Det metafysiska Framsteget

Liberal metafysik

När upplysningsfilosoferna på 1600 & 1700-talet lade fram idéer om det mänskliga förnuftets överhand gentemot religiösa vidskepelser tog humanismen form. Människan och hennes förnuft sattes i centrum istället för Gud, och en ny typ av metafysik kom med detta. Givetvis ansåg sig nästintill alla upplysningsfilosofer sig vara troende kristna, men deras tankar och idéer gick ofta stick i stäv med rådande dogmer från både den katolska kyrkan och olika protestantiska kyrkor. Med det mänskliga förnuftet ansåg man sig kunna frigöra sig från allt rådande förtryck och ersätta det med ”rationella” idéer. Det är här den moderna världen uppstår, ur 1600-talets vetenskapliga revolution.

Det är här en del menar att en ny typ av metafysik uppstår, den ”liberala metafysiken”. I den liberala metafysiken ser man på ens handlingar ur framtidens lins, man skriver hela tiden ”nuets historia”. Detta leder till att man hela tiden måste uppnå framsteg för att inte vara en besvikelse för framtiden. Roger Scruton (1996) skriver i ”Filosofi för den moderna människan” att detta framsteg: ”är en härskande princip i varje sfär av mänsklig strävan, oavsett om denna strävan är vetenskaplig, kulturell eller politisk.” (”Filosofi för den moderna människan”, s 168)

Rådande i vår samtid

Detta är en metafysik som fortfarande härskar i vår hyperprogressiva samtid, där den tar sig uttryck i argument av slaget ”det är faktiskt det rådande året”. Med detta menar man alltså att en progressiv lag eller normkritik, säg att transsexuella skall kunna gå på vilken toalett de vill, måste accepteras av allmänheten och staten av den anledningen att vi bör ha kommit ”så långt” i utvecklingen vid detta laget. Om man motsätter sig denna ”utveckling” blir man per definition kallad reaktionär i en nedsättande mening, då man motsätter sig den progressiva metafysiken. I en religiös jämförelse så är reaktionären i den liberala metafysiken en satanist i den kristna, då den motsätter sig den högre ordningen. 

Det bör påpekas att jag inte talar om liberalismen som politisk ideologi här, även om den är en konsekvens av Framstegsmetafysiken. Socialismen är en annan sida av myntet, som tar en annan ställning till hur människans samhälle skall formas och hur individens tillvaro bör vara i denna metafysik, men de hör samman då de är modernismens ideologiska barn. Båda ideologierna ser en framtida utopi som målet, och båda har berättelser om denna framtida utopi som har fängslat många under de senaste århundradena. Den socialistiska utopin handlar om människans till slut förverkligade jämlikhet i det socialistiska paradiset, men ironiskt nog har alla socialistiska experiment slutat med att alla människor blir jämlika då de dör av svält eller i arbetsläger. Liberalismen talar om utopin i vilken alla människor till sist är fria, befriade från alla bojor, och deras rättigheter garanteras av vad som i sista logisk led blir en global nattväktarstat. Det är åt detta håll vår värld barkar, då liberalismen segrade över socialismen i och med Sovjetunionens kollaps under 1990-talet. Liberalismens problem finns det dock gott om, vilka jag bland annat ger uttryck för i mitt blogginlägg ”Liberalismens kulturproblem”. Liberalismen grundas kring tanken att alla till slut måste ingå i den liberala staten, då detta är den rationella utvecklingen och därmed slutmålet för mänskligheten. I sitt mål att frigöra alla Individer från sina bojor vill man upplösa alla naturliga gemenskaper; nationen, familjen, lokalsamhället osv. I denna atomisering blir människan till slut en kosmopolitisk frisläppt individ, där det slutgiltiga enda sättet att uppnå något högre mål blir konsumtionen, varpå man förkastar högre ideal och faller ner till materialistisk fallen värld. Världen delas upp i vad Bard & Södervist (2009) kallar Konsumtrariatet, en underklass av konsumenter, och en överklass som produceras innehållet som konsumeras. Det kanske låter som att jag inte gillar denna idé, och då har du rätt, det gör jag inte. Men om man inte gillar idén av att ofrivilligt frigöras från sina naturliga gemenskaper, kan man inte då vara konservativ?

Konservatism och traditionalism

Nja. Konservatismen kan inte undgå den liberala metafysiken. Det är av denna anledning konservatism idag ofta betraktas som något som enbart bevarar den rådande ordningen, då av skäl som att man inte bör ha revolution, utan enbart långsam progression. Problemet är att denna konservatism enbart blir och är en förvaltare av liberalismen, den kan aldrig vara en motståndskraft till den. Om man som jag är en anhängare av idén om decentralisering, kulturell mångfald, och ett ”Europa av 1000 Liechtenstein”, är denna moderna konservatism inget alternativ. Den lägger sig under den rådande ordningen, blir en kontrollerad opposition för medias dramer, och blir därför en ideologi för de som redan har förlorat.

Ett alternativ till detta kan dock vara någon typ av traditionalism. I stället för att betrakta världen utifrån en potentiell framtida utopi kan man se tillbaka på historien och se både vad som fungerat, men också hämta sin legitimitet ur den. Genom mytiska berättelser och arketyper kan man hitta sin plats i världen utan att för den sakens skull åberopa en framtida plats man måste röra sig mot. Istället för att jobba för att förverkliga idéer som frihet, jämlikhet & broderskap, kan man jobba på sin egen karaktär, kring vilken man bygger idén om samhället. Därmed blir dygden satt på högsta piedestalen, och i ett sådant samhälle kan en naturlig aristokrati resa sig för att bringa naturlig ordning till världen. 

  • Mod
  • Förtänksamhet
  • Vishet
  • Måttlighet
  • Rättrådighet
Dygden och synden

Referenser:

Bard, A. & Söderqvist, J. (2009). Kroppsmaskinerna. Stockholm: Hydra Förlag.

Scruton, R. (1998). Filosofi för den moderna människan (B. Lönn, övers.) Stockholm: Svenska förlaget. (Originalarbete publicerat 1996)

Rättigheter, finns de? Om våld, humanism, och anarkism

I ett filosofiskt sökande för legitimering av rättigheter befinner jag mig nu i en ny fas. Hur relaterar individen till rättigheter? Var kommer de ifrån, och vad har äganderätt med metafysik att göra?

Låt oss börja med en mindre historisk exposé.

Nomos och Physis

Bland antika filosofer fanns det en uppdelning av lagar mellan Physis och Nomos. Physis är vad man skulle kunna kalla naturens lagar, det som är oss givet av världen. I en modern tolkning skulle man kunna säga att Newtons Gravitationslag är en sådan lag, en naturlag. Detta ställde man i kontrast till nomos, vilket var lagar människor stiftade över varandra, samhällets lagar. Dessa ansågs ej höra samman, i alla fall inte innan Platon och framförallt Aristoteles började härleda bättre mänskliga lagar utifrån deras respektive ontologiska uppfattningar. Med nomos kunde man däremot säga att kejsarens ord var lag, gudarna och naturen hade ej med rätten att göra.

Dock som jag skrev började Platon, Aristoteles, och Stoikerna se på lagar utifrån naturen och människans rationalitet. Platon började (genom Sokrates) fråga sig frågor om vad en god människa var, och hur ett gott samhälle bör struktureras. Stoikerna ser i naturen en rationalitet som vi bör leva efter. Filosoferna ser att man kan genom naturen härleda lagar som även människor bör leva efter, vilket revolutioneras återigen genom kristendomens inträde på den teologisk-filosofiska arenan. Nu ges alla människor gudomligt värde genom guds manifestation som människa. Tack vare kristendomen får vi en typ av naturrätt av Gud som grund för rätten till liv, och därigenom bland annat självägande i senare traditioner.

Liberalism och humanism

Under renässansen ifrågasätter man Guds roll i världen, men man är inte redo att kasta bort all metafysik. Vi måste ha något att basera våra rättigheter på, anser man, och man grundar därför humanismen. Humanismen är egentligen en sekulariserad kristendom, i Guds plats sätter man Individen med stort I, och individen får istället rättigheter genom naturen. Man lägger om sin rationalisering av rättigheterna, det är nu genom individens autonomi över sin kropp och sina tankar som förnuftigt djur hon får sina rättigheter. Dock råkar det sammanfalla så att de rättigheter som hon har är samma som innan Guds bortrationalisering, men vi låter det vara för nu.

Liberalismen är grundad på humanismen, i att den ser samhället som bestående av Individer med rättigheter. Dessa rättigheter ser den dock måste upprätthållas av någon institution, det blir så denna institution blir den Liberala staten. Denna stat är i sin minsta form en nattväktarstat, som är till för att med våldsmonopol skydda medborgarnas rättigheter (rätt till liv, rätt till egendom, etc.).

Libertarianismen och staten

Libertarianer finns i många olika former, men bland de flesta libertarianer  brukar se staten som en omoralisk entitet, eftersom den genom våld tar resurser från medborgarna för att utföra vad staten tycker är mer lämpligt med dessa pengar. En definition av staten är att det är en organisation som har monopol på våldsutövning inom ett visst geografiskt område. Genom detta våldsmonopol har man också makten att stifta om de lagar som gäller inom statens territorier, och att kräva av alla invånare inom territoriet att de skall följa dessa lagar. Huruvida lagarna är moraliska eller ej, leder till ett effektivt samhälle, eller ökar människors frihet, är irrelevant. Staten bestämmer, eftersom de har vapnen och det våldskapital som krävs för att hålla ordningen.

Staten bryter mot icke-aggresionsprincipen, och kan därför kasseras som ett moraliskt alternativ att styra samhället. Icke-aggresionspricipen går att härleda från människans självägande, vilket går att göra bland annat från naturrätten, som Murray Rothbard och Robert Nozick förespråkade, eller exempelvis via argumentationsetiken som Hans-Herman Hoppe utvecklat. Aggression är moraliskt fel eftersom det bryter mot rätten till självägande, och eftersom staten per definition utövar aggression genom våldsmonopol, är staten omoralisk.

Anarkokapitalister och libertarianers svar på hur dessa rättigheter ska försvaras etiskt är genom ett kontraktsbaserat decentraliserat rättssystem, av konkurrerande våldsutövare. Kortfattat kan man säga att en effektivare och mer moralisk lösning på statens ”kärnuppgifter” är att privatisera dem, och därmed låta individer betala för de tjänster som de kan tänkas vilja ha, som exempelvis försvarande av egendom. Om du tycker detta låter märkligt kan jag gå in närmare på teorin i ett annat inlägg, men här finns inte plats för det. Jag hänvisar istället till David Friedmans Machinery of Freedom och Hans-Herman Hoppes The Private Production of Defense.

Våldet som legitimering, anarkismen

Oavsett ifall äganderätt är en metafysisk rättighet given av Gud eller ”naturen” (Nomos givet Physis), rättighet given av människans rationalitet, eller skänk av staten, krävs det våldskapital för att hålla de som ej ingår i samma kulturella moraliska sfär borta från egendomen. Våldsanvändningen är grunden till civilisering, och den syfilisatoriska kastration som den liberala staten utför på sina undersåtar leder till degenererade människor beroende av ett dyrt våldsmonopol med dålig kvalité. Våldet måste kunna utövas av libertarianer, till slut står man inför konfiskeringen av sin egendom. Jag brukar i dessa sammanhang ta fram ett citat ur Ernst Jüngers Skogsvandringen (2014, 1951):

”Långa tider av lugn inverkar gynnsamt på vissa optiska illusioner. Till dem hör tron att bostadens okränkbarhet grundar sig på författningen och därmed är säkrad. I verkligheten grundar den sig på familjefadern som tillsammans med sina söner dyker upp i dörröppningen med yxan i hand.”

Teoretiska spekulationer om rättigheter är viktigt för att kunna rationalisera om rättvisa mellan tänkande individer (kanske bara i en aristokratisk elit utan risk att det korrumperar samhället), men i stridens hetta står människan ensam mot Leviathan. Amerikanerna visste detta när de grundlade sin nation, då de lade till det andra tillägget i sin konstitution som uttrycker människans rätt att bära vapen, men som Jünger skriver så kan vi ej lita på författningen. Amerikaners möjlighet till vapen har skurits ned under tiden fram till nu, även om ”rätten” fortfarande finns kvar rent konstitutionellt.

Ett försök till sammanfattning av ett spretigt inlägg

Det finns stora problem med att visa att rättigheter existerar. Även om de kanske rentav är nödvändiga för att ett samhälle skall vara välmående, som i fallet med privat äganderätt, måste någon typ av institution hålla dessa ”rättigheter” gällande med våld mot de som inte håller med om att människorna har dessa rättigheter. Den liberala statens humanistiska individuella rättigheter är baserade på en metafysisk konstruktion som ej går att bevisa vilken de ärvde från kristendomen. Hoppes argumentationsetiska argument för rättigheter är en lösning på det problemet, men tar ej bort det faktiska ansvaret till våld som krävs för upprätthållandet av rättigheterna. Det kan vara så att libertarianska (anarko-kapitalistiska) lösningar på rättighetsupprätthållande har samma kastrerande effekt, men effektivare genom konkurrens på en fri marknad.

I en avsakraliserad värld har man kanske bara sig själv i slutändan att backa upp moralen på. Rättigheter tas, de blir en inte givna. Antingen accepterar man att ens frihet kränks av allt och alla hela tiden och tar kontroll över de egna idéerna i en inre exil, Anarkgestalten, eller kämpar man för det man vill åt. There is no such thing as a free lunch.

Som den tyske individual(anark)istiska filosofen Max Stirner uttryckte det:

”Tryckfrihet är dåligt, då du ej är fri om du måste be om lov för att få en frihet.” (Fritt översatt. från föreläsning av Brian Sovryn.)

Hur kan människan vara fri om hon måste be någon annan om hennes rättigheter? Är de då verkligen rättigheter?

spook
Max Stirner

 


Detta blogginlägg lämnar diskussionen om samhället åt sidan, då det utforskar individens förhållande till äganderätt och egendom. Jag ämnar återkomma för en vidare utforskning av ämnet med samhällsglasögonen på.

Högtider skall inte bara vara roliga

pumpa
Halloween (Bildreferens: https://www.jw.org)

Häromdagen talade jag med en kamrat om Halloween, och hur denna irländsk-amerikanska högtid importerats till Sverige. Allt fler i den unga generationen torde se Halloween som ett helt naturligt inslag i oktober, affärer står fulla i prakt av skräckens attiraljer och pumpan tar sig in på den svenska matmarknaden. Som mer konservativ än många andra och motsträvig mot progressiv amerikansk kulturimperialism på högtidsmarknaden uttryckte jag min bestörtning över denna trend, där inte bara Halloween, utan styggelser som Alla Hjärtans Dag och Superbowl tar sig in på svenskarnas kalendrar. Men, påpekade min vän, ska inte folk bara få fira det de tycker är roligt? Om man tycker påsk är meningslöst och trist, varför inte dra ihop kompisgänget och klä ut sig till spöken istället, som en del i att fylla ut ritualbehovet i människans natur? Nej, säger jag. Högtider ska inte bara vara roliga.

Heligt och profant

Den rumänske religionshistorikern Mircea Eliade gjorde i sin bok Heligt och Profant (2008/1957) en uppdelning mellan vad han kallar heligt och profant, som titeln antyder. Det profana är den vanliga världen och allt som hör den till. Det vardagliga, enkla, förståeliga. Det heliga manifesterar sig som något avvikande från det profana, genom vad Eliade betecknar som hierofani. Eliade skriver om hierofanier i både tid och rum, där rummet helgas genom att objekt eller en plats helgas genom hierofani, och tid genom att helgandet i sig återupprepas. Vi kan ta midsommarafton som exempel. Vid midsommar är natten som kortast på hela året, alltså träder något annat än det profana fram, och helgar på så sätt dagen. När började midsommar? Jo, när hierofanin inträdde, och det gick uppför människan att denna dag var något mer än andra dagar. Detta ges tillträde till eftersom det är heligt, och inte profant.

En högtid blir alltså inte bara en dramatisk återupprepning av något som tidigare hänt, det blir ett utträde ut den profana tiden för att komma åt en evig tidsdimension. Detta åstadkoms genom ritualer och liturgi, så att människan förstår (omedvetet eller medvetet) att hon nu träder ur den profana tidsrymden, för att träda in i den heliga.

Cyklicitet och sommarlovskultur

En viktig del av det heliga är cykliciteten, att det återkommer på regelbunden basis och att det går att förutsäga när det kommer tillbaka. Det cykliska är det sätt på vilken människan upplever verkligheten, och baserar sina göromål på. Natten blir till dag, veckor, månader, och år återkommer. Likt planeternas rörelser går tiden i cirklar, och högtiderna blir milstolpar i tiden i vilken man kan utgå ifrån, och bygga grunden för sin verklighet.

En cyklisk syn på världen och historien är ganska annorlunda än det gängse synen som präglat världen den senaste århundraden. Från upplysningen härrör den progressiva historiesynen, världen är en linje på vilken vi rör oss framåt, styrda av lagen om att allt blir bättre. Detta kan argumenteras bland annat genom evolutionsteori, Hegelsk synteism, marxistisk dialektik eller spontan ordning á la Hayek — världen rör sig bort från barbari mot en mer civiliserad framtid.

Det finns dock en del otrevliga aspekter av denna syn på tid och historia. När allt rör sig i en riktning blir varje ögonblick ovärderligt, och jakten på fantastiska ögonblick börjar. Carpe diem. Ibland kan man prata om en sommarlovskultur som florerar bland befolkningen, att livet blir en jakt på sommarlovets fantastiska ögonblick av frihet och extas. När ingenting återkommer blir nostalgin en av livets hörnstenar, och högtider och festligheter används för att bota nostalgin, vilket aldrig fungerar. En ahistorisk varelses hierofani blir ungdomens sommarlov, och alla högtider blir en utlopp för en dramatisk återuppspelning med sorgen som resultat tack vare insikten om att (den exakta) tiden inte kommer tillbaka.

I en religiös värld tillåter istället cykliciteten världens skapelse, kosmogonin, att få återkomma, och människorna får uppleva detta tillsammans. Det heliga går bortom individualiteten, och skapar samhörighet över generationer.

Att ta sig själv och världen på allvar

Nu tror jag att alla människor bär med sig behovet av religiositet i form av en uppdelning av världen i heligt och profant, ritualer, och samhörighet. Men moderna ”högtider” som enbart blir en uppmuntring av konsumtion och festande blir en manifestation av sin progressiva samtid. Halloween som nu står för dörren har visserligen en historisk bakgrund på Irland, men den tappningen som marknadsförs i USA och nu Sverige har nästan ingenting med ursprunget att göra.

Vad man idag borde göra är att leta efter andra uttryck för helighet och religiositet, som bidrar till positiva aspekter som hälsa, andlig utveckling, och samhällelig gemenskap. Att gå och tända ett ljus och meditera över dina avlidna släktingar på alla helgons dag torde vara bättre än Halloween. Kan man göra båda? Jo, antagligen. Men man borde ta sig själv, sina förfäder, och världen på lite större allvar. Vi borde sträva efter att komma bort från konsumtionshets och istället komma närmare naturen och naturliga relationer och band till förfäder och jorden. En högtid är inte bara något roligt man gör för att få uppleva extas en stund, det är verkligen en andlig praktik, och borde betraktas med än större respekt än vad det ofta görs.


Referenser

Eliade, M. (2008). Heligt och Profant (A. Ahlberg, övers.). Göteborg: Daidalos. (Originalarbete publicerat 1957)