”Eumeswil” av Ernst Jünger: Att vara fri i en värld utan frihet

Staden Eumeswil ligger vid medelhavets kust, i en tid där historien inte längre förflyter. Nationalstater och Världstaten är ett minne blott, och staden styrs med järnhand av tyrannen Kondoren. Vår huvudperson Manuel Venator är nattsteward åt Kondoren, och historiker på sin tid utanför arbetet. Historien kanske inte längre rör på sig, men inget är statiskt, och Venator är beredd på att stå sitt kast. Med en knivskarp blick betraktar han sitt samhälle, historien, och kulturen. Detta ur sin utgångspunkt som anark.


Den tyske författaren Ernst Jünger kom 1977 ut med romanen Eumeswil, och 1981 gavs den ut på svenska av Bo Cavefors förlag i översättning av Richard Matz. Boken utspelar sig under några dagar, men handlingen utgör inte bokens kärna. Istället består den till största delen av huvudpersonens tankar och utblickar över tillvaron, handlingen utgör alltså bara en bakgrund till Jüngers filosofiska utläggningar. Den centrala gestalt som framträder i Venators tankar är anarken, ofta beskrivet som likt anarkisten — men friare.

eumeswil

Anarkistens essens framträder i den form att han alltid är mot något. Makten, normer, härskare och strukturer. Allt ska rivas och trasas sönder, vilket leder till att anarkisten från början är dömd att gå under i det inferno han startar. Jünger beskriver anarken som lik anarkisten i den betydelsen att de ej accepterar världens tillstånd för vad säger sig vara, rådande makt och normer är inte ristade i sten och friheten är större än allt. Anarken är dock inte nödvändigtvis motståndare till världens tillstånd. Venator arbetar som steward åt Kondoren, tyrannen som styr över Eumeswil. Detta är inte i motsats till anarkens ideal, då han gör det för att det gynnar honom. Han ser att han kan vara till nytta och ta nytta av sin position som steward åt makten, och låter inte revolutionsromantik sätta stopp för detta.

Istället för att verka för revolution likt anarkisten betraktar han världen och ser att en revolution snart kanske kommer. Världen är ofri, och den linjära historien är borta. Jünger beskriver hur revolutioner avlöser tyrannier, och att detta är världens gång. Just nu sitter han på maktens sida, men detta kommer svänga när revolutionen tar vid. Han har redan byggt upp ett förråd och flyktvägar för den dagen Kondoren blir avsatt, han är lojal så länge han behöver det.

Max Stirner och hans egoistiska anarkism är uttryckligen en av förebilderna för anarken. Likt en fredlös står han utanför staten, han är en egen stat och sätter egna lagar. Det kan låta osympatiskt och omöjligt att bygga ett samhällssystem på, men det är inte heller meningen. Att komma till insikt om att det är en själv som sätter gränserna är en av de stora insikterna som anark-gestalten kan ge oss. Enkom gränslöshet leder till anarkistens eviga motstånd mot allt som är fast, han är inte mogen för friheten. Anarken sätter gränser och följer dem. Han saknar inte moral — men sätter den själv.

Eumeswil ger uttryck för en radikalt elitistisk tanke. Friheten kan tekniskt sett nås av alla, men få är mogna för den. Människor i alla samhällslager kan bli anark, men det är inte en frälsning utan hårt arbete som måste till för den som önskar nå dit. Kanske är det så att man kan födas in i frihet eller slaveri som persontyp, och det är inte säkert att friheten gör alla lyckliga, speciellt om man inte är mogen för den.

Jünger beskriver en slags själslig aristokrati, något som provocerat något oerhört i den humanistiska tidsålder han verkat i och även den som följt hans död. Existentialisten och ”humanisten” Jean-Paul Sartre ska en gång ha sagt om Ernst Jünger: ”Jag hatar honom, inte som Tysk, utan som aristokrat…”. För den liberala demokratin och dess egalitära fotsoldater är anarken alltid den största fienden, då han inte underkastar sig majoriteten under några andra omständigheter än när han själv önskar. Likväl som han kan vara ensam i skogen kan han sätta sig i en kyrka och underordna sig prästens tal.

Det anarkiska tillståndet blir en tillflyktsort för den evige fredlöse och för den med frihetlig intuition. Anarken är för anarkisten vad monarken är för monarkisten, han lever friheten likt monarken lever ut hierarkin. Tänk om en liberal av idag inte enbart arbetade för en fri marknad, utan tog saken i egna händer och lever som att staten inte finns. Varför ska man bry sig om flyktiga lagar och regler när man är i en tradition och autonom mot flockens nycker?

I en tid där egalitärerna styr sinnena för nästan hela befolkningen är Eumeswil och Jünger en frisk fläkt av naturlig elitism och en intellektuell känga åt liberalismen och socialismen som får kretiner som Göran Greider att skaka av rädsla (bokstavligen, läs hans tankar om Jünger här). Eumeswil är inte lätt att få tag på, men för alla som intresserar sig för frihet i tanke och kropp rekommenderas den varmt.

Om Intellectual Dark Web, rationalitet, och liberalism

Om varför det finns ett problem med att tro att dialog kan lösa alla våra problem, och om hur vi ej är särskilt förnuftiga.

sam-peterson-shapiro
Ben Shapiro, Jordan B. Peterson, och Sam Harris

The Intellectual Dark Web

The Intellectual Dark Web (IDW) är ett internetfenomen som ibland verkar påstås uppkommit som en reaktion mot ett fördummande intellektuellt samtal. ”Medlemmar” som Jordan Peterson, Sam Harris och Steven Pinker talar om yttrandefrihet och liberalism i olika podcasts och youtube-program som The Joe Rogan Experience och The Rubin Report. Det som förenar dessa figurer är att de inte räds tala sansat och lugnt om en del kontroversiella ämnen, att de har egna mediekanaler på internet, samt att de är politiska centrister. De verkar inom en liberal rationalistisk tradition som sätter dialogen som den högsta formen av kommunikation för att nå fram till… Vad vill de komma fram till egentligen? Tron verkar vara att så länge folk från olika sidor i sakpolitiska frågor samtalar i The Rubin Report kommer debattklimatet bli lite bättre, och människor kommer komma lite närmare varandra. Genom detta dialogformat tros man komma närmare sanningen, en helhetsbild av verkligheten.

Att det är ett succékoncept är det ingen tvekan om. I vanlig media där talare representeras helt felaktigt som Jordan Petersons Channel 4-intervju, eller gapiga debattprogram där ytliga skrikdebatter följs av en mantraliknande upprepning av den rådande värdegrunden kommer det nästan inte ut något av värde. För den samhällsintresserade är det en frisk fläkt att inte bli dumförklarad stup i kvarten som i vanlig media och detta har lett till en oerhörd succé för IDW.

Men vad är då problemet? Är det inte fantastiskt att politiskt inkorrekta professorer och debattörer går samman och talar ut gentemot den galna vänsterprogressiva samtiden? Jo, det hade ju varit bra ifall det hade gjort det på ett konsekvent sätt. Ett problem med IDW är den konstanta eftersträvan att vara lagom i sina åsikter, en centristisk åkomma. Detta innebär ofta att man förlorar principerna som står bakom dem när de talar om verkligheten och vilka lösningar som man önskar införa. Exempelvis uttalade Jordan Peterson i sin senaste medverkan i The Joe Rogan Experience att det vore nog en bra idé att tvinga religiösa bagare att baka tårtor åt homosexuella par, eftersom att vi vet att man inte kan få diskriminera mot mörkhyade. Peterson, en stenhård yttrandefrihetsaktivist, skriver alltså ej under på associationsfriheten. Staten bör inte tvinga en att använda vissa ord, men bör tvinga folk att umgås och handla med de som människorna själva ej önskar.

IDW är också en samling av intellektuella vänstermän. Nästan alla ”medlemmar” är uttalade vänsterpersoner, och skriver under på (eller tar iallafall på allvar) saker som medborgarlön och statlig omfördelning av resurser. På detta sätt är IDW ofta ekonomiskt illitterata och skriver under på en s.k rationell världsbild, progressiva idéer, samt att staten och det nuvarande demokratiska systemet är ett bra system, rent av det bästa vi haft. Problematiskt, minst sagt, då rörelsen ofta framhålls som en motpol mot den galna samtida vänstern. I själva verket är det en vänsterföreteelse och man ska inte tro att det handlar om en högeropposition mot nymarxismen som förpestar vårt tidevarv.

Dialog i sig är en bra metod för att komma fram till sanning samt skapa förståelse mellan människor. Det är alltså bra att dialogen är på frammarsch, men hur mycket nytt sägs egentligen när samma personer håller i princip samma dialog med varandra var och varannan vecka? Jag tror att det är här vi ser det största problemet. Att repetera något är en dygd vid inlärning, men i internetmedier finns videor och föreläsningar kvar för att se om och om igen. Repetering av samma material i nya upplagor och program leder enbart till en urvattning av budskapet och en övermättad marknad. Dialog och samtal all ära, men att älta samma saker om och om igen gör ej att man rör sig mot ett sanningsmål samt försvårar möjligheten att samtalen blir en bra utforskande kreativ process som folk faktiskt är intresserade av.

Dialog och rationalitet

Etymologin bakom dialog är ett ursprung från grekiska διάλογος (dialogos), och betyder ”genom (διά) samtal (λογος)”. λογος, eller Logos, är dock ett ord som innefattar mer än bara samtal. Det är det talade Ordet, sanningsenligt tal, och förnuft i sig. Dialogen är alltså en process där man kommer fram till sanning genom samtal på ett rationellt sätt. Vad är då rationaliteten, eller förnuftet i detta fall? I Nordisk Familjebok från 1952 står det:

Ratione’ll, förnuftsenlig, byggd på logiska grunder; metodisk; med rationalismen enlig, förståndig.

När det talas om rationalitet och ”att vara rationell” så ingår det oftast vissa delar. Man måste tala om verkligheten på ett logiskt konsekvent sätt. Man kan ej dra förhastade slutsatser, man måste vara beredd på att ändra ståndpunkt om nog med bevis har förts fram som motsäger det du föreskriver. Genom att kritiskt granska yttervärlden och genom att samla fakta om den kan man på gemensam grund komma fram till vad som egentligen gäller. Det är ett av de mest kraftfulla verktygen människan tagit fram för att blottlägga sanning, och den moderna vetenskapen är byggd på dess grunder. ytuty

Att delta i den rationella dialogen är att gå med på de regler som skrivits ovan. Men, varför gör inte alla det? Om världen är rationell och matematisk, varför har inte evolutionen sorterat bort de mekanismer som gör att vi ej kan tänka ”rationellt”?

Människan är en målstyrd varelse, och hennes mål är att överleva. Ett sätt att se på skillnaden mellan intuition och förnuft är vad flera kognitionsforskaren, bland annat Daniel Kahneman i sin bästsäljande bok Thinking Fast and Slow, kallar teorin om System 1 och System 2. System 2 är den specifikt mänskliga (och kanske några få andra djurarter) funktionen att kunna rationalisera. Att utföra matematiska beräkningar, härleda logiska samband, och använda förnuftet ingår här. Det är en långsam nästan mekanisk process som är mycket energikrävande för hjärnan, men oerhört kraftfull. Detta kontrasteras till vad som kallas System 1, vilket är en beskrivning av det intuitiva snabba tänkandet. Synen, hörseln, reaktioner, känslor ingår här i ett effektivt och snabbt system som verkar delas med många andra djur. System 1 är inte alltid logiskt eller bäst på att se förbi bias, men det är snabbt och även det kognitiva system som vi använder oss av under större delen av vår livstid.

På sätt och vis är System 1 det omedvetna tänkandet, medan det som medvetandegörs hamnar i System 2. Om man i en debatt enklast vill få över folk till sin sida, handlar det inte om att få människor att utföra komplicerade resonemang för att de skall komma till samma insikt. Det handlar om att tala till känslorna, att under tid låta memetiska uttryck verka och låta de vara starka nog för att den uppfattningen som önskad. Detta kan vara värt att komma ihåg för demokraten som tror att allmänna val kommer leda fram till en bra ledare. I själva verket kommer känslorna styra, de förnuftsbaserade argumenten påverkar ytterst få, då det tar för mycket energi.


Det moderna synsättet på rationaliteten står i kontrast till bondförnuftet. Verklighetsförankrat och jordnära är det sunda förnuftet som många människor fortfarande besitter, vilket är det som bör styra politiken — inte den verklighetsfrånvända rationaliteten som passar i elfenbenstornen. Man måste inse att dialogen och rationaliteten inte kan vara svaret på allt. Handling och sunt förnuft är det som måste kunna användas när krisen knackar på dörren. Kurt Almqvist skriver i boken Att läsa Jung om tänkandet hos den västerländska människan:

Den har sublimerats till förmågan till identifikation, vilken idag i första hand är inriktad på förnuftet. De fördelar som detta inneburit i form av omgivningen har fått som konsekvens att människan inte längre ser verkligheten utan istället sin egen beskrivning av verkligheten.

Kurt Almqvist – Att läsa Jung (1997)

I en kastrerad tid som denna är det inte bara samtal eller abstraktioner som behövs, det behövs mod till handling.

Liberalism och demokrati

Liberalismen är född ur upplysningen och i dess rationella anda. Världen är ett urverk, och vi måste upptäcka hur den fungerar. Liberalismen presenterar tanken om homo economicus, den rationella människan som kan avgöra bra och dåliga beslut likt ett blodhund, och så länge man låter de göra detta fritt kommer samhället alltid att röra sig framåt. Framsteget. Vad forskning visat är dock att människor inte agerar rationellt. De har mängder av kognitiva biases, exempelvis reagerar tenderar vi att hellre ge pengar till ett namngivet utsatt barn än 100 anonyma barn, även om pengarna används bättre i det sistnämnda scenariot. Dessutom agerar människor skiftande beroende på tidspreferens och subjektiva bedömningar av verkligheten, så som den österrikiska ekonomiska skolan lär oss. Detta är alltså inte nödvändigtvis ett argument mot fria marknader, då den högsta nyttan kommer komma av människors fria val — men man ska inte tro att människor är rationella i ordets egentliga mening. Det är subjektet som sätter värdet, utan det finns inget värde alls.

I en demokrati kan man inte påverka samhället med hjälp av rationaliteten. Memetiken styr och populismen härjar fritt, inget ansvar tas eller utkrävs, så är systemet byggt. Självklart säger deltagarna i systemet att ansvar utkrävs vid valen, men när alla val är olika nyanser av socialliberalismen — var är valet?

Hur kan man övervinna banal liberalism om man är ett barn av densamme? Är det ens önskvärt i denna tidslinje? Den har resurser men saknar själ, och för själens överlevnad finns inga svar i politiken. Är det Du sköna nya värld som är målet? Mer om detta i kommande inlägg.

Sammanfattningsvis:

Rationaliteten är ett av de starkaste verktygen vi känner till för att blottlägga sanning;

Ett sätt att använda rationalitet är genom dialog;

Förnuftet är jobbigt och energikrävande att använda;

Om man ej är intresserad av att använda förnuftet kan man låta bli;

Man kan ej använda förnuft för att påverka Massan.

Ernst Jüngers Skogsvandringen – Ett radikalt konservativt frihetsmanifest

För en tid sedan läste jag boken Skogsvandringen av den tyske författaren Ernst Jünger. Efter att i olika sammanhang hört talas om Jünger kände jag mig allt mer nyfiken på vad mannen egentligen säger. Jag hörde talas om en författare som stred i första världskriget, och som sedan blev erkänd författare i Weimarrepubliken. Där brukar han sorteras in i den ”konservativa revolutionen”, som bland annat innehåller tänkare som Oswald Spengler och i viss mån Martin Heidegger. När nazisterna kom till makten ställde han sig i opposition till dem, trots deras försök att värva in honom på höga positioner i den nazistiska statsapparaten. Efter andra världskriget ägnade han sig bland annat åt att experimentera med psykedeliska droger och kom på sin ålders höst att konvertera till katolicism. Han levde länge nog att se första och andra världskriget – samt Tysklands splittring och återförening 1989. Han levde till att bli 103 år. Hur kan man inte vara nyfiken på en sådan person och dess verk?

Skogsvandringen utkom 1951, strax efter andra världskriget, och behandlar frågan om var människan i den nya tiden kan hitta frihet. Inte för att grundförutsättningarna har förändrats, utan för att teknologin och propagandan fördunklat människans blick gentemot det evigas och frihetens natur.

Boken startar med att klargöra att skogsvandringen inte är någon idyll. Jünger proklamerar att boken handlar vår tids ödesfrågor, och att dessa frågor inte har en praktisk natur som de frågor som annars diskuteras i samtiden. Det handlar alltså inte om kvinnofrågan eller klassfrågan, poängterar Jünger. ”Vad är detta för frågor då?”, kan man som läsare undra. Det förtäljs inte, man inser istället att man är inkastad i lärdomsprocessen om frågans natur – för om man inte förstår vilken fråga det är som ska ställas kan man ej heller förstå svaret. Således skriver inte Jünger om vad skogsvandringen innebär för en bra bit in i boken, kanske inte egentligen fören på bokens sista sida. Istället för man följa med på en fascinerande resa med uppmaningar om en radikalt annorlunda syn på vad samtidens problem är gentemot den gängse diskussionen i samhället, där andlig upplysning och radikal individuell frihet med medföljande ansvar tillskrivs lösningen.

I bokens början möter vi en man som kommer till en insikt när han står vid valurnan. Med valsedeln kommer han antingen säga ja till det rådande systemet eller tillhöra minoriteten som säger nej. Han inser att nej-sägandet är det moraliskt korrekta, men också det som gör att systemet hålls samman. Utan nej-sägare har systemet ingen egentlig fiende och därmed inget existensberättigande. Existensberättigandet kommer till genom att fiender hotar det gängse sättet att leva, och utan dessa avvikande element finns ingen anledning att hålla systemet kvar vid liv. Därmed är hans proteströst i medräknad från början – han är dömd att vara slav under systemet vare sig han vill eller inte. Men man ska inte missta sig, säger Jünger. Nej-rösten är en början till en befrielse från bojorna, om än ett litet steg. Jünger kallar det till och med för en beundransvärd handling, en typ av martyrdöd. Motståndshandlingen visar att han är redo att gå vidare i sin utveckling, sin skogsvandring.

Redan här ter sig Jünger kontroversiell med våran tids ögon, men även sin tid ska man nog ha klart för sig. Denna minoritet som kan ta sig för skogsvandringen är en mycket liten del av befolkningen – och ännu förre klarar den. En liten elit som är mycket starkare än majoriteten kommer att leda samhället vare sig de vill eller inte. Naturliga eliter är såklart väldigt kontroversiellt idag, då man genom att ens antyda att de existerar motsäger sig begreppet ”allas lika värde”. Ängsliga vänsterspasmer som får oupplevda flashbacks från vad de tror är ”30-talet” och tal om övermänniskor kommer fram, men man skall komma ihåg att Jünger var en motståndskraft till nazismen. Nationalsocialism (och dagens alternativhöger) gör misstaget att se en naturlig elit i hela befolkningar – det verkligt radikalt konservativa är att se en naturlig elit bland mänskligheten i stort.

Jünger fortsätter med att tala om skogsvandraren som en tredje gestalten gentemot två andra gestalter han tagit fram, arbetaren och den okände soldaten. En mer djuplodad analys av dessa gestalter vore nog på sin plats här för att ställa upp i kontrast gentemot skogsvandraren, men det får nog lämnas till en annan dag då mina kunskaper räcker längre.

Skogsvandraren måste överkomma rädslan, den rädsla som Jünger menar är en av vår tids största sjukdomssymptom. Det verkar vara en rädsla för att framstegsdrömmen vi lever i ska ta slut. I och med teknologins framfart och alla de bekvämligheter vi får av den har vi tvingats kompensera vår frihet. Jünger exemplifierar med Titanic – ”Så länge vädret är vackert och utsikten tilltalande kommer han inte märka att han befinner sig i ett läge där friheten minskat.” Kanske är människan rädd för att hon innerst inne vet att rationaliteten dragen till sin spets innebär slutet för henne själv? Nazisterna rationaliserade bort judarna, och kanske håller vi på att skapa en artificiell intelligens som kommer att bortrationalisera oss. Men ändock så står människan kvar på teknologins sida – ty hon har blivit förslavad av dess bekvämligheter. Friheten nås därmed genom att stiga av teknologins och tron på det eviga framstegets framfart. Skogsvandraren måste rota sig för att kunna nå individuell frihet.

Genom att rota sig utanför teknologins framfart står han oberoende av sin tids politiska och tekniska nycker och kan hämta visdom och kunskap ur eviga traditioner som gör att individen får friheten att kunna göra medvetna val i sin egen samtid. Perspektivet påverkar uppfattningen, och genom att stå grundat och se händelser ur ett längre – eller evigt – perspektiv, kan man få valfrihet på riktigt. Detta innebär också att skogsvandraren inte motsätter sig utveckling i sig, utan tar utveckling på tillräckligt stort allvar för att se både faror och nyttor med den i motsats till den gängse blinda tilltron på framsteget.

Efter dessa proklamationer går Jünger vidare med att beskriva hur människans genom skogsvandringen ”möter sig själv i sin odelade och oförstörbara substans”, som ska skingra skogsvandrarens dödsskräck. Här rör det sig alltså om en andlig utveckling. Associationer som alkemiska transmutationsprocesser och jungiansk individuation kommer till mig när jag läser dessa passager, men också den klassiska ”hjältens resa ned i underjorden”. När människan möter sina demoner och inkorporerar dem i sig blir han starkare än någonsin och är redo att gå tillbaka för att vara det som krävs för att hjälpa sin samtid.

Detta är inte att jämföra med någon typ av gnosticism vad jag kan se – i den mån jag förstår vad gnosticism innebär. Visserligen går skogsvandraren ut i det eviga för att tillskansa sig kunskap på egen hand, Jünger skriver exempelvis att även om kyrkan och teologer kan vara till hjälp i denna process måste individens val göras av denne själv. Dock genom att hela tiden gå tillbaka och förankra sig i jorden och ta den historiska tiden på allvar överges inte tillvaron och människorna, det handlar alltså inte om att nå transcendens och uppgå i evigheten utan att först ta hand om den fysiska världen.

Andlig upplysning vore här välkommet enligt Jünger. Han välkomnar en ny orden för detta, ”en andlig rörelse som likt en spegelbild i varat inrättar sig på nihilismens område”. Likt hur missionärer talar med infödingar på deras språk måste man tala med den (post)moderna människan på hennes språk. Jünger välkomnar därmed en ”lilla katekesen för ateister”. Tankarna förs till Jordan B. Peterson och de som efter att ha inspirerats av honom kallas sig ”kristna ateister”. Tydligen kan man tala om transcendens även i vårt tidevarv.

I bokens slutskede beskrivs hur skogsvandraren tillbaka i världen klarar sig på egen hand. I sin egen hand har han läkekonsten, lagarna, och kriget. Han lyder inte under någon, är ingens slav. Han inser att: ”Långa tider av lugn inverkar gynnsamt på vissa optiska illusioner. Till dem hör tron att bostadens okränkbarhet grundar sig på författningen och därmed är säkrad. I verkligheten grundar den sig på familjefadern som tillsammans med sina söner dyker upp i dörröppningen med yxan i hand”. Detta kan nog svenskar av idag hålla i åtanke när rättsstaten går mot en kollaps och invasiva kulturer och stammar står vid dörren. Inget säkrar äganderätten förutom våldet. Lex Rhodesia.

Här kommer också en intressant koppling till libertarianismen. Jünger framhåller äganderätten som absolut, ingen har rätt att komma och bestämma över din egendom. Han skriver: ” […] den vilande och oföränderliga egendomen finns i skogen – en fröbädd som ständigt ger nya skördar. Såtillvida är egendom något existentiellt, tätt förbundet med dess ägare och dennes vara.” Detta är dock ingen uppmaning till att binda sig vid materiella ägodelar, det gör bara individen till slav under sina tillgångar. Istället handlar det om att inse vad som är absolut nödvändigt att försvara när tiden är kommen.

Slutligen skriver Jünger om Logos, och hur skogsvandraren rör sig närmare begreppet genom sina handlingar. Han kan lägga krångliga omskrivningar bakom sig och röra sig närmare begreppet likt inga andra gjort på mycket länge. Det verkar som att Jünger är inspirerad av Nietzsche när han skriver: ”När nu anden vänder sig till filosofin för att få svar på dessa högsta frågor och låter sig avspisas med allt torftigare världsförklaringar, så är det inte ett tecken på att fundamenten har förändrats, utan på att förmedlarna inte längre kan träda in bakom förlåten. I ett sådant läge är vetenskapen att föredra, ty till det bråte som spärrar ingångarna och förhindrar tillträde hör även de storvulna gamla orden, vilka först blev till konvention, för att sedan bli till förtret och till slut blott långtråkiga”. Det rör mig återigen till en tanke som jag hörde Jordan B. Peterson säga i ett samtal med den kalvinistiska pastorn Paul Vanderklay; att guds död innebär att vi står inför ett skifte där det inte längre räcker med att proklamera guds ord (logos), vi vill nu förstå.

Därmed förstått att man inte ska ge sig hän med språkspel som post-modernisterna vill. För att återigen citera Jünger: ”Orden rör sig med skeppet; Ordet hör till skogen. Ordet vilar bakom orden likt tidiga ikoners gyllene fond. När nu Ordet inte längre skänker liv åt orden uppstår en fruktansvärd tystnad bakom deras svall – till att börja med i templen, vilka förvandlas till pråliga gravmonument, därefter på förgårdarna.” Numera är vi vid punkten då många anser att verkligheten endast finns i ”orden”, det vill säga det flyktiga språket. Kan det vara för att man tappat kontakten med Varats sanning? Hittar man där Logos? Vad jag förstår menar Jünger att vägen till Varats sanning går genom Logos, om inte annat.

Skogsvandringen är en fantastisk bok. Ett frihetsmanifest för den vågade och ett verkligt radikalt motstånd mot samtidens uppfattningar – likväl en uppmaning till de som känner sig träffade att inleda vandringen ut i skogen. Där finns visheten att tillgå, om man nu vågar sig ut. På mig gjorde boken ett oerhört intryck. I skrivande stund ca två veckor efter att ha läst igenom hela boken kan jag säga detta med säkerhet. Jag rekommenderar den varmt till alla därute som kan komma att läsa denna essä.

forest_tunnel_stock_by_leeorr_stock-d65qrmw.jpg

Alexander Bard, Ingrid Carlqvist och kultur

Under den senaste veckan har medieprofilen och filosofen Alexander Bard fått utstå hård kritik då han hyllade den nationalistiska journalisten Ingrid Carlqvist för hennes engagemang för att återupptäcka en historisk svensk identitet i samband med ett blot.

Reaktionerna har inte varit nådiga gentemot Bard, bland annat har det kommit fram ett upprop kräver att TV4 ska ta avstånd och avskeda Bard. Frågan är då vad Bard egentligen gjort. Är allt detta ett spektakel med guilt by association-taktiker som man så ofta ser i vår post-moderna värld? Eller ligger det något annat bakom dessa starka reaktioner, blir folk arga när svenskar vill söka sina rötter?

2ca9be72-b8b2-4f5e-b931-b52d36c8825a
Alexander Bard – Foto: Elvira Pihl

Till att börja med kan man konstatera att sökandet efter rötter är något som ligger i tiden, som påpekas av Maria Friedner i en artikel i Jönköpings-Posten 17 September 2017. Med teknikens otroliga framfart och en allt mer globaliserad värld känner sig människor rotlösa, och för att råda bot på detta börjar de leta bakåt i sin kultur. Man skulle kunna koppla det till den så kallade kristna återfödelsen som pågår framförallt i USA, men också i Europa där allt fler unga intresserar sig för kristna idéer. Men Sverige har kanske aldrig varit riktigt kristet, vi har i alla fall inte varit det sedan 1800-talet, varför man i Sverige istället då ser en fornnordisk väckelse.

Likt Erich Neumann beskriver transformationsmyten i sin bok The Origins and History of Conciousness (min sammanfattning av boken) måste man gå ner till djupet av sin kultur för att återuppväcka de mest väsentliga delarna och föra in dem i sin samtid. I en svensk kontext borde det rimligtvis innebära att man går in och återupptäcker de gamla nordiska myterna, samt den grunderna för den västerländska civilisationen i grekiska och kristna skrifter. Det är bra att fler människor intresserar sig för bevarandet och återuppväckandet av vår kultur, vilket också Bard verkar inse varför han ser på Ingrid Carlqvists engagemang för forn sed som något positivt. Med myter och mening kan vi bygga barrikader mot nihilismen, förmodligen är det en nödvändighet om människan ska överleva in i framtiden.

Man skulle kunna säga att det idag råder en rotlöshetsnorm, där människan ses som ett tabula rasa och all form av kulturella och genetiska medfödda egenskaper ses som något av ondo. Varför leta efter sitt ursprung när du kan konsumera den häftiga nya kaffedrycken och demonstrera mot ”hatet”. Med en sådan livsåskådning skulle man kunna förstå varför det ses som ett hot när människor letar efter sitt ursprung, det hotar de rådande normerna.

Men det klart, förmodligen ligger det inte mer bakom än guilt by association, då dagisnivån och pöbelmentaliteten i svensk media inte direkt har blivit bättre tack vare me too-upproren, som Bard också var kritisk mot ska sägas. En djupare kritik vore trevligt som omväxling, men jag tror inte man kan vänta sig det år 2018.

Bildade barbarer som ideal – om Jungs skugga

Det brukar sägas att ordet lagom är ett ovanligt ord bland världens språk. Bilden av svenskar som folk är att de kan symboliseras med mellanmjölken, mjölken som inte sticker ut på något sätt. I många svenskars ögon är detta inte något att skämmas över. En svensk tiger, medelvägens politik, och kompromissernas förlovade land. Men vad händer om lagomfolket möter människor som ej vill kompromissa? Ska man då återuppväcka den delen av Sveriges folksjäl som Fredrik Reinfeldt hatade, ”det ursvenska barbariet”? Eller gäller det då att hålla huvudet kallt, och ta diskussionen till en högre nivå?

Friedrich Nietzsche kritiserade kristendomen för att ha tämjt Européerna till en nivå där de hyllade svaghet som den högsta dygden. Var det enbart dåligt, kan man då fråga sig. Man skulle kunna säga att kristendomen tämjde Europén från barbar till modern människa, från krigare till poet. Nietzsche skriver också att kristendomen förmodligen tämjde Europén till en förmåga att kunna tänka och resonera på ett helt annat sätt än vad som hade kunnat göras i övriga världen, vilket ledde fram till vetenskapsrevolutionen och upplysningen. Problemet är dock att vi kan ha blivit så civiliserade att vi inte längre har en reell uppfattning om våra barbariska sidor, att de förkastats som något som är förbi i människans utveckling.

Psykologen Carj Jung skrev ofta om psykologiska arketyper. ”The great mother”, ”The Jester”,The terrible father ” och så vidare. Han talade också om skuggan, ”The shadow” som enligt Jung finns inom alla människor. Skuggan är den psykologiska kraften som kan få människor att begå handlingar som man kan betrakta som ”onda” eller barbariska. Jung skrev att människan, för att kunna bli en hel individ, måste upptäcka sin inre skugga för att sedan tämja den. Då man har kunskapen om vilken förödelse man kan orsaka världen kan på riktigt begå moraliska handlingar, då man vet att man verkligen har ett val mellan gott och ont. Det är också bättre att lära sig om sin skugga frivilligt, än att låta världen tvinga fram den ur dig.

Hur appliceras detta då på svenskar? Man skulle kunna tolka mellanmjölksmentaliteten och svenskens undergivenhet gentemot exempelvis statsapparaten som en väldigt långtgående civilisering. Under denna process har man helt glömt bort sin inre skugga, och man gör allt man kan för att förtränga kollektiva minnen av forna manifestationer av densamma. Detta tar sig då uttryck som att viljan att riva Karl XII-statyer. Svenska individer har i mångt och mycket behov av att gräva upp sina förfäders armborst för att åter kunna inse sin egen styrka.

Detta innebär då inte att det som behövs enbart är ett återuppväckande av den krigiska sidan av individerna. Klassisk bildning och förmågan att artikulera sig själva och sina tankar är oumbärliga för den individ som kan kalla sig hel. Nyckeln ligger i balansen mellan civilisation och barbari, ett balanserat maskulint ideal. Dessa frågor är viktigare att tala om nu än på mycket länge, då post-moderna feminister påstår att det maskulina idealet enbart innefattar ”giftig maskulinitet”, när man i själva verket borde tämja sin förmåga till destruktivitet istället för att ignorera den helt.

För att tämja sin skugga måste du först upptäcka att den finns. Därefter kan den tämjas med hjälp av bildning. Som med så många andra saker måste denna process påbörjas på ett individuellt perspektiv. Du som ägnar all din tid åt bildning, börja sätta av tid för att nära en mer aggressiv del av dig själv. Samma sak gäller den som enbart ägnar sig åt aggressivitet. Genom att tämja den kan man kanalisera den i mycket mer konstruktiva former. De båda behöver disciplin för att göra detta. Då kan man vara gentleman om situationen kräver, viking om så behövs. Dessutom, visheten att veta vad som krävs i vilken situation.

The Vigil exhibited 1884 by John Pettie 1839-1893
The Vigil – John Pettie 1884

Ta ett steg tillbaka när pendeln svänger

I ett radioinslag i radio bubb.la som sändes den 15 Oktober 2017 talas det om en artikel skriven av Austin Frank. Jag rekommenderar alla som är intresserade av ämnet att lyssna på detta radioinslag.

Artikeln som avses handlar om den våg av nya troende som skall blivit frälsta av psykologprofessorn Jordan B. Petersons arbete och föreläsningar på Youtube. På många sätt är det roligt att se människor ifrågasätta sina tidigare moderna eller post-moderna världsbilder till förmån för en mer traditionell världsbild. Jag välkomnar alla försök att se bortom det som antas självklart av allmänheten för att försöka nå mer kunskap om sig själv och världen. Dock blir jag konfunderad över dessa omvända ateister, som tycks ha vänt på en femöring.

För en individ som växt upp i västvärlden under de senaste 50(?) åren är det främmande att se på världen utifrån något annat än ett materialistiskt perspektiv. Det som finns är vad som kan mätas, och den högsta moralen bestäms av FN. Genom en dusch av socialism, materialism, ”mänskliga rättigheter”, och post-modernism, föses västvärldens generationer ut i världen som inskränkta ateister utan respekt eller förståelse för alternativa världsbilder. Sverige är förmodligen landet där detta gått som längst. Att vissa då börjar vackla i sin världsbild när de får ta del av en så briljant föreläsare som Jordan B. Peterson är inte konstigt. Det som är märkligt att många väljer att helt och hållet börja kalla  sig kristna – speciellt eftersom till och med Peterson själv inte kallar sig troende i den vanliga meningen.

För min del har Peterson varit en öppning till ett helt nytt sätt att tänka. Efter att ha introducerat tänkare som Carl Jung och Friedrich Nietzsche, samt att ge seriösa ansatser till att Bibelförståelse har det gett mig verktyg att sätta in vår samtid i en helt ny kontext. På många sätt tror jag att det Jordan Peterson har gjort är ett försök till återuppväckande av Västerländsk filosofi, inte enbart kristendom. Austin Franks artikel verkar antyda att Jordan Peterson är en kristen person som har gett tvivlande troende argument för en kristen tro. Det kan vara så att jag missat delar av resonemanget, men detta är inte alls vad jag uppfattat hos Peterson.

Det känns otroligt fräckt att jag skall sitta och ifrågasätta andras religiösa och intellektuella hederlighet, men ofta är det precis så jag känner. Om man kommer från en kultur som varit gudlös i flera generationer, hur skulle man då tack vare en enskild person kunna bygga om sin världsbild? Det kan bero på att jag projicerar mina egna funderingar om världen på resten av mänskligheten, mina tillkortakommanden bör ju rimligtvis inte delas av alla andra. Det känns dock som att man tar en simplistisk världsbild och ersätter den med en bättre, men ofullständig världsbild.

Jag har hittat inspiration i flera olika traditioner i sökande efter någon typ av sanningar, bland annat Jung, Stoicism och Traditionalism. Filosofihistorien bjuder in till mängder av tankar, och jag är djupt tacksam till Jordan B. Peterson för att ha introducerat dessa. Dock kan ju inte alla ha tid eller intresse att djupdyka i dessa ämnen. Om man kan få ut mer av livet som kristen än ateist kommer jag inte stoppa någon. Att handla som troende kan vara det som behövs i vår post-moderna värld. Dock kan jag inte komma ifrån att det är något som skaver i mig. Jag skulle önska att man tog till sig fler motsägande perspektiv och att man går till förstahandskällorna istället för att lyssna i andra hand, även om resonemangen kan vara djupt utvecklade och sammanlänkade i andrahandskällorna.

9de5861ea554234be21bee9a71fd4c60
Ortodox ikon av Jungfru Maria – Den eviga modern

I Franks artikel refereras det till att en Youtube-användare säger att Jordan Peterson är en ”gateway-drug” till kristendom. Jag ser inte detta som sant, kristendom är istället en pusselbit till världsbilden som man kan tänkas komma åt genom Peterson och liknande tänkare. För svensken skulle man kunna tänka sig en djupdykning i asatro, stoicism, och dylika indo-europeiska traditioner. Man kan också tänkas leta bland kristendom, daoism, och andra traditioner, för min egen del känns Philosophia Perennis som ett intressant alternativ. Men att doppa tån i filosofihistorien och tro att man kommit fram till en förståelse känns väldigt arrogant i min mening.

Skogsbrynet

Mellan skogen och ängen finns det en plats där möten mellan världar sker. Från ängens synvinkel träder en naturens vägg fram, där träden hindrar den utomståendes insyn till skogens värld. Skogsbrynet är ett gränsland mellan ljus och mörker, traditionellt och mytologiskt sett är det en plats för möten och magi. Här kryllar det av djur, stora som små, då mattillgång, möjligheter till god sikt, och skogens skydd finns nära tillgängligt.

skogsbryn
Narcisse-Virgile Diaz de la Peña. The Edge of the Forest at Les Monts-Girard, Fontainebleau. 1868.

Gränsen mellan mörker och ljus är en uråldrig symbol för gränsen mellan kaos och ordning. I den första Moseboken delar skapar Gud ljuset redan i den tredje versen – och därmed skapas den första ordningen ur kaoset som fanns dess innan. Detta enligt en mytologisk tolkning där ”ingenting” är jämförbart med kaos, bristen på ordning. I Taoism centreras religionen kring yin och yang, mörker och ljus, manligt och kvinnligt, ordning och kaos. Människan har sedan tusentals år sett gränsdragningen mellan det kända och okända som en ytterst väsentlig del av existensen, och gränslandet mellan de två har därmed en stor symbolisk betydelse.

Jordan B Peterson, den kanadensiska psykologen, talar ofta om gränsen mellan kaos och ordning. Det är i detta gränslandet man kan utforska nya upplevelser och nya idéer. Det är även här man lever som farligast, då risken för att ramla in i kaoset är som störst här. Det är alltså här som man kan hämta skatter och slakta drakar.

I nordisk folktro är skogen en central del. Troll, tomtar, vättar, och skogsrån är bara några av de mystiska varelser som sägs husera i skogens djup. Men skogen har också alltid varit en viktig källa för mat och näring, virke, värme och skydd för nordborna under de tusentals år som de har levt på den skandinaviska halvön. En plats att akta sig för, men som man måste utforska för att kunna överleva.

Skogsbrynet blir därmed en plats för möten mellan världar, en portal mellan det kända och okända. Den som stått inför en massiv skogsvägg vet vilken känsla av ve och respekt som kan infinna sig. Man står då inför en brytning med det moderna samhället, med allt vad det betyder. Om man tar sig igenom skogens barriär träder man in i en annan värld, där man kan träffa på nya idéer och tankar som annars skulle gå en förbi en en själlös modern värld. För den som söker en annan tillvaro än den rutinmässigt vardagliga är skogsbrynet en god plats att börja, gärna i skymningen. Mellan ljus och mörker, det kända och okända.

farmhouse sits between forest and field
Ed Book – Nisqually Valley farm

 

Lyssningstips: Skogsbiologen Sebastian Kirppus sommarprat om skogen från 2014. Rekommenderas varmt för den som är intresserad av en inblick i skogens liv. https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/400162?programid=2071