Ernst Jüngers Skogsvandringen – Ett radikalt konservativt frihetsmanifest

För en tid sedan läste jag boken Skogsvandringen av den tyske författaren Ernst Jünger. Efter att i olika sammanhang hört talas om Jünger kände jag mig allt mer nyfiken på vad mannen egentligen säger. Jag hörde talas om en författare som stred i första världskriget, och som sedan blev erkänd författare i Weimarrepubliken. Där brukar han sorteras in i den ”konservativa revolutionen”, som bland annat innehåller tänkare som Oswald Spengler och i viss mån Martin Heidegger. När nazisterna kom till makten ställde han sig i opposition till dem, trots deras försök att värva in honom på höga positioner i den nazistiska statsapparaten. Efter andra världskriget ägnade han sig bland annat åt att experimentera med psykedeliska droger och kom på sin ålders höst att konvertera till katolicism. Han levde länge nog att se första och andra världskriget – samt Tysklands splittring och återförening 1989. Han levde till att bli 103 år. Hur kan man inte vara nyfiken på en sådan person och dess verk?

Skogsvandringen utkom 1951, strax efter andra världskriget, och behandlar frågan om var människan i den nya tiden kan hitta frihet. Inte för att grundförutsättningarna har förändrats, utan för att teknologin och propagandan fördunklat människans blick gentemot det evigas och frihetens natur.

Boken startar med att klargöra att skogsvandringen inte är någon idyll. Jünger proklamerar att boken handlar vår tids ödesfrågor, och att dessa frågor inte har en praktisk natur som de frågor som annars diskuteras i samtiden. Det handlar alltså inte om kvinnofrågan eller klassfrågan, poängterar Jünger. ”Vad är detta för frågor då?”, kan man som läsare undra. Det förtäljs inte, man inser istället att man är inkastad i lärdomsprocessen om frågans natur – för om man inte förstår vilken fråga det är som ska ställas kan man ej heller förstå svaret. Således skriver inte Jünger om vad skogsvandringen innebär för en bra bit in i boken, kanske inte egentligen fören på bokens sista sida. Istället för man följa med på en fascinerande resa med uppmaningar om en radikalt annorlunda syn på vad samtidens problem är gentemot den gängse diskussionen i samhället, där andlig upplysning och radikal individuell frihet med medföljande ansvar tillskrivs lösningen.

I bokens början möter vi en man som kommer till en insikt när han står vid valurnan. Med valsedeln kommer han antingen säga ja till det rådande systemet eller tillhöra minoriteten som säger nej. Han inser att nej-sägandet är det moraliskt korrekta, men också det som gör att systemet hålls samman. Utan nej-sägare har systemet ingen egentlig fiende och därmed inget existensberättigande. Existensberättigandet kommer till genom att fiender hotar det gängse sättet att leva, och utan dessa avvikande element finns ingen anledning att hålla systemet kvar vid liv. Därmed är hans proteströst i medräknad från början – han är dömd att vara slav under systemet vare sig han vill eller inte. Men man ska inte missta sig, säger Jünger. Nej-rösten är en början till en befrielse från bojorna, om än ett litet steg. Jünger kallar det till och med för en beundransvärd handling, en typ av martyrdöd. Motståndshandlingen visar att han är redo att gå vidare i sin utveckling, sin skogsvandring.

Redan här ter sig Jünger kontroversiell med våran tids ögon, men även sin tid ska man nog ha klart för sig. Denna minoritet som kan ta sig för skogsvandringen är en mycket liten del av befolkningen – och ännu förre klarar den. En liten elit som är mycket starkare än majoriteten kommer att leda samhället vare sig de vill eller inte. Naturliga eliter är såklart väldigt kontroversiellt idag, då man genom att ens antyda att de existerar motsäger sig begreppet ”allas lika värde”. Ängsliga vänsterspasmer som får oupplevda flashbacks från vad de tror är ”30-talet” och tal om övermänniskor kommer fram, men man skall komma ihåg att Jünger var en motståndskraft till nazismen. Nationalsocialism (och dagens alternativhöger) gör misstaget att se en naturlig elit i hela befolkningar – det verkligt radikalt konservativa är att se en naturlig elit bland mänskligheten i stort.

Jünger fortsätter med att tala om skogsvandraren som en tredje gestalten gentemot två andra gestalter han tagit fram, arbetaren och den okände soldaten. En mer djuplodad analys av dessa gestalter vore nog på sin plats här för att ställa upp i kontrast gentemot skogsvandraren, men det får nog lämnas till en annan dag då mina kunskaper räcker längre.

Skogsvandraren måste överkomma rädslan, den rädsla som Jünger menar är en av vår tids största sjukdomssymptom. Det verkar vara en rädsla för att framstegsdrömmen vi lever i ska ta slut. I och med teknologins framfart och alla de bekvämligheter vi får av den har vi tvingats kompensera vår frihet. Jünger exemplifierar med Titanic – ”Så länge vädret är vackert och utsikten tilltalande kommer han inte märka att han befinner sig i ett läge där friheten minskat.” Kanske är människan rädd för att hon innerst inne vet att rationaliteten dragen till sin spets innebär slutet för henne själv? Nazisterna rationaliserade bort judarna, och kanske håller vi på att skapa en artificiell intelligens som kommer att bortrationalisera oss. Men ändock så står människan kvar på teknologins sida – ty hon har blivit förslavad av dess bekvämligheter. Friheten nås därmed genom att stiga av teknologins och tron på det eviga framstegets framfart. Skogsvandraren måste rota sig för att kunna nå individuell frihet.

Genom att rota sig utanför teknologins framfart står han oberoende av sin tids politiska och tekniska nycker och kan hämta visdom och kunskap ur eviga traditioner som gör att individen får friheten att kunna göra medvetna val i sin egen samtid. Perspektivet påverkar uppfattningen, och genom att stå grundat och se händelser ur ett längre – eller evigt – perspektiv, kan man få valfrihet på riktigt. Detta innebär också att skogsvandraren inte motsätter sig utveckling i sig, utan tar utveckling på tillräckligt stort allvar för att se både faror och nyttor med den i motsats till den gängse blinda tilltron på framsteget.

Efter dessa proklamationer går Jünger vidare med att beskriva hur människans genom skogsvandringen ”möter sig själv i sin odelade och oförstörbara substans”, som ska skingra skogsvandrarens dödsskräck. Här rör det sig alltså om en andlig utveckling. Associationer som alkemiska transmutationsprocesser och jungiansk individuation kommer till mig när jag läser dessa passager, men också den klassiska ”hjältens resa ned i underjorden”. När människan möter sina demoner och inkorporerar dem i sig blir han starkare än någonsin och är redo att gå tillbaka för att vara det som krävs för att hjälpa sin samtid.

Detta är inte att jämföra med någon typ av gnosticism vad jag kan se – i den mån jag förstår vad gnosticism innebär. Visserligen går skogsvandraren ut i det eviga för att tillskansa sig kunskap på egen hand, Jünger skriver exempelvis att även om kyrkan och teologer kan vara till hjälp i denna process måste individens val göras av denne själv. Dock genom att hela tiden gå tillbaka och förankra sig i jorden och ta den historiska tiden på allvar överges inte tillvaron och människorna, det handlar alltså inte om att nå transcendens och uppgå i evigheten utan att först ta hand om den fysiska världen.

Andlig upplysning vore här välkommet enligt Jünger. Han välkomnar en ny orden för detta, ”en andlig rörelse som likt en spegelbild i varat inrättar sig på nihilismens område”. Likt hur missionärer talar med infödingar på deras språk måste man tala med den (post)moderna människan på hennes språk. Jünger välkomnar därmed en ”lilla katekesen för ateister”. Tankarna förs till Jordan B. Peterson och de som efter att ha inspirerats av honom kallas sig ”kristna ateister”. Tydligen kan man tala om transcendens även i vårt tidevarv.

I bokens slutskede beskrivs hur skogsvandraren tillbaka i världen klarar sig på egen hand. I sin egen hand har han läkekonsten, lagarna, och kriget. Han lyder inte under någon, är ingens slav. Han inser att: ”Långa tider av lugn inverkar gynnsamt på vissa optiska illusioner. Till dem hör tron att bostadens okränkbarhet grundar sig på författningen och därmed är säkrad. I verkligheten grundar den sig på familjefadern som tillsammans med sina söner dyker upp i dörröppningen med yxan i hand”. Detta kan nog svenskar av idag hålla i åtanke när rättsstaten går mot en kollaps och invasiva kulturer och stammar står vid dörren. Inget säkrar äganderätten förutom våldet. Lex Rhodesia.

Här kommer också en intressant koppling till libertarianismen. Jünger framhåller äganderätten som absolut, ingen har rätt att komma och bestämma över din egendom. Han skriver: ” […] den vilande och oföränderliga egendomen finns i skogen – en fröbädd som ständigt ger nya skördar. Såtillvida är egendom något existentiellt, tätt förbundet med dess ägare och dennes vara.” Detta är dock ingen uppmaning till att binda sig vid materiella ägodelar, det gör bara individen till slav under sina tillgångar. Istället handlar det om att inse vad som är absolut nödvändigt att försvara när tiden är kommen.

Slutligen skriver Jünger om Logos, och hur skogsvandraren rör sig närmare begreppet genom sina handlingar. Han kan lägga krångliga omskrivningar bakom sig och röra sig närmare begreppet likt inga andra gjort på mycket länge. Det verkar som att Jünger är inspirerad av Nietzsche när han skriver: ”När nu anden vänder sig till filosofin för att få svar på dessa högsta frågor och låter sig avspisas med allt torftigare världsförklaringar, så är det inte ett tecken på att fundamenten har förändrats, utan på att förmedlarna inte längre kan träda in bakom förlåten. I ett sådant läge är vetenskapen att föredra, ty till det bråte som spärrar ingångarna och förhindrar tillträde hör även de storvulna gamla orden, vilka först blev till konvention, för att sedan bli till förtret och till slut blott långtråkiga”. Det rör mig återigen till en tanke som jag hörde Jordan B. Peterson säga i ett samtal med den kalvinistiska pastorn Paul Vanderklay; att guds död innebär att vi står inför ett skifte där det inte längre räcker med att proklamera guds ord (logos), vi vill nu förstå.

Därmed förstått att man inte ska ge sig hän med språkspel som post-modernisterna vill. För att återigen citera Jünger: ”Orden rör sig med skeppet; Ordet hör till skogen. Ordet vilar bakom orden likt tidiga ikoners gyllene fond. När nu Ordet inte längre skänker liv åt orden uppstår en fruktansvärd tystnad bakom deras svall – till att börja med i templen, vilka förvandlas till pråliga gravmonument, därefter på förgårdarna.” Numera är vi vid punkten då många anser att verkligheten endast finns i ”orden”, det vill säga det flyktiga språket. Kan det vara för att man tappat kontakten med Varats sanning? Hittar man där Logos? Vad jag förstår menar Jünger att vägen till Varats sanning går genom Logos, om inte annat.

Skogsvandringen är en fantastisk bok. Ett frihetsmanifest för den vågade och ett verkligt radikalt motstånd mot samtidens uppfattningar – likväl en uppmaning till de som känner sig träffade att inleda vandringen ut i skogen. Där finns visheten att tillgå, om man nu vågar sig ut. På mig gjorde boken ett oerhört intryck. I skrivande stund ca två veckor efter att ha läst igenom hela boken kan jag säga detta med säkerhet. Jag rekommenderar den varmt till alla därute som kan komma att läsa denna essä.

forest_tunnel_stock_by_leeorr_stock-d65qrmw.jpg

Alexander Bard, Ingrid Carlqvist och kultur

Under den senaste veckan har medieprofilen och filosofen Alexander Bard fått utstå hård kritik då han hyllade den nationalistiska journalisten Ingrid Carlqvist för hennes engagemang för att återupptäcka en historisk svensk identitet i samband med ett blot.

Reaktionerna har inte varit nådiga gentemot Bard, bland annat har det kommit fram ett upprop kräver att TV4 ska ta avstånd och avskeda Bard. Frågan är då vad Bard egentligen gjort. Är allt detta ett spektakel med guilt by association-taktiker som man så ofta ser i vår post-moderna värld? Eller ligger det något annat bakom dessa starka reaktioner, blir folk arga när svenskar vill söka sina rötter?

2ca9be72-b8b2-4f5e-b931-b52d36c8825a
Alexander Bard – Foto: Elvira Pihl

Till att börja med kan man konstatera att sökandet efter rötter är något som ligger i tiden, som påpekas av Maria Friedner i en artikel i Jönköpings-Posten 17 September 2017. Med teknikens otroliga framfart och en allt mer globaliserad värld känner sig människor rotlösa, och för att råda bot på detta börjar de leta bakåt i sin kultur. Man skulle kunna koppla det till den så kallade kristna återfödelsen som pågår framförallt i USA, men också i Europa där allt fler unga intresserar sig för kristna idéer. Men Sverige har kanske aldrig varit riktigt kristet, vi har i alla fall inte varit det sedan 1800-talet, varför man i Sverige istället då ser en fornnordisk väckelse.

Likt Erich Neumann beskriver transformationsmyten i sin bok The Origins and History of Conciousness (min sammanfattning av boken) måste man gå ner till djupet av sin kultur för att återuppväcka de mest väsentliga delarna och föra in dem i sin samtid. I en svensk kontext borde det rimligtvis innebära att man går in och återupptäcker de gamla nordiska myterna, samt den grunderna för den västerländska civilisationen i grekiska och kristna skrifter. Det är bra att fler människor intresserar sig för bevarandet och återuppväckandet av vår kultur, vilket också Bard verkar inse varför han ser på Ingrid Carlqvists engagemang för forn sed som något positivt. Med myter och mening kan vi bygga barrikader mot nihilismen, förmodligen är det en nödvändighet om människan ska överleva in i framtiden.

Man skulle kunna säga att det idag råder en rotlöshetsnorm, där människan ses som ett tabula rasa och all form av kulturella och genetiska medfödda egenskaper ses som något av ondo. Varför leta efter sitt ursprung när du kan konsumera den häftiga nya kaffedrycken och demonstrera mot ”hatet”. Med en sådan livsåskådning skulle man kunna förstå varför det ses som ett hot när människor letar efter sitt ursprung, det hotar de rådande normerna.

Men det klart, förmodligen ligger det inte mer bakom än guilt by association, då dagisnivån och pöbelmentaliteten i svensk media inte direkt har blivit bättre tack vare me too-upproren, som Bard också var kritisk mot ska sägas. En djupare kritik vore trevligt som omväxling, men jag tror inte man kan vänta sig det år 2018.

Bildade barbarer som ideal – om Jungs skugga

Det brukar sägas att ordet lagom är ett ovanligt ord bland världens språk. Bilden av svenskar som folk är att de kan symboliseras med mellanmjölken, mjölken som inte sticker ut på något sätt. I många svenskars ögon är detta inte något att skämmas över. En svensk tiger, medelvägens politik, och kompromissernas förlovade land. Men vad händer om lagomfolket möter människor som ej vill kompromissa? Ska man då återuppväcka den delen av Sveriges folksjäl som Fredrik Reinfeldt hatade, ”det ursvenska barbariet”? Eller gäller det då att hålla huvudet kallt, och ta diskussionen till en högre nivå?

Friedrich Nietzsche kritiserade kristendomen för att ha tämjt Européerna till en nivå där de hyllade svaghet som den högsta dygden. Var det enbart dåligt, kan man då fråga sig. Man skulle kunna säga att kristendomen tämjde Europén från barbar till modern människa, från krigare till poet. Nietzsche skriver också att kristendomen förmodligen tämjde Europén till en förmåga att kunna tänka och resonera på ett helt annat sätt än vad som hade kunnat göras i övriga världen, vilket ledde fram till vetenskapsrevolutionen och upplysningen. Problemet är dock att vi kan ha blivit så civiliserade att vi inte längre har en reell uppfattning om våra barbariska sidor, att de förkastats som något som är förbi i människans utveckling.

Psykologen Carj Jung skrev ofta om psykologiska arketyper. ”The great mother”, ”The Jester”,The terrible father ” och så vidare. Han talade också om skuggan, ”The shadow” som enligt Jung finns inom alla människor. Skuggan är den psykologiska kraften som kan få människor att begå handlingar som man kan betrakta som ”onda” eller barbariska. Jung skrev att människan, för att kunna bli en hel individ, måste upptäcka sin inre skugga för att sedan tämja den. Då man har kunskapen om vilken förödelse man kan orsaka världen kan på riktigt begå moraliska handlingar, då man vet att man verkligen har ett val mellan gott och ont. Det är också bättre att lära sig om sin skugga frivilligt, än att låta världen tvinga fram den ur dig.

Hur appliceras detta då på svenskar? Man skulle kunna tolka mellanmjölksmentaliteten och svenskens undergivenhet gentemot exempelvis statsapparaten som en väldigt långtgående civilisering. Under denna process har man helt glömt bort sin inre skugga, och man gör allt man kan för att förtränga kollektiva minnen av forna manifestationer av densamma. Detta tar sig då uttryck som att viljan att riva Karl XII-statyer. Svenska individer har i mångt och mycket behov av att gräva upp sina förfäders armborst för att åter kunna inse sin egen styrka.

Detta innebär då inte att det som behövs enbart är ett återuppväckande av den krigiska sidan av individerna. Klassisk bildning och förmågan att artikulera sig själva och sina tankar är oumbärliga för den individ som kan kalla sig hel. Nyckeln ligger i balansen mellan civilisation och barbari, ett balanserat maskulint ideal. Dessa frågor är viktigare att tala om nu än på mycket länge, då post-moderna feminister påstår att det maskulina idealet enbart innefattar ”giftig maskulinitet”, när man i själva verket borde tämja sin förmåga till destruktivitet istället för att ignorera den helt.

För att tämja sin skugga måste du först upptäcka att den finns. Därefter kan den tämjas med hjälp av bildning. Som med så många andra saker måste denna process påbörjas på ett individuellt perspektiv. Du som ägnar all din tid åt bildning, börja sätta av tid för att nära en mer aggressiv del av dig själv. Samma sak gäller den som enbart ägnar sig åt aggressivitet. Genom att tämja den kan man kanalisera den i mycket mer konstruktiva former. De båda behöver disciplin för att göra detta. Då kan man vara gentleman om situationen kräver, viking om så behövs. Dessutom, visheten att veta vad som krävs i vilken situation.

The Vigil exhibited 1884 by John Pettie 1839-1893
The Vigil – John Pettie 1884

Ta ett steg tillbaka när pendeln svänger

I ett radioinslag i radio bubb.la som sändes den 15 Oktober 2017 talas det om en artikel skriven av Austin Frank. Jag rekommenderar alla som är intresserade av ämnet att lyssna på detta radioinslag.

Artikeln som avses handlar om den våg av nya troende som skall blivit frälsta av psykologprofessorn Jordan B. Petersons arbete och föreläsningar på Youtube. På många sätt är det roligt att se människor ifrågasätta sina tidigare moderna eller post-moderna världsbilder till förmån för en mer traditionell världsbild. Jag välkomnar alla försök att se bortom det som antas självklart av allmänheten för att försöka nå mer kunskap om sig själv och världen. Dock blir jag konfunderad över dessa omvända ateister, som tycks ha vänt på en femöring.

För en individ som växt upp i västvärlden under de senaste 50(?) åren är det främmande att se på världen utifrån något annat än ett materialistiskt perspektiv. Det som finns är vad som kan mätas, och den högsta moralen bestäms av FN. Genom en dusch av socialism, materialism, ”mänskliga rättigheter”, och post-modernism, föses västvärldens generationer ut i världen som inskränkta ateister utan respekt eller förståelse för alternativa världsbilder. Sverige är förmodligen landet där detta gått som längst. Att vissa då börjar vackla i sin världsbild när de får ta del av en så briljant föreläsare som Jordan B. Peterson är inte konstigt. Det som är märkligt att många väljer att helt och hållet börja kalla  sig kristna – speciellt eftersom till och med Peterson själv inte kallar sig troende i den vanliga meningen.

För min del har Peterson varit en öppning till ett helt nytt sätt att tänka. Efter att ha introducerat tänkare som Carl Jung och Friedrich Nietzsche, samt att ge seriösa ansatser till att Bibelförståelse har det gett mig verktyg att sätta in vår samtid i en helt ny kontext. På många sätt tror jag att det Jordan Peterson har gjort är ett försök till återuppväckande av Västerländsk filosofi, inte enbart kristendom. Austin Franks artikel verkar antyda att Jordan Peterson är en kristen person som har gett tvivlande troende argument för en kristen tro. Det kan vara så att jag missat delar av resonemanget, men detta är inte alls vad jag uppfattat hos Peterson.

Det känns otroligt fräckt att jag skall sitta och ifrågasätta andras religiösa och intellektuella hederlighet, men ofta är det precis så jag känner. Om man kommer från en kultur som varit gudlös i flera generationer, hur skulle man då tack vare en enskild person kunna bygga om sin världsbild? Det kan bero på att jag projicerar mina egna funderingar om världen på resten av mänskligheten, mina tillkortakommanden bör ju rimligtvis inte delas av alla andra. Det känns dock som att man tar en simplistisk världsbild och ersätter den med en bättre, men ofullständig världsbild.

Jag har hittat inspiration i flera olika traditioner i sökande efter någon typ av sanningar, bland annat Jung, Stoicism och Traditionalism. Filosofihistorien bjuder in till mängder av tankar, och jag är djupt tacksam till Jordan B. Peterson för att ha introducerat dessa. Dock kan ju inte alla ha tid eller intresse att djupdyka i dessa ämnen. Om man kan få ut mer av livet som kristen än ateist kommer jag inte stoppa någon. Att handla som troende kan vara det som behövs i vår post-moderna värld. Dock kan jag inte komma ifrån att det är något som skaver i mig. Jag skulle önska att man tog till sig fler motsägande perspektiv och att man går till förstahandskällorna istället för att lyssna i andra hand, även om resonemangen kan vara djupt utvecklade och sammanlänkade i andrahandskällorna.

9de5861ea554234be21bee9a71fd4c60
Ortodox ikon av Jungfru Maria – Den eviga modern

I Franks artikel refereras det till att en Youtube-användare säger att Jordan Peterson är en ”gateway-drug” till kristendom. Jag ser inte detta som sant, kristendom är istället en pusselbit till världsbilden som man kan tänkas komma åt genom Peterson och liknande tänkare. För svensken skulle man kunna tänka sig en djupdykning i asatro, stoicism, och dylika indo-europeiska traditioner. Man kan också tänkas leta bland kristendom, daoism, och andra traditioner, för min egen del känns Philosophia Perennis som ett intressant alternativ. Men att doppa tån i filosofihistorien och tro att man kommit fram till en förståelse känns väldigt arrogant i min mening.

Skogsbrynet

Mellan skogen och ängen finns det en plats där möten mellan världar sker. Från ängens synvinkel träder en naturens vägg fram, där träden hindrar den utomståendes insyn till skogens värld. Skogsbrynet är ett gränsland mellan ljus och mörker, traditionellt och mytologiskt sett är det en plats för möten och magi. Här kryllar det av djur, stora som små, då mattillgång, möjligheter till god sikt, och skogens skydd finns nära tillgängligt.

skogsbryn
Narcisse-Virgile Diaz de la Peña. The Edge of the Forest at Les Monts-Girard, Fontainebleau. 1868.

Gränsen mellan mörker och ljus är en uråldrig symbol för gränsen mellan kaos och ordning. I den första Moseboken delar skapar Gud ljuset redan i den tredje versen – och därmed skapas den första ordningen ur kaoset som fanns dess innan. Detta enligt en mytologisk tolkning där ”ingenting” är jämförbart med kaos, bristen på ordning. I Taoism centreras religionen kring yin och yang, mörker och ljus, manligt och kvinnligt, ordning och kaos. Människan har sedan tusentals år sett gränsdragningen mellan det kända och okända som en ytterst väsentlig del av existensen, och gränslandet mellan de två har därmed en stor symbolisk betydelse.

Jordan B Peterson, den kanadensiska psykologen, talar ofta om gränsen mellan kaos och ordning. Det är i detta gränslandet man kan utforska nya upplevelser och nya idéer. Det är även här man lever som farligast, då risken för att ramla in i kaoset är som störst här. Det är alltså här som man kan hämta skatter och slakta drakar.

I nordisk folktro är skogen en central del. Troll, tomtar, vättar, och skogsrån är bara några av de mystiska varelser som sägs husera i skogens djup. Men skogen har också alltid varit en viktig källa för mat och näring, virke, värme och skydd för nordborna under de tusentals år som de har levt på den skandinaviska halvön. En plats att akta sig för, men som man måste utforska för att kunna överleva.

Skogsbrynet blir därmed en plats för möten mellan världar, en portal mellan det kända och okända. Den som stått inför en massiv skogsvägg vet vilken känsla av ve och respekt som kan infinna sig. Man står då inför en brytning med det moderna samhället, med allt vad det betyder. Om man tar sig igenom skogens barriär träder man in i en annan värld, där man kan träffa på nya idéer och tankar som annars skulle gå en förbi en en själlös modern värld. För den som söker en annan tillvaro än den rutinmässigt vardagliga är skogsbrynet en god plats att börja, gärna i skymningen. Mellan ljus och mörker, det kända och okända.

farmhouse sits between forest and field
Ed Book – Nisqually Valley farm

 

Lyssningstips: Skogsbiologen Sebastian Kirppus sommarprat om skogen från 2014. Rekommenderas varmt för den som är intresserad av en inblick i skogens liv. https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/400162?programid=2071

Tidspreferens och dekadens

Vårt moderna samhälle präglas av kortsiktighet som genomsyrar alla nivåer av samhällskroppen. I det offentliga blickar politiker aldrig längre än till nästa val, ofta inte längre än till nästa opinionsundersökning. I näringslivet styr kvartalsrapporterna. I våra privata liv styrs vi i allt större utsträckning av dopaminkickar från sociala medier och en ”slit och släng”-mentalitet gentemot allt från dagliga konsumtionsvaror till intima relationer. Denna kortsiktighet kan liknas vid en blindhet gentemot framtiden, där nutiden alltid spelar större roll än framtiden. Detta ger konsekvenser som låg befolkningstillväxt och kulturell dekadens. Men varför sker detta idag? Är det en naturlig utveckling av människan eller en konsekvens av onaturliga statliga ingrepp?

Tidspreferens

För att kunna diskutera denna fråga kan man ta hjälp av begreppet tidspreferens. Tidspreferens är ett begrepp som framför allt används av ekonomer av den österrikiska skolan. Begreppet syftar till hur vi värderar något i förhållande till tiden. Om vi pratar om en hög tidspreferens talar vi om att man värderar någon vara högre idag än imorgon. Exempelvis värderar de flesta människor att äta en smörgås högre nu än samma smörgås i framtiden. Vanligtvis används begreppet för att förklara fenomenet ränta, då människor värderar pengar högre nu än i framtiden, och räntenivån bestäms av människornas tidspreferens på pengar. Tidspreferenser bestäms av en mängd olika faktorer. Både interna, som biologiska och psykologiska, och externa (som statlig intervention).

Man kan dock, som ekonomen och filosofen Hans-Hermann Hoppe påpekar i sin bok Democrcy: The god that failed applicera tidspreferens-begreppet på andra områden än strikt ekonomiska. Hoppe använder begreppet för att förklara civilisationsprocessen, där sagda process präglas av en generellt låg tidspreferens.

Civilisation och decivilisation

Då människor har en lägre tidspreferens kan de planera längre in i framtiden, till och med förbi sin egen livstid. Det är ur detta som en civilisation kan uppstå då man bygger ett samhälle och gemenskap inte bara för sig själv, utan för hela gruppens fortlevnad. Resurser ackumuleras för att spara inför framtiden, utan att konsumeras direkt.

Men vad skulle kunna stoppa denna process av civilisering? Tänk er exempelvis en stat som kommer in och erbjuder bidragsleverne för dig och din familj, vilket erbjuder en jämförbar levnadsstandard med vad du skulle kunna tjäna om du arbetade med något produktivt. Om detta accepteras höjs tidspreferensen avsevärt, då du inte kan jobba för att tjäna extra pengar att lägga undan i framtiden, samt att du inte bygger upp något som ditt samhälle omkring kan ha nytta av. Skulden här är inte nödvändigtvis individer som tar emot bidrag, utan staten som delar ut dem. Om detta då sker över lång tid så borde rimligtvis den generella tidspreferensen i samhället sjunka över denna tidsperiod.

Med denna syn på civilisation och tidspreferens kan man se att det som idag kallas kulturell degenereging eller decivilisering är en följd av förhöjd tidspreferens bland befolkningen. I takt med att den generella tidspreferensen höjs kommer framtidsutsikten bli mer kortsiktig och impulsiv. Individerna blir mållösa vandrare som vinglar fram i en dimma mellan snabba dopaminkickar och tillfredsställelse i stunden.

Hur stoppar man då denna process? Genom att bita i det sura äpplet och åter börja ta individuellt ansvar. Det ger mening till livet att veta att du bär en civilisations arv och framtid på dina axlar.

thomas-cole-the-course_of_empire_desolation_18361
Thomas Cole – The course of Empire: Desolation

Känn ingen skuld för din mänsklighet

Författarinnan Ayn Rand anses av många vara en kontroversiell figur. Hennes romaner upphöjer utan skam människans skapandekraft och dess egenintresse till något heroiskt och beundransvärt. Detta ställer hon ofta i kontrast till jämställdshetsvurmande svaga tankar och människor som inte tillför något av värde till världen. Men liksom i vår värld låter Rand hennes antagonister ses av allmänheten som moralens väktare, medan vi läsare ser att så inte alls är fallet.

I Rands roman The Fountainhead (1943) möter vi bland annat karaktären Ellsworth Toohey. Toohey är skribent och arkitekturkritiker i en stor dagstidning, och höjs upp av allmänheten till en man av utomvärldslig moral för sina socialistiska ställningstaganden och utspel om att den själviska människans tid är förbi. Rand ställer upp Toohey i kontrast till sin protagonist Howard Roark, vilken är en ung arkitekt som inte skäms för sina egna visioner och arbetsmoral.

The Fountainhead må vara 75 år ung, men den skulle likväl kunna vara skriven idag. På många sätt är Toohey en perfekt illustration av dagens så kallade godhetssignalering, där människor på sociala medier skryter om hur osjälviska och ”goda” de är. Efter subtilt skryt om deras omtänksamhet om svaga grupper av människor inkommer en säker ström av kommentarer där godhetssignaleraren anses som ”modig” och ”stark”.

Denna godhetssignalering har även tagits upp av politiska partier från höger till vänster, om än mer förekommen ju längre åt vänster man kommer på skalan. Inte sällan tycks det vara tätt sammanknutet med känsloargument, för att ge dig som läsare dåligt samvete, och få dig att känna vördnad inför deras ”godhet”. Som Ellsworth Toohey uttrycker det i The Fountainhead:

”I’m merely – well, shall we say? that mildest of all things, a conscience. Your own conscience, conveniently personified in the body of another person and attending to your concern for the less fortunate of this world, thus leaving you free not to attend to.”

Att enbart vara cynisk kring detta ämne är kanske inte helt konstruktivt. På många sätt är det tragiskt att människor är beroende av sina medmänniskors uppskattning, där de sociala medierna spär på samma beroende. Men icke desto mindre bör vi vara på vår vakt gentemot dessa. Bakom en tragisk mask  kan det gömma sig dolda avsikter, som suktar efter makt över sina medmänniskor – ty dåligt samvete kan få mången människa att underkasta sig det de ser som moraliska förebilder.

Att låta andra människor agera samvete kan vara väldigt farligt, speciellt när det ageras ut av samtidens sociala medie-knarkare. Istället borde vi leta efter vägledning i Rands heroiska gestaltningar av människan, eller i dess antika förebilder. Av samtidens Ellsworth Tooheys kommer vi enbart att låta oss dras ned i ett träsk av dåligt självförtroende och innehållslös sofism.

1atlas__2_eunja10753