Om cynisk optimism

Livet är smärta. Livet är tragik. Detta har insetts på jorden sedan lång tid tillbaka. Det är buddhismens centrala budskap, de antika stoikerna likaså. Kristendomens förgrundsgestalt hänger plågad på ett kors i varje kyrka i västvärlden. Världen är den plats där du måste springa konstant enbart för att hålla dig vid liv. Och här är vi, livsformer i denna värld, som försöker intala oss själva att om vi bara justerar världen till det läge som gör att vi äntligen kan vara lyckliga – så kommer vi lyckas.

Vi lever i en polariseringens tid. I samhällets alla hörn hittar vi politiska idealister som tycker ha anledningarna och lösningarna till samhällets problem. Vi ser identitetspolitiska feminister som tycker sig ha hittat roten till världens problem i ”patriarkatet” och den post-koloniala rasismen. Runt hörnen finns alt-right-rörelsens identitärer, som tycker sig se den vita rasen gå under och den enda utvägen är ett fullskaligt raskrig. I den mer konventionella politiska arenan slåss karriärpolitiker om platsen i mittenfåran, där den ena social-liberala reformen efter den andra ska rädda alla jobb och ge bra sjukvård till alla. För mig tycks alla dessa rörelser vara naiva – och extremiteten i deras position ligger i ifall de har en pessimistisk eller optimistisk syn på omvärlden och dess skeenden. Det som för de samman är att de tror att politik och kollektiva lösningar är svaret på deras problem.

Det tycks vara som så att drömmen om politiska lösningar göder människors naivitet. Människor drar sig bort från ansvar och gör sig till en del i en större massa för att påverka samhället i sin önskade riktning – de kallar det för demokrati. ”Demokratin har segrat!” skanderades det när Sovjetunionen kollapsade under det tidiga 1990-talet – den sista människans tid hade kommit. I efterhand har vi sett att så inte blivit fallet, och befolkningen har därmed delats upp i två läger.

Å ena sidan fortsätter naiva optimister sina tankegångar om att allt fortfarande blir bättre. Om vi bara röstar rätt nästa gång kommer problemen att lösa sig. I väntan på bättre tider kan vi roa oss och leva i nuet. Detta i sig löser inga av problemen, istället pågår samhällsdegenerering medan människorna stoppar huvudet i sanden. Å andra sidan så ser extrema identitetsrörelser på samhället med en naiv pessimistisk syn, och de landar då i en väldigt auktoritär fascistisk slutsats där hela samhället måste inkorporeras i deras auktoritära system för att samhället ska kunna räddas.

Vid sidan är det lätt att bli cynisk, vilket också är väldigt rimligt. Som tidigare nämnt är det en uråldrig visdom att existensen är kantad av plågor, och att vi arma människor mödosamt behöver jobba oss igenom livet. Men det gäller då att inte fastna i en cynisk pessimism, där man som en slutsats av cynismen anser att ingenting kan förbättras. I nihilismen frodas enbart hat och apati, det är ingen väg framåt.

Ja, existensen kantas av tragik, det kanske rentav är existensens kärna. Men vi kan göra saker bättre – så länge det görs på ett realistiskt sätt. Varje steg bort från helvetet är ett steg framåt. Att börja med sig själv, sitt rum, och sin familj är ett utmärkt sätt att förändra existensen till det bättre. Varje individ som gör detta kommer inse att det är en bättre väg framåt än en nihilistisk syn på existensen.

I Vilhelm Mobergs klassiska epos Utvandrarna tar den småländske bonden Karl-Oskar sig och sin familj ut ur 1800-talets Sveriges misär och tragik, för att chans att göra något bättre av livet. Han trotsar missväxt, oceaner, och snöstormar. Han bad aldrig om något, och han lyckades skapa ett värdigt liv till sig själv och sina barn i ett land långt borta. Karl-Oskar förändrade inte världen, men han förändrade livet för sig själv. Låt oss alla försöka göra detsamma. Fokusera på dig själv och din omgivning – låt bli de kollektiva lösningarna.

wanderer_above_the_sea_of_fog
Wanderer above the Sea of Fog – Caspar David Friedrich (1818)

Kreativiteten kräver struktur

”Rules are there for a reason. You are only allowed to break them if you are a master. If you’re not a master, don’t confuse your ignorance with creativity or style” – Jordan B. Peterson

Citatet ovan kommer från en handvisning i hur man ska skriva essäer, skriven av den kanadensiska psykologiprofessorn Jordan B. Peterson (som jag skrivit om tidigare här). Sammanfattningsvis menar Peterson att du bör respektera de regler och konventioner som gäller för det du ska göra, och om du frångår detta bör du vara mycket vaksam på vad du håller på med – och är du nybörjare inom området bör du inte frångå konventionerna över huvud taget. Det kan kanske vara hårda ord som ter sig hindra all form av kreativ utveckling, men i verkligheten borde detta vara en självklarhet som kan appliceras på det mesta som händer i samhället.

I vår post-moderna tid tycks allt vara tillåtet. Gamla konventioner inom allt från familjebildning till konst håller på att frångås – påskyndat av entusiastiska akademiker som ser framför sig en värld utan traditionens sociala och mentala bojor. Detta projekt har pågått från mitten av 1900-talet, då filosofer och sociala ingenjörer som makarna Myrdal ville befria människan från familjens förtryck och de sociala bandens förhindrande av individens potential (att vara en produktiv del av samhället / staten). Detta har lett fram till dagens normkritiska resonemang, där allt normbrytande hyllas – och allt normativt demoniseras.

Musikern och rockkompositören Frank Zappas musik präglas av komplexitet och avancerade rytmer, men också av lekfullhet och nytänkande, och under konserter – improvisation. När Zappa fick en fråga om hur han kunde improvisera när musiken är så komplex gav han svaret att improvisation endast kan fungera om det är inbäddat i en välfungerande struktur. Då alla musiker vet vad de ska göra – och gör det bra – kan en person sticka ut ur mängden och låta kreativiteten flöda.

noter_192285338
Kreation bundet i tradition.

Likt tränade musiker i ett band borde samhällsmedborgare spela sin roll så väl de kan. I den struktur som är framtagen genom århundraden av konsensus finner vi stabilitet. Ytterst få människor klara av att leva utan struktur – samhället klarar det aldrig. Men strukturen bör dock inte komma ovanifrån. En spontant framtagen struktur anammad, justerad och tillrättalagd över lång tid, skapar ramverk som håller tidens rand – och tillåter ny kreativitet som kan berika samhället.

Människorna som idag förespråkar normbrytande utan syfte kommer leda till en urholkning av samhälle och vår gemensamma kultur. En direkt motståndshandling mot detta vore att verkligen ägna sig åt bemästring av produktiva åtaganden. Du som aspirerar till att vara musiker – lär dig allt du kan! Samma sak gäller den som vill ägna sig åt matlagning, konst, eller hantverk. Att stå framför en tom myr innebär oändligt med vägar att gå – men genom att välja redan upptrampade stigar vet du vart det är säkert att gå – och du kan då snabbt hitta tillbaka till en upptrampad väg om du skulle våga vika av. Den dagen du har lärt dig alla vägar kan du försöka skapa din egen – och då kommer du kanske inte att drunkna direkt.

Frank Zappa och att den fria tanken alltid är konträr

Efter att nyligen ha sett dokumentären Eat That Question: Frank Zappa in His Own Words blev jag åter påmind om den amerikanske musikern Frank Zappas geni, en verkligt kreativ tänkare och konstnär. I USA blev han alltjämt en talesperson för rätten till det fria ordet i en tid då kristna konservativa försökte censurera kulturen – medan han i Europa mer har blivit ihågkommen som en musikalisk innovatör.

Något som återkommer i dokumentären är Zappas debatter mot just konservativa debattörer och organisationer som försöker stoppa eller censurera hans och alla andra musikers möjligheter att uttrycka sig så som de behagar i sina musikaliska alster. Frank Zappas musik ansågs, och kan i viss mån fortfarande anses, som obscen – då hans musik ofta innehåller svordomar, sexuellt explicita ord och berättelser och kontroversiella samtidsbetraktelser. Zappa tar alltid ett tydligt ställningstagande mot all form av censur, det är uppenbart att han anser att den fria tanken och möjligheten att uttrycka den är bland det viktigaste rättigheterna man kan ha i ett samhälle – och att alla former av förtryckande av denna rättighet är steg mot fascistoida samhällen.

zappa
Frank Zappa. Photo Courtesy Sony Pictures Classics

När man ser alla intervjuer med amerikanska moralister är det svårt att inte dra paralleller till dagens vänster-etablissemang. Argumenten för censur från konservativt håll i USA på 70- och 80-talet handlar framförallt om statens roll och plikt att skydda medborgarna från obehagliga och omoraliska uttryck – argumenten skulle lika gärna kunnat ha blivit sagda idag av den politiskt korrekta identitetsvänstern, med en intersektionell twist på problematiken. Om dagens identitetsfeminism är en arvtagare till protestantisk puritanism låter jag vara osagd – men likheterna är slående.

Sitt motstånd mot kristen moralistcensur till trots var Frank Zappa en ganska konservativ person. Han identifierade sig själv som socially liberal and fiscally conservative (källa), något som idag skulle kunna identifieras som en libertariansk ståndpunkt. Han var också en stark motståndare mot all form av kollektivism, om det så var kommunism, fascism, eller allmän får-mentalitet. Frank Zappa var en konträr figur – något man som fri tänkare förmodligen alltid måste vara. Frank Zappa såg sig själv som musiker, först och främst, och han ville utforska vart musiken kunde ta vägen om man lät den. Så här säger han om varför han inte vill framföra sin musik framför eller i samband med någon ideologi:

“I don’t do it for political leaders, I don’t do it for unions, I don’t do it for organizations, I do it for music. We’ve been offered three or four times to play for the big communist party picnic in France, which is the big social event that they have every summer, and they offer a lot of money. I don’t want to work for communists. Fuck the communists. I don’t like those people. I do my music for people who like music.”

En mycket sympatisk inställning som faller väl in i en frihetlig samhällsordning. Om tanken ska vara fri måste den frigöras från politiska ideologier, stater, stora företag, eller andra som har ett intresse av hur och vad man ska tänka och göra – och om fler kunde göra det som de är bra på utan att blanda in politik skulle världen vara en bättre plats.

För den som vill läsa fler om Zappas idéer rekommenderas denna hemsida som går igenom mycket av det han säger i dokumentärfilmen. Men för att verkligen få en känsla för detta geni och hans musik – se dokumentären Eat That Question: Frank Zappa in His Own Words.

En ung generations frustration

Jeff Deist, ordförande för det amerikanska Ludwig von Mises-institutet, höll i slutet av juli 2017 ett uppmärksammat tal – vilket har rört upp många känslor bland libertarianer världen över. Talet, som är utpräglat höger-konservativt, beskriver bland annat vikten av konservativa värderingar för att upprätthålla civil ordning och trygghet i avsaknaden av en stat. I slutet av talet säger Deist:

In other words, blood and soil and God and nation still matter to people. Libertarians ignore this at the risk of irrelevance.

Talet i fråga har fått flera vänster-progressiva libertarianer, så som Steve Horwitz, att ta avstånd från Ludwig von Mises-institutet då han menar att de flörtar med alt-right-rörelsen och använder sig av nazistisk retorik. Kritiken är inte ny, och splittringen mellan progressiva och konservativa libertarianer har länge legat och pyrt under ytan och ovan jord – även i Sverige.

Great_Fire_London
Vad ska man göra när man upplever sin civilisation stå vid ruinens brant? Bild: The great fire of London – Okänd konstnär

Tidigare har den frihetliga och libertarianska rörelsen i Sverige varit väldigt progressivt inställd i kulturella frågor. Under 90-talets nyliberala period var det kampen om längre öppettider på krogar, HBTQ-rättigheter, och öppna gränser som stod högst upp på agendan. Detta i sig är inte så konstigt – alla är barn av sin tid. I en tid där Östeuropa precis blivit befriat från järnridåns skugga och man såg framför sig en ny period i mänsklighetens historia där människorna kunde befrias från både statens och traditionens bojor. Den livstilsliberala inställningen och kampen för möjligheten att leva ut densamma blev denna generations stora frihetsfrågor – men tiderna förändras, och dagens unga generations stora frågor är helt annorlunda än 90-talets liberalers. En ny undersökning visar att människor födda efter 1995 är den mest konservativa generationen på 70 år, och uppväxta med genusvetenskap, islamistisk terrorism, samt ett helt nytt medielandskap är det en helt annan värld än tidigare generationer har sett.

Sprickan mellan den äldre progressiva generationen och den yngre konservativa har blivit större och större under de senaste åren. I Sverige har den frihetliga rörelsen formligen exploderat i storlek, och mängder av organisationer har startats. Ludwig von Mises-institutet, bubb.la, frihetligt, och många andra podcasts och bloggar har börjat forma ett helt ny libertarianskt landskap i Sverige – med tydlig höger-konservativ riktning i kulturella frågor. Den äldre progressiva generationen, ofta personifierad av ”The usual suspects” (Fredrik Segerfeldt, Mattias Svensson, Johan Norberg) samt deras ideologiska arvtagare i olika politiska ungdomsförbund så som CUF, har många gånger fördömt de mer konservativa frihetliga organisationerna för att vara ”bruna” samt gå främlingsfientliga krafter till mötes. Är det så att de största frågorna idag handlar om alkoholglass, HBTQIA-rättigheter samt öppna gränser? Svaret från vår tids unga konservativa generation säger: nej.

Det kan vara oförmåga att se dagens verklighet från höga stolar och morgonsoffor, det kan vara ovilja att ta tag i dagens problem. Men en sak är säker – den svenska frihetliga rörelsen står inför ett vägval. Just nu polariseras samhället mer än någonsin och den frihetliga sfären kommer inte undan. Kommer de progressiva libertarianerna lyssna på Jeff Deist och inse att nation och religion fortfarande spelar roll? Eller kommer de stoppa huvudet i sanden och drömma sig tillbaka till 90-talet. Valet är deras – för de konservativa är på frammarsch.

Carpe diem, Homo Presens

Den latinska frasen carpe diem, fånga dagen, har blivit en av vår tids vanligaste deviser. Sprunget ur de moderna människornas till synes stressiga vardag fylld av sociala medier och ”livspussel”, ses carpe diem som den filosofiska lösningen på det moderna stressproblemet. I detta avseendet kan carpe diem vara oerhört nyttigt, något i stil med österländsk meditation eller stoisk acceptans av livets skyndsamma natur. Dock är fenomenet med att ”leva i nuet” inte särskilt bra som livsfilosofi – då det också är ett symptom på rotlöshet och nihilism.

J-GORMLEY-MAN-PAINTING
Befriad från alla bojor? Bildkälla: http://jezartjournal.blogspot.se/2012/08/gormley-man-1-in-100.html

Under 1900-talet har den så kallade statsindividualismen tagit ett starkt grepp kring den svenska folksjälen. Likt Catarina Kärkkäinen skriver i denna ledarkrönika hur statsindividualismen lanserats för att befria svenskarna från kulturens och traditionens bojor. Kärkkäinen skriver:

”Den första regeringen Palme gjorde sig därför redo för nästa steg av samhällsbygget – frigörelsen från gammaldags familjestrukturer som styrde hur vi levde och gjorde oss beroende av varandra. Kvinnan skulle frigöras från mannen; de vuxna från sina barn; barnen från sina äldre. Olof Palme ledde tillsammans med makarna Myrdal vägen.”

I detta atomiserade tillstånd med individer utan historia, traditioner, eller familjeband, är det inte konstigt att nutiden blir den dominerande platsen där händelser spelar rum. I nuet är den moderna Homo presens, nutidsmänniskanfri att njuta – njuta av sin ”frihet” som individ samt njuta i en mer hedonistisk bemärkelse. Men vad är friheten i nuet utan en framtid att jobba mot? Också, hur kan man visualisera sig en framtid utan att veta vart man kommer ifrån?

Jag har tidigare närmat mig ämnet om historielösheten som har drabbat det svenska folket. Inte nog med att Homo presens inte är speciellt intresserad över vart han kommer ifrån – han måste leta länge om han ska få korrekt information. Statsindividualismen och historieförfalskningen om den svenska historien går därmed hand i hand, där generationsband klipps av och äldre tiders vishet går förlorad för alltid.

Utan krav från äldre tider kan Homo presens därmed välja från ett smörgåsbord av identiteter och livsstilar, och som den post-moderna skolan lärt individen finns det ingen hierarkisk ordning mellan dessa identiteter och livsstilar. Men eftersom identiteter är utbytbara och varje moment är en värdefull stund i sig blir framtiden något stort och skrämmande – som helst sopas under mattan och hela generationer vägrar växa upp. För när Homo presens inser att 998 av de 1000 valen den hade var värdelösa går hedonismen över i nihilism, och det enda som ger livet mening blir snabba dopaminkickar i festande, datorspel, pornografi, och sociala medier.

Utan dåtid finns ingen framtid – det enda verkliga blir nuet. Men när de oändliga valen inte leder någonstans – vart ska Homo presens ta vägen? Det är en av vår tids största frågor – om vi vill att vår civilisation ska fortsätta existera även i framtiden.

Ansvarsrevolutionen

Den kanadensiska psykologiprofessorn Jordan B. Peterson har under 2016 och 2017 nått närmast stjärnstatus på internet. Efter några uppmärksammade videoklipp där han slog fast att han vägrar använda påhittade pronomen som xe och xer, blev han persona non grata bland diverse ”Social Justice Warriors” på kanadensiska och amerikanska universitet. Peterson har därefter blivit en förkämpe mot politisk korrekthet på nordamerikanska universitet, men det är inte främst hans stenhårda ståndpunkter angående yttrandefrihet som gjort honom så populär.

Jordan B. Peterson har under de senaste åren lagt upp hundratals timmar av videoklipp, framförallt föreläsningar från kurser som han har hållit på University of Toronto. I dessa föreläsningar behandlar Peterson sin egen forskning inom personlighetspsykologi, framför allt inom ”The big 5 personality traits”. Han har också en kurs som bär samma namn som en av hans böcker, Maps of Meaning. I denna kurs lägger Peterson fram en teori som blandar C.J Jungs omstridda psykoanalytiska teorier om mytologi och psykologi, nietzscheansk existentialism, och modern neurovetenskap. Peterson försöker med detta återvitalisera västerländskt tänkande och den västerländska civilisationen. Budskapet hamnar i att individer måste ”räta ut sig själva” (”sort yourself out”), det vill säga få ordning på sina liv och börja tala sanning – leva ut logos om man så vill. Först när du som individ gjort detta kan du fortsätta med att förändra din omgivning och i förlängningen samhället. Det är detta budskap som gjort Jordan B. Peterson till ett internetfenomen.

1oq1cl.jpg
Jordan B. Peterson hat blivit föremål för flera internet-memer. Här en försvenskad version av hans klassiska mantra ”Sort yourself out, bucko”.

Att ett budskap om att ta på sig ansvar och få ordning på sitt liv har väckt en hel generations livskraft till liv är imponerande. Det tycks vara så att en stor del av den yngre generationen är trött på rättigheter, om det så rör transpersoner, kvinnor, eller etniska minoriteter – och istället vill ungdomen växa upp och ta på sig ansvar, som ett botemedel mot existentiell nihilism och kulturell degenerering.

För den frihetliga rörelsen är detta ett otroligt positivt budskap. Om tusentals människor väljer att ta hand om sig själva och sin omgivning i första hand betyder det i förlängningen starka individer, starka familjer, och starka lokalsamhällen. Likt tusentals svampar dyker självständiga gemenskaper upp underifrån – en naturlig decentralisering och ett motgift mot välfärdsstatens försvagning av människors inneboende vilja att skapa livskraftiga samhällen.

En revolution kan vara igång. Du som läser detta kan vara med. Börja med att städa ditt rum.

Decentralisera historieskrivningen

Om svear, götar, samer – och nationerna i Sverige

”Sveriges, Götes och Vendes konung”. Detta har Sveriges konungar blivit krönta till sedan Gustav Vasa tog titeln år 1540, fram till Carl XVI Gustaf som vid sin kröning år 1973 istället antog titeln ”Sveriges konung”. En förenkling – ett led i den progressiva rörelsen som förenklar för Sveriges medborgare att förstå sig själva. Varför krångla till det med gamla ord som ingen vet vad de betyder? Spelar det någon roll idag om du är från Götaland eller Svealand? Du har ju samma tillgång till förskoleplats och sjuksäng oavsett om du råkat födas i Västergötland eller Uppland. Vad jag ser är dock inte enbart en förenkling av titlar, utan även en förfalskad historiebild av de nationer som idag finns inom Sveriges gränser som medvetet har växt fram under århundraden, från Gustav Vasa till idag.

Många barn lär sig fortfarande idag i skolan om Svealand, Götaland, och Norrland. De tre landsdelarna, som egentligen borde vara många fler, exempelvis Skåneland, Småland, Gotland och Sàpmi.

290px-Sverigekarta-Landsdelar,_namn_och_landskap.svg
De tre landsdelarna enligt dagens centralmakt. Källa: https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=5897853

Svealand och Götaland är benämningen på de landområden som svear och götars landområden, de stammar som grundade Konungariket Sverige. Svearna var det folket som bebodde landet norr om de stora skogarna Kolmården / Tiveden, och götarna folket som bodde söder därom. Västergötland, Östergötland, Dalsland, Värmland och enligt vissa källor Närke verkar ha varit götarnas landskap, medan Södermanland, Västmanland, Uppland, Dalarna, Gästrikland och Hälsingland ska ha varit svearnas boplatser.

Småland är ett märkligt landskap. Namnet kommer från de små länder som fanns i de stora skogarna mellan Danmark och Götaland.

smkarta
Karta över de små landen. Källa: http://runsten.onomatopoetry.com/smalandska.shtml

Småland blev successivt intaget i Sverige genom erövringar och plundringståg under medeltiden, men många av de små landen behöll självständighet under lång tid. Värend har exempelvis under lång tid närmast fungerat som en självstyrande bonderepublik, innan Gustav Vasa 1543 slog ner Nils Dackes bondeuppror för att till slut inkorporera Småland som helhet i den Svenska staten.

Söder om Småland hittar vi ytterligare en landsdel som sägs vara en del av Götaland. Skåneland (Skåne, Blekinge, Halland) är ett historiskt danskt territorium – och har ingenting att göra med Götaland. Våldsamt och ihärdigt har den svenska centralmakten ansträngt sig för att tvångsförflytta befolkningen och försvenska de södra landskapen.

Gotland har under historien varit danskt, svenskt, och självständigt. En ö vars språk och kultur skiljer sig distinkt från resten av dagens Sverige.

I norr är påverkan av den svenska kolonisationen ständigt närvarande. Jämtland och Härjedalen, historiskt norska territorium, har genom rörelsen Republiken Jämtland gjort sin befolkning påmind om sitt speciella arv gentemot den svenska centralmakten.

Lappland, som blev koloniserat framförallt under 1800-talet, är historiskt en del av Sápmi, samernas land. Även här lever minnet om folkets egna arv, inte minst tack vare Sveriges fullkomligt vedervärdiga behandling av norra Skandinaviens ursprungliga befolkning.

Svear, Götar, Smålänningar, Skåningar, Samer, Gotlänningar, Jämtar. Sök efter ert arv. Våga leva ut det. Börja redan idag, låt inte den Svenska historieförfalskningen fortgå. Varje landskap, härad, socken och bygd har sin egen historia. Dyk ner i just din historia, så kan vi tillsammans bygga ett Sverige med en decentraliserad historieskrivning – en verklig motståndshandling i en tid av centralisering och historieförfalskning.

Som Daniel Sjöberg från Projekt Allmogen säger;

Vi är allmogen
Vi är många
Vi glömmer inte
Vi förlåter inte

RÄTTELSE: Carl XVI Gustaf, liksom hans far och farfar, kröntes inte. Tack för rättelsen Filip Emanuel Larsson.