Konservativ spontan ordning?

Är teorin om spontan ordning kompatibel med en konservativ världssyn? Spontan ordning är ett begrepp som förmodligen alla de som är någorlunda bekant med liberal och konservativ terminologi känner till. Ekonomen Friedrich Hayek menar med begreppet den process av hur fria individer som agerar på en fri marknad spontant löser komplexa problem. Henrik Dalgard beskriver detta i en debattartikel publicerad i The East Post:

Det centrala i Hayeks teori är hur komplexa system, institutioner, företag och värderingssystem växter fram spontant. Han beskriver hur människor genom sitt handlande förmedlar mängder med information och när människor agerar tillsammans kombineras all den informationen och alla dessa komplexa system växer fram på vad man skulle kunna beskriva som ett evolutionärt sätt.

Dalgard menar sedan att konservativa ej bör referera till Hayeks teori när de talar om hur historiska institutioner växt fram och att de därför bör bevaras och försvaras. Vad konservativa istället bör göra är att förkasta sina idéer till förmån för liberalismen, då man nu vet att förlegade institutioner som kyrkan och kristna värderingssystem nu är obsoleta. Vi har nu rationalistisk liberal humanism, som segrat över de gamla ordningen och befriat Europa från religionens klor, och den har tagit makten genom folkets spontana ordning.

Dalgard beskriver ett visst problem som jag själv brottats med. Om teorin om spontan ordning stämmer, varför över huvud taget blicka bakåt? Bör framtiden inte ha något av dåtiden med sig? Jo, det måste den såklart. Daniel Sjöberg skriver i en bloggpost för Projekt Allmogen:

Genom att inlemma den döda kulturen, alla tidigare generationers samlade visdom, i sitt eget väsen ger man det döda livet åter – och vinner själv en form av evigt liv när man för kulturen vidare till sina efterkommande. Genom att gå tillbaka till sina ursprungliga myter kan man hitta den folkliga visdom och erfarenheten som våra förfäder har bidragit till.

Det handlar om att ge ett annat djup åt sina argument och tankevärld än förnuftets flyktighet. Som jag går in på i ett tidigare blogginlägg är förnuftet inte den bästa av måttstockar när massor och dess handlingar ska utrönas. Verkligheten styrs trots allt inte av teorier och idéer, utan folks handlingar. Och folks handlingar bestäms inte av abstrakta idéer utan subjektiva värdebedömningar. Dessa värdebedömningar kan bero på mängder av olika anledningar, och vi kan egentligen inte säga exakt vilka anledningar det handlar om. Vad vi dock kan säga är att förmodligen spelar rationell dialog ingen stor roll i sammanhanget, då det är en aktivitet som få finner givande och som ännu färre utövar till fullo.

Att blicka tillbaka på historien och säga att ”liberalismen segrat” därför att den idag dominerar är korrekt i den bemärkelsen att liberalismen är den dominerande ideologin. Den har dock inte segrat tack vare att vi som Dalgard uttrycker det ”har debatterat, vi har kritiserat och våra idéer och och värderingssystem har gradvis genom denna process blivit bättre och bättre”, den har segrat genom krigföring och propaganda. Liksom staten kan förvrida en marknad genom att förbjuda eller subventionera vissa varor förvrider staten idéernas fria marknad genom exempelvis allmän skola och intervention i medieflödet.

Att de som blickar bakåt för inspiration för morgondagens handlingar, låt oss kalla dem konservativa trots att det mer är en reaktionär tanke, inte skulle kunna hänvisa till idén om spontan ordning är felaktig. Spontan ordning visar hur människor tillsammans om de får lämnas fria att välja vad de önskar kommer att konvergera mot det mest effektiva sättet att göra detta, vilket verkar vara en helt korrekt observation. Det betyder att man måste vara aktsam om det man har, och inte kasta bort det för att man vunnit enstaka strider i intellektuell debatt i akademiska elfenbenstorn. Vad man kan göra är att lämna folk ifred, så vi får se vad som klarar sig bäst om 1000 år.

stenar
Bildkälla: abc6onyourside.com

”Eumeswil” av Ernst Jünger: Att vara fri i en värld utan frihet

Staden Eumeswil ligger vid medelhavets kust, i en tid där historien inte längre förflyter. Nationalstater och Världstaten är ett minne blott, och staden styrs med järnhand av tyrannen Kondoren. Vår huvudperson Manuel Venator är nattsteward åt Kondoren, och historiker på sin tid utanför arbetet. Historien kanske inte längre rör på sig, men inget är statiskt, och Venator är beredd på att stå sitt kast. Med en knivskarp blick betraktar han sitt samhälle, historien, och kulturen. Detta ur sin utgångspunkt som anark.


Den tyske författaren Ernst Jünger kom 1977 ut med romanen Eumeswil, och 1981 gavs den ut på svenska av Bo Cavefors förlag i översättning av Richard Matz. Boken utspelar sig under några dagar, men handlingen utgör inte bokens kärna. Istället består den till största delen av huvudpersonens tankar och utblickar över tillvaron, handlingen utgör alltså bara en bakgrund till Jüngers filosofiska utläggningar. Den centrala gestalt som framträder i Venators tankar är anarken, ofta beskrivet som likt anarkisten — men friare.

eumeswil

Anarkistens essens framträder i den form att han alltid är mot något. Makten, normer, härskare och strukturer. Allt ska rivas och trasas sönder, vilket leder till att anarkisten från början är dömd att gå under i det inferno han startar. Jünger beskriver anarken som lik anarkisten i den betydelsen att de ej accepterar världens tillstånd för vad säger sig vara, rådande makt och normer är inte ristade i sten och friheten är större än allt. Anarken är dock inte nödvändigtvis motståndare till världens tillstånd. Venator arbetar som steward åt Kondoren, tyrannen som styr över Eumeswil. Detta är inte i motsats till anarkens ideal, då han gör det för att det gynnar honom. Han ser att han kan vara till nytta och ta nytta av sin position som steward åt makten, och låter inte revolutionsromantik sätta stopp för detta.

Istället för att verka för revolution likt anarkisten betraktar han världen och ser att en revolution snart kanske kommer. Världen är ofri, och den linjära historien är borta. Jünger beskriver hur revolutioner avlöser tyrannier, och att detta är världens gång. Just nu sitter han på maktens sida, men detta kommer svänga när revolutionen tar vid. Han har redan byggt upp ett förråd och flyktvägar för den dagen Kondoren blir avsatt, han är lojal så länge han behöver det.

Max Stirner och hans egoistiska anarkism är uttryckligen en av förebilderna för anarken. Likt en fredlös står han utanför staten, han är en egen stat och sätter egna lagar. Det kan låta osympatiskt och omöjligt att bygga ett samhällssystem på, men det är inte heller meningen. Att komma till insikt om att det är en själv som sätter gränserna är en av de stora insikterna som anark-gestalten kan ge oss. Enkom gränslöshet leder till anarkistens eviga motstånd mot allt som är fast, han är inte mogen för friheten. Anarken sätter gränser och följer dem. Han saknar inte moral — men sätter den själv.

Eumeswil ger uttryck för en radikalt elitistisk tanke. Friheten kan tekniskt sett nås av alla, men få är mogna för den. Människor i alla samhällslager kan bli anark, men det är inte en frälsning utan hårt arbete som måste till för den som önskar nå dit. Kanske är det så att man kan födas in i frihet eller slaveri som persontyp, och det är inte säkert att friheten gör alla lyckliga, speciellt om man inte är mogen för den.

Jünger beskriver en slags själslig aristokrati, något som provocerat något oerhört i den humanistiska tidsålder han verkat i och även den som följt hans död. Existentialisten och ”humanisten” Jean-Paul Sartre ska en gång ha sagt om Ernst Jünger: ”Jag hatar honom, inte som Tysk, utan som aristokrat…”. För den liberala demokratin och dess egalitära fotsoldater är anarken alltid den största fienden, då han inte underkastar sig majoriteten under några andra omständigheter än när han själv önskar. Likväl som han kan vara ensam i skogen kan han sätta sig i en kyrka och underordna sig prästens tal.

Det anarkiska tillståndet blir en tillflyktsort för den evige fredlöse och för den med frihetlig intuition. Anarken är för anarkisten vad monarken är för monarkisten, han lever friheten likt monarken lever ut hierarkin. Tänk om en liberal av idag inte enbart arbetade för en fri marknad, utan tog saken i egna händer och lever som att staten inte finns. Varför ska man bry sig om flyktiga lagar och regler när man är i en tradition och autonom mot flockens nycker?

I en tid där egalitärerna styr sinnena för nästan hela befolkningen är Eumeswil och Jünger en frisk fläkt av naturlig elitism och en intellektuell känga åt liberalismen och socialismen som får kretiner som Göran Greider att skaka av rädsla (bokstavligen, läs hans tankar om Jünger här). Eumeswil är inte lätt att få tag på, men för alla som intresserar sig för frihet i tanke och kropp rekommenderas den varmt.

Om Intellectual Dark Web, rationalitet, och liberalism

Om varför det finns ett problem med att tro att dialog kan lösa alla våra problem, och om hur vi ej är särskilt förnuftiga.

sam-peterson-shapiro
Ben Shapiro, Jordan B. Peterson, och Sam Harris

The Intellectual Dark Web

The Intellectual Dark Web (IDW) är ett internetfenomen som ibland verkar påstås uppkommit som en reaktion mot ett fördummande intellektuellt samtal. ”Medlemmar” som Jordan Peterson, Sam Harris och Steven Pinker talar om yttrandefrihet och liberalism i olika podcasts och youtube-program som The Joe Rogan Experience och The Rubin Report. Det som förenar dessa figurer är att de inte räds tala sansat och lugnt om en del kontroversiella ämnen, att de har egna mediekanaler på internet, samt att de är politiska centrister. De verkar inom en liberal rationalistisk tradition som sätter dialogen som den högsta formen av kommunikation för att nå fram till… Vad vill de komma fram till egentligen? Tron verkar vara att så länge folk från olika sidor i sakpolitiska frågor samtalar i The Rubin Report kommer debattklimatet bli lite bättre, och människor kommer komma lite närmare varandra. Genom detta dialogformat tros man komma närmare sanningen, en helhetsbild av verkligheten.

Att det är ett succékoncept är det ingen tvekan om. I vanlig media där talare representeras helt felaktigt som Jordan Petersons Channel 4-intervju, eller gapiga debattprogram där ytliga skrikdebatter följs av en mantraliknande upprepning av den rådande värdegrunden kommer det nästan inte ut något av värde. För den samhällsintresserade är det en frisk fläkt att inte bli dumförklarad stup i kvarten som i vanlig media och detta har lett till en oerhörd succé för IDW.

Men vad är då problemet? Är det inte fantastiskt att politiskt inkorrekta professorer och debattörer går samman och talar ut gentemot den galna vänsterprogressiva samtiden? Jo, det hade ju varit bra ifall det hade gjort det på ett konsekvent sätt. Ett problem med IDW är den konstanta eftersträvan att vara lagom i sina åsikter, en centristisk åkomma. Detta innebär ofta att man förlorar principerna som står bakom dem när de talar om verkligheten och vilka lösningar som man önskar införa. Exempelvis uttalade Jordan Peterson i sin senaste medverkan i The Joe Rogan Experience att det vore nog en bra idé att tvinga religiösa bagare att baka tårtor åt homosexuella par, eftersom att vi vet att man inte kan få diskriminera mot mörkhyade. Peterson, en stenhård yttrandefrihetsaktivist, skriver alltså ej under på associationsfriheten. Staten bör inte tvinga en att använda vissa ord, men bör tvinga folk att umgås och handla med de som människorna själva ej önskar.

IDW är också en samling av intellektuella vänstermän. Nästan alla ”medlemmar” är uttalade vänsterpersoner, och skriver under på (eller tar iallafall på allvar) saker som medborgarlön och statlig omfördelning av resurser. På detta sätt är IDW ofta ekonomiskt illitterata och skriver under på en s.k rationell världsbild, progressiva idéer, samt att staten och det nuvarande demokratiska systemet är ett bra system, rent av det bästa vi haft. Problematiskt, minst sagt, då rörelsen ofta framhålls som en motpol mot den galna samtida vänstern. I själva verket är det en vänsterföreteelse och man ska inte tro att det handlar om en högeropposition mot nymarxismen som förpestar vårt tidevarv.

Dialog i sig är en bra metod för att komma fram till sanning samt skapa förståelse mellan människor. Det är alltså bra att dialogen är på frammarsch, men hur mycket nytt sägs egentligen när samma personer håller i princip samma dialog med varandra var och varannan vecka? Jag tror att det är här vi ser det största problemet. Att repetera något är en dygd vid inlärning, men i internetmedier finns videor och föreläsningar kvar för att se om och om igen. Repetering av samma material i nya upplagor och program leder enbart till en urvattning av budskapet och en övermättad marknad. Dialog och samtal all ära, men att älta samma saker om och om igen gör ej att man rör sig mot ett sanningsmål samt försvårar möjligheten att samtalen blir en bra utforskande kreativ process som folk faktiskt är intresserade av.

Dialog och rationalitet

Etymologin bakom dialog är ett ursprung från grekiska διάλογος (dialogos), och betyder ”genom (διά) samtal (λογος)”. λογος, eller Logos, är dock ett ord som innefattar mer än bara samtal. Det är det talade Ordet, sanningsenligt tal, och förnuft i sig. Dialogen är alltså en process där man kommer fram till sanning genom samtal på ett rationellt sätt. Vad är då rationaliteten, eller förnuftet i detta fall? I Nordisk Familjebok från 1952 står det:

Ratione’ll, förnuftsenlig, byggd på logiska grunder; metodisk; med rationalismen enlig, förståndig.

När det talas om rationalitet och ”att vara rationell” så ingår det oftast vissa delar. Man måste tala om verkligheten på ett logiskt konsekvent sätt. Man kan ej dra förhastade slutsatser, man måste vara beredd på att ändra ståndpunkt om nog med bevis har förts fram som motsäger det du föreskriver. Genom att kritiskt granska yttervärlden och genom att samla fakta om den kan man på gemensam grund komma fram till vad som egentligen gäller. Det är ett av de mest kraftfulla verktygen människan tagit fram för att blottlägga sanning, och den moderna vetenskapen är byggd på dess grunder. ytuty

Att delta i den rationella dialogen är att gå med på de regler som skrivits ovan. Men, varför gör inte alla det? Om världen är rationell och matematisk, varför har inte evolutionen sorterat bort de mekanismer som gör att vi ej kan tänka ”rationellt”?

Människan är en målstyrd varelse, och hennes mål är att överleva. Ett sätt att se på skillnaden mellan intuition och förnuft är vad flera kognitionsforskaren, bland annat Daniel Kahneman i sin bästsäljande bok Thinking Fast and Slow, kallar teorin om System 1 och System 2. System 2 är den specifikt mänskliga (och kanske några få andra djurarter) funktionen att kunna rationalisera. Att utföra matematiska beräkningar, härleda logiska samband, och använda förnuftet ingår här. Det är en långsam nästan mekanisk process som är mycket energikrävande för hjärnan, men oerhört kraftfull. Detta kontrasteras till vad som kallas System 1, vilket är en beskrivning av det intuitiva snabba tänkandet. Synen, hörseln, reaktioner, känslor ingår här i ett effektivt och snabbt system som verkar delas med många andra djur. System 1 är inte alltid logiskt eller bäst på att se förbi bias, men det är snabbt och även det kognitiva system som vi använder oss av under större delen av vår livstid.

På sätt och vis är System 1 det omedvetna tänkandet, medan det som medvetandegörs hamnar i System 2. Om man i en debatt enklast vill få över folk till sin sida, handlar det inte om att få människor att utföra komplicerade resonemang för att de skall komma till samma insikt. Det handlar om att tala till känslorna, att under tid låta memetiska uttryck verka och låta de vara starka nog för att den uppfattningen som önskad. Detta kan vara värt att komma ihåg för demokraten som tror att allmänna val kommer leda fram till en bra ledare. I själva verket kommer känslorna styra, de förnuftsbaserade argumenten påverkar ytterst få, då det tar för mycket energi.


Det moderna synsättet på rationaliteten står i kontrast till bondförnuftet. Verklighetsförankrat och jordnära är det sunda förnuftet som många människor fortfarande besitter, vilket är det som bör styra politiken — inte den verklighetsfrånvända rationaliteten som passar i elfenbenstornen. Man måste inse att dialogen och rationaliteten inte kan vara svaret på allt. Handling och sunt förnuft är det som måste kunna användas när krisen knackar på dörren. Kurt Almqvist skriver i boken Att läsa Jung om tänkandet hos den västerländska människan:

Den har sublimerats till förmågan till identifikation, vilken idag i första hand är inriktad på förnuftet. De fördelar som detta inneburit i form av omgivningen har fått som konsekvens att människan inte längre ser verkligheten utan istället sin egen beskrivning av verkligheten.

Kurt Almqvist – Att läsa Jung (1997)

I en kastrerad tid som denna är det inte bara samtal eller abstraktioner som behövs, det behövs mod till handling.

Liberalism och demokrati

Liberalismen är född ur upplysningen och i dess rationella anda. Världen är ett urverk, och vi måste upptäcka hur den fungerar. Liberalismen presenterar tanken om homo economicus, den rationella människan som kan avgöra bra och dåliga beslut likt ett blodhund, och så länge man låter de göra detta fritt kommer samhället alltid att röra sig framåt. Framsteget. Vad forskning visat är dock att människor inte agerar rationellt. De har mängder av kognitiva biases, exempelvis reagerar tenderar vi att hellre ge pengar till ett namngivet utsatt barn än 100 anonyma barn, även om pengarna används bättre i det sistnämnda scenariot. Dessutom agerar människor skiftande beroende på tidspreferens och subjektiva bedömningar av verkligheten, så som den österrikiska ekonomiska skolan lär oss. Detta är alltså inte nödvändigtvis ett argument mot fria marknader, då den högsta nyttan kommer komma av människors fria val — men man ska inte tro att människor är rationella i ordets egentliga mening. Det är subjektet som sätter värdet, utan det finns inget värde alls.

I en demokrati kan man inte påverka samhället med hjälp av rationaliteten. Memetiken styr och populismen härjar fritt, inget ansvar tas eller utkrävs, så är systemet byggt. Självklart säger deltagarna i systemet att ansvar utkrävs vid valen, men när alla val är olika nyanser av socialliberalismen — var är valet?

Hur kan man övervinna banal liberalism om man är ett barn av densamme? Är det ens önskvärt i denna tidslinje? Den har resurser men saknar själ, och för själens överlevnad finns inga svar i politiken. Är det Du sköna nya värld som är målet? Mer om detta i kommande inlägg.

Sammanfattningsvis:

Rationaliteten är ett av de starkaste verktygen vi känner till för att blottlägga sanning;

Ett sätt att använda rationalitet är genom dialog;

Förnuftet är jobbigt och energikrävande att använda;

Om man ej är intresserad av att använda förnuftet kan man låta bli;

Man kan ej använda förnuft för att påverka Massan.