) möter vi bland annat karaktären Ellsworth Toohey. Toohey är skribent och arkitekturkritiker i en stor dagstidning, och höjs upp av allmänheten till en man av utomvärldslig moral för sina socialistiska ställningstaganden och utspel om att den själviska människans tid är förbi. Rand ställer upp Toohey i kontrast till sin protagonist Howard Roark, vilken är en ung arkitekt som inte skäms för sina egna visioner och arbetsmoral.

The Fountainhead må vara 75 år ung, men den skulle likväl kunna vara skriven idag. På många sätt är Toohey en perfekt illustration av dagens så kallade godhetssignalering, där människor på sociala medier skryter om hur osjälviska och ”goda” de är. Efter subtilt skryt om deras omtänksamhet om svaga grupper av människor inkommer en säker ström av kommentarer där godhetssignaleraren anses som ”modig” och ”stark”.

Denna godhetssignalering har även tagits upp av politiska partier från höger till vänster, om än mer förekommen ju längre åt vänster man kommer på skalan. Inte sällan tycks det vara tätt sammanknutet med känsloargument, för att ge dig som läsare dåligt samvete, och få dig att känna vördnad inför deras ”godhet”. Som Ellsworth Toohey uttrycker det i The Fountainhead:

”I’m merely – well, shall we say? that mildest of all things, a conscience. Your own conscience, conveniently personified in the body of another person and attending to your concern for the less fortunate of this world, thus leaving you free not to attend to.”

Att enbart vara cynisk kring detta ämne är kanske inte helt konstruktivt. På många sätt är det tragiskt att människor är beroende av sina medmänniskors uppskattning, där de sociala medierna spär på samma beroende. Men icke desto mindre bör vi vara på vår vakt gentemot dessa. Bakom en tragisk mask  kan det gömma sig dolda avsikter, som suktar efter makt över sina medmänniskor – ty dåligt samvete kan få mången människa att underkasta sig det de ser som moraliska förebilder.

Att låta andra människor agera samvete kan vara väldigt farligt, speciellt när det ageras ut av samtidens sociala medie-knarkare. Istället borde vi leta efter vägledning i Rands heroiska gestaltningar av människan, eller i dess antika förebilder. Av samtidens Ellsworth Tooheys kommer vi enbart att låta oss dras ned i ett träsk av dåligt självförtroende och innehållslös sofism.

1atlas__2_eunja10753

Om cynisk optimism

Livet är smärta. Livet är tragik. Detta har insetts på jorden sedan lång tid tillbaka. Det är buddhismens centrala budskap, de antika stoikerna likaså. Kristendomens förgrundsgestalt hänger plågad på ett kors i varje kyrka i västvärlden. Världen är den plats där du måste springa konstant enbart för att hålla dig vid liv. Och här är vi, livsformer i denna värld, som försöker intala oss själva att om vi bara justerar världen till det läge som gör att vi äntligen kan vara lyckliga – så kommer vi lyckas.

Vi lever i en polariseringens tid. I samhällets alla hörn hittar vi politiska idealister som tycker ha anledningarna och lösningarna till samhällets problem. Vi ser identitetspolitiska feminister som tycker sig ha hittat roten till världens problem i ”patriarkatet” och den post-koloniala rasismen. Runt hörnen finns alt-right-rörelsens identitärer, som tycker sig se den vita rasen gå under och den enda utvägen är ett fullskaligt raskrig. I den mer konventionella politiska arenan slåss karriärpolitiker om platsen i mittenfåran, där den ena social-liberala reformen efter den andra ska rädda alla jobb och ge bra sjukvård till alla. För mig tycks alla dessa rörelser vara naiva – och extremiteten i deras position ligger i ifall de har en pessimistisk eller optimistisk syn på omvärlden och dess skeenden. Det som för de samman är att de tror att politik och kollektiva lösningar är svaret på deras problem.

Det tycks vara som så att drömmen om politiska lösningar göder människors naivitet. Människor drar sig bort från ansvar och gör sig till en del i en större massa för att påverka samhället i sin önskade riktning – de kallar det för demokrati. ”Demokratin har segrat!” skanderades det när Sovjetunionen kollapsade under det tidiga 1990-talet – den sista människans tid hade kommit. I efterhand har vi sett att så inte blivit fallet, och befolkningen har därmed delats upp i två läger.

Å ena sidan fortsätter naiva optimister sina tankegångar om att allt fortfarande blir bättre. Om vi bara röstar rätt nästa gång kommer problemen att lösa sig. I väntan på bättre tider kan vi roa oss och leva i nuet. Detta i sig löser inga av problemen, istället pågår samhällsdegenerering medan människorna stoppar huvudet i sanden. Å andra sidan så ser extrema identitetsrörelser på samhället med en naiv pessimistisk syn, och de landar då i en väldigt auktoritär fascistisk slutsats där hela samhället måste inkorporeras i deras auktoritära system för att samhället ska kunna räddas.

Vid sidan är det lätt att bli cynisk, vilket också är väldigt rimligt. Som tidigare nämnt är det en uråldrig visdom att existensen är kantad av plågor, och att vi arma människor mödosamt behöver jobba oss igenom livet. Men det gäller då att inte fastna i en cynisk pessimism, där man som en slutsats av cynismen anser att ingenting kan förbättras. I nihilismen frodas enbart hat och apati, det är ingen väg framåt.

Ja, existensen kantas av tragik, det kanske rentav är existensens kärna. Men vi kan göra saker bättre – så länge det görs på ett realistiskt sätt. Varje steg bort från helvetet är ett steg framåt. Att börja med sig själv, sitt rum, och sin familj är ett utmärkt sätt att förändra existensen till det bättre. Varje individ som gör detta kommer inse att det är en bättre väg framåt än en nihilistisk syn på existensen.

I Vilhelm Mobergs klassiska epos Utvandrarna tar den småländske bonden Karl-Oskar sig och sin familj ut ur 1800-talets Sveriges misär och tragik, för att chans att göra något bättre av livet. Han trotsar missväxt, oceaner, och snöstormar. Han bad aldrig om något, och han lyckades skapa ett värdigt liv till sig själv och sina barn i ett land långt borta. Karl-Oskar förändrade inte världen, men han förändrade livet för sig själv. Låt oss alla försöka göra detsamma. Fokusera på dig själv och din omgivning – låt bli de kollektiva lösningarna.

wanderer_above_the_sea_of_fog
Wanderer above the Sea of Fog – Caspar David Friedrich (1818)

Kreativiteten kräver struktur

”Rules are there for a reason. You are only allowed to break them if you are a master. If you’re not a master, don’t confuse your ignorance with creativity or style” – Jordan B. Peterson

Citatet ovan kommer från en handvisning i hur man ska skriva essäer, skriven av den kanadensiska psykologiprofessorn Jordan B. Peterson (som jag skrivit om tidigare här). Sammanfattningsvis menar Peterson att du bör respektera de regler och konventioner som gäller för det du ska göra, och om du frångår detta bör du vara mycket vaksam på vad du håller på med – och är du nybörjare inom området bör du inte frångå konventionerna över huvud taget. Det kan kanske vara hårda ord som ter sig hindra all form av kreativ utveckling, men i verkligheten borde detta vara en självklarhet som kan appliceras på det mesta som händer i samhället.

I vår post-moderna tid tycks allt vara tillåtet. Gamla konventioner inom allt från familjebildning till konst håller på att frångås – påskyndat av entusiastiska akademiker som ser framför sig en värld utan traditionens sociala och mentala bojor. Detta projekt har pågått från mitten av 1900-talet, då filosofer och sociala ingenjörer som makarna Myrdal ville befria människan från familjens förtryck och de sociala bandens förhindrande av individens potential (att vara en produktiv del av samhället / staten). Detta har lett fram till dagens normkritiska resonemang, där allt normbrytande hyllas – och allt normativt demoniseras.

Musikern och rockkompositören Frank Zappas musik präglas av komplexitet och avancerade rytmer, men också av lekfullhet och nytänkande, och under konserter – improvisation. När Zappa fick en fråga om hur han kunde improvisera när musiken är så komplex gav han svaret att improvisation endast kan fungera om det är inbäddat i en välfungerande struktur. Då alla musiker vet vad de ska göra – och gör det bra – kan en person sticka ut ur mängden och låta kreativiteten flöda.

noter_192285338
Kreation bundet i tradition.

Likt tränade musiker i ett band borde samhällsmedborgare spela sin roll så väl de kan. I den struktur som är framtagen genom århundraden av konsensus finner vi stabilitet. Ytterst få människor klara av att leva utan struktur – samhället klarar det aldrig. Men strukturen bör dock inte komma ovanifrån. En spontant framtagen struktur anammad, justerad och tillrättalagd över lång tid, skapar ramverk som håller tidens rand – och tillåter ny kreativitet som kan berika samhället.

Människorna som idag förespråkar normbrytande utan syfte kommer leda till en urholkning av samhälle och vår gemensamma kultur. En direkt motståndshandling mot detta vore att verkligen ägna sig åt bemästring av produktiva åtaganden. Du som aspirerar till att vara musiker – lär dig allt du kan! Samma sak gäller den som vill ägna sig åt matlagning, konst, eller hantverk. Att stå framför en tom myr innebär oändligt med vägar att gå – men genom att välja redan upptrampade stigar vet du vart det är säkert att gå – och du kan då snabbt hitta tillbaka till en upptrampad väg om du skulle våga vika av. Den dagen du har lärt dig alla vägar kan du försöka skapa din egen – och då kommer du kanske inte att drunkna direkt.

Frank Zappa och att den fria tanken alltid är konträr

Efter att nyligen ha sett dokumentären Eat That Question: Frank Zappa in His Own Words blev jag åter påmind om den amerikanske musikern Frank Zappas geni, en verkligt kreativ tänkare och konstnär. I USA blev han alltjämt en talesperson för rätten till det fria ordet i en tid då kristna konservativa försökte censurera kulturen – medan han i Europa mer har blivit ihågkommen som en musikalisk innovatör.

Något som återkommer i dokumentären är Zappas debatter mot just konservativa debattörer och organisationer som försöker stoppa eller censurera hans och alla andra musikers möjligheter att uttrycka sig så som de behagar i sina musikaliska alster. Frank Zappas musik ansågs, och kan i viss mån fortfarande anses, som obscen – då hans musik ofta innehåller svordomar, sexuellt explicita ord och berättelser och kontroversiella samtidsbetraktelser. Zappa tar alltid ett tydligt ställningstagande mot all form av censur, det är uppenbart att han anser att den fria tanken och möjligheten att uttrycka den är bland det viktigaste rättigheterna man kan ha i ett samhälle – och att alla former av förtryckande av denna rättighet är steg mot fascistoida samhällen.

zappa
Frank Zappa. Photo Courtesy Sony Pictures Classics

När man ser alla intervjuer med amerikanska moralister är det svårt att inte dra paralleller till dagens vänster-etablissemang. Argumenten för censur från konservativt håll i USA på 70- och 80-talet handlar framförallt om statens roll och plikt att skydda medborgarna från obehagliga och omoraliska uttryck – argumenten skulle lika gärna kunnat ha blivit sagda idag av den politiskt korrekta identitetsvänstern, med en intersektionell twist på problematiken. Om dagens identitetsfeminism är en arvtagare till protestantisk puritanism låter jag vara osagd – men likheterna är slående.

Sitt motstånd mot kristen moralistcensur till trots var Frank Zappa en ganska konservativ person. Han identifierade sig själv som socially liberal and fiscally conservative (källa), något som idag skulle kunna identifieras som en libertariansk ståndpunkt. Han var också en stark motståndare mot all form av kollektivism, om det så var kommunism, fascism, eller allmän får-mentalitet. Frank Zappa var en konträr figur – något man som fri tänkare förmodligen alltid måste vara. Frank Zappa såg sig själv som musiker, först och främst, och han ville utforska vart musiken kunde ta vägen om man lät den. Så här säger han om varför han inte vill framföra sin musik framför eller i samband med någon ideologi:

“I don’t do it for political leaders, I don’t do it for unions, I don’t do it for organizations, I do it for music. We’ve been offered three or four times to play for the big communist party picnic in France, which is the big social event that they have every summer, and they offer a lot of money. I don’t want to work for communists. Fuck the communists. I don’t like those people. I do my music for people who like music.”

En mycket sympatisk inställning som faller väl in i en frihetlig samhällsordning. Om tanken ska vara fri måste den frigöras från politiska ideologier, stater, stora företag, eller andra som har ett intresse av hur och vad man ska tänka och göra – och om fler kunde göra det som de är bra på utan att blanda in politik skulle världen vara en bättre plats.

För den som vill läsa fler om Zappas idéer rekommenderas denna hemsida som går igenom mycket av det han säger i dokumentärfilmen. Men för att verkligen få en känsla för detta geni och hans musik – se dokumentären Eat That Question: Frank Zappa in His Own Words.

En ung generations frustration

Jeff Deist, ordförande för det amerikanska Ludwig von Mises-institutet, höll i slutet av juli 2017 ett uppmärksammat tal – vilket har rört upp många känslor bland libertarianer världen över. Talet, som är utpräglat höger-konservativt, beskriver bland annat vikten av konservativa värderingar för att upprätthålla civil ordning och trygghet i avsaknaden av en stat. I slutet av talet säger Deist:

In other words, blood and soil and God and nation still matter to people. Libertarians ignore this at the risk of irrelevance.

Talet i fråga har fått flera vänster-progressiva libertarianer, så som Steve Horwitz, att ta avstånd från Ludwig von Mises-institutet då han menar att de flörtar med alt-right-rörelsen och använder sig av nazistisk retorik. Kritiken är inte ny, och splittringen mellan progressiva och konservativa libertarianer har länge legat och pyrt under ytan och ovan jord – även i Sverige.

Great_Fire_London
Vad ska man göra när man upplever sin civilisation stå vid ruinens brant? Bild: The great fire of London – Okänd konstnär

Tidigare har den frihetliga och libertarianska rörelsen i Sverige varit väldigt progressivt inställd i kulturella frågor. Under 90-talets nyliberala period var det kampen om längre öppettider på krogar, HBTQ-rättigheter, och öppna gränser som stod högst upp på agendan. Detta i sig är inte så konstigt – alla är barn av sin tid. I en tid där Östeuropa precis blivit befriat från järnridåns skugga och man såg framför sig en ny period i mänsklighetens historia där människorna kunde befrias från både statens och traditionens bojor. Den livstilsliberala inställningen och kampen för möjligheten att leva ut densamma blev denna generations stora frihetsfrågor – men tiderna förändras, och dagens unga generations stora frågor är helt annorlunda än 90-talets liberalers. En ny undersökning visar att människor födda efter 1995 är den mest konservativa generationen på 70 år, och uppväxta med genusvetenskap, islamistisk terrorism, samt ett helt nytt medielandskap är det en helt annan värld än tidigare generationer har sett.

Sprickan mellan den äldre progressiva generationen och den yngre konservativa har blivit större och större under de senaste åren. I Sverige har den frihetliga rörelsen formligen exploderat i storlek, och mängder av organisationer har startats. Ludwig von Mises-institutet, bubb.la, frihetligt, och många andra podcasts och bloggar har börjat forma ett helt ny libertarianskt landskap i Sverige – med tydlig höger-konservativ riktning i kulturella frågor. Den äldre progressiva generationen, ofta personifierad av ”The usual suspects” (Fredrik Segerfeldt, Mattias Svensson, Johan Norberg) samt deras ideologiska arvtagare i olika politiska ungdomsförbund så som CUF, har många gånger fördömt de mer konservativa frihetliga organisationerna för att vara ”bruna” samt gå främlingsfientliga krafter till mötes. Är det så att de största frågorna idag handlar om alkoholglass, HBTQIA-rättigheter samt öppna gränser? Svaret från vår tids unga konservativa generation säger: nej.

Det kan vara oförmåga att se dagens verklighet från höga stolar och morgonsoffor, det kan vara ovilja att ta tag i dagens problem. Men en sak är säker – den svenska frihetliga rörelsen står inför ett vägval. Just nu polariseras samhället mer än någonsin och den frihetliga sfären kommer inte undan. Kommer de progressiva libertarianerna lyssna på Jeff Deist och inse att nation och religion fortfarande spelar roll? Eller kommer de stoppa huvudet i sanden och drömma sig tillbaka till 90-talet. Valet är deras – för de konservativa är på frammarsch.

Carpe diem, Homo Presens

Den latinska frasen carpe diem, fånga dagen, har blivit en av vår tids vanligaste deviser. Sprunget ur de moderna människornas till synes stressiga vardag fylld av sociala medier och ”livspussel”, ses carpe diem som den filosofiska lösningen på det moderna stressproblemet. I detta avseendet kan carpe diem vara oerhört nyttigt, något i stil med österländsk meditation eller stoisk acceptans av livets skyndsamma natur. Dock är fenomenet med att ”leva i nuet” inte särskilt bra som livsfilosofi – då det också är ett symptom på rotlöshet och nihilism.

J-GORMLEY-MAN-PAINTING
Befriad från alla bojor? Bildkälla: http://jezartjournal.blogspot.se/2012/08/gormley-man-1-in-100.html

Under 1900-talet har den så kallade statsindividualismen tagit ett starkt grepp kring den svenska folksjälen. Likt Catarina Kärkkäinen skriver i denna ledarkrönika hur statsindividualismen lanserats för att befria svenskarna från kulturens och traditionens bojor. Kärkkäinen skriver:

”Den första regeringen Palme gjorde sig därför redo för nästa steg av samhällsbygget – frigörelsen från gammaldags familjestrukturer som styrde hur vi levde och gjorde oss beroende av varandra. Kvinnan skulle frigöras från mannen; de vuxna från sina barn; barnen från sina äldre. Olof Palme ledde tillsammans med makarna Myrdal vägen.”

I detta atomiserade tillstånd med individer utan historia, traditioner, eller familjeband, är det inte konstigt att nutiden blir den dominerande platsen där händelser spelar rum. I nuet är den moderna Homo presens, nutidsmänniskanfri att njuta – njuta av sin ”frihet” som individ samt njuta i en mer hedonistisk bemärkelse. Men vad är friheten i nuet utan en framtid att jobba mot? Också, hur kan man visualisera sig en framtid utan att veta vart man kommer ifrån?

Jag har tidigare närmat mig ämnet om historielösheten som har drabbat det svenska folket. Inte nog med att Homo presens inte är speciellt intresserad över vart han kommer ifrån – han måste leta länge om han ska få korrekt information. Statsindividualismen och historieförfalskningen om den svenska historien går därmed hand i hand, där generationsband klipps av och äldre tiders vishet går förlorad för alltid.

Utan krav från äldre tider kan Homo presens därmed välja från ett smörgåsbord av identiteter och livsstilar, och som den post-moderna skolan lärt individen finns det ingen hierarkisk ordning mellan dessa identiteter och livsstilar. Men eftersom identiteter är utbytbara och varje moment är en värdefull stund i sig blir framtiden något stort och skrämmande – som helst sopas under mattan och hela generationer vägrar växa upp. För när Homo presens inser att 998 av de 1000 valen den hade var värdelösa går hedonismen över i nihilism, och det enda som ger livet mening blir snabba dopaminkickar i festande, datorspel, pornografi, och sociala medier.

Utan dåtid finns ingen framtid – det enda verkliga blir nuet. Men när de oändliga valen inte leder någonstans – vart ska Homo presens ta vägen? Det är en av vår tids största frågor – om vi vill att vår civilisation ska fortsätta existera även i framtiden.