… nej, och han vänder sig om

–Vi lever i tider där utfrågande makter oupphörligen tränger sig på. Och dessa makter är inte bara uppfyllda av en idealistisk vetgirighet. Då de närmar sig med sina frågor förväntar de sig inte av oss att vi skall överlämna ett bidrag till en objektiv sanning, ja inte ens att vi skall bidra till att lösa ett problem. Det är inte våra lösningar, utan våra svar som är viktiga för dem.

Ernst Jünger – Skogsvandringen (s. 8)

I det politiska systemet Ernst Jünger visar upp i första kapitlen i Skogsvandringen är den förhatliga nej-sägaren en nödvändig del av systemet. Utan motståndskraften finns inget att samlas kring, och därmed är det en liten minoritet som alltid måste finnas i ett system som bygger på sammanhållning. Röstsedlarna som tillhandahålls av makten är inte där för att befolkningen skall säga sitt, det är en statistisk undersökning som följs av en utvärdering. Detta skall ge makt och säkerhet till den röstande, som tryggt kan få sin röst hörd, och se sina visioner realiseras av samhället. Men om plötsligt den oanständiga träder in i röstlokalen är denna inte säker. Han vet att om han röstar på alternativet han verkligen vill röstar han emot 97% av befolkningen, och därmed mot makten i sig. Det finns då ingen säkerhet, enbart accepterande av att han är utsedd till paria av världens makter. Han måste rösta, han måste rösta på vad han tror på! Om han tillhandahåller fel svar på frågan som makten ställer… Tough luck. Han blir Den andre, fienden som blir massans sammanhållande klister. Såvida han inte säger Nej, och han vänder sig om. I ett system som tvingar dig till agerande är akten av att inte delta i ritualen vilken gör dig till vad de vill att du ska vara det första steget mot verklig frihet. Skogsvandringen börjar.

Detta kan tolkas som en känsla som jag anar att Jünger med flera andra hade strax efter andra världskrigets slut. Jünger hade varit officer i Nazitysklands armé under kriget och han hade under sin författarkarriär skrivit flera texter som var kontroversiella för den liberala ledningen i Västtyskland – detta gjorde honom inte populär. Han fick bland annat finna sig i ett publiceringsförbud under flera år, vilket säkert kan ha bidragit till känslan av främlingskap inför den demokratiska maskinen som infann sig efter världskriget. Dock är det inte ett unikt problem för högerradikala i Tyskland efter andra världskriget att förklaras fiende för samhället, vi känner igen utfrysningen av människan som tänker annorlunda från alla epoker i människans historia. 

Den som tänker annorlunda är dömd från sekunden tanken infinner sig. En fri man är en hatad man, men han är ändock fri. För människan som eftersträvar frihet av någon som helst orsak krävs det ett ifrågasättande av sanningen som påtalas omkring en, en total skepticism framförallt emot allmänna sanningar. Ett första steg är att säga Nej.

Att vända sig om och säga nej måste vara första steget till ett sannare liv. Att acceptera strömmen som man på slentrian följer är inget annat än att vara död. Detta är såklart inget nytt, tvärtom är det en floskel som upprepas i alla självhjälpsböcker som finns, men hur många är egentligen beredda att göra detta? Det finns egentligen ingen anledning för den rationella att göra något utanför ramverket som redan existerar, förutom den marginalen som existerar mellan ”vad som redan är känt” och ”det som inte är känt”, platsen som kallas utanför lådan. Men detta utanför-lådan-tänk är såklart redan en del av systemet som det är tänkt att vara utanför, annars skulle det inte kunna åberopas utan att någon reflekterar över att det skulle vara nytänkande.

Nej-sägande är då något annat än utanför-lådan-tänk. Istället för att verka inom marginalen för vad som är godkänt att utforska omkullkastar man sanningar för att bryta helt ny mark, om inte för mänskligheten så för människan själv.

Vilka allmänna sanningar kan man Nej-säga idag? Vi kan undersöka några ämnen som kan betraktas som möjliga att Nej-säga genom att vi känner vilken reaktion som kan komma när man lyfter ämnen som bara har ett godkänt svar. ”Det är inte våra lösningar, utan våra svar som är viktiga för dem.” Detta kan vara:

  • Klimatfrågan
  • Frågan om Islam i Europa
  • Demokrati är ett oetiskt system som förvärrar och degenererar samhället
  • Elitism är bra
  • Mänskliga rättigheter är humbug
  • Tekniken för oss mot en sämre tillvaro trots ökat välmående
  • Civilisation är inte positivt

Något som samlar flera av samhällets svar på de som anser något annat än den offentligt godkända svaret på lyftande av något av ämnena ovan är ett sjukdomsförklarande av personen i fråga. Islamofob, Xenofob, klimatförnekare, luddit, reaktionär etc. Att inte vilja konsumera, rösta, eller skriva under på alla människors lika värde ses inte med blida ögon. Vi kan inte gå igenom alla ämnen här idag, men mitt mål är att under kommande veckor kunna säga Nej till mycket. Nej till staden, Nej till samhället, Nej till sanningen. Jag säger Nej, och vänder mig om.

Referenser:

Jünger, E. (2014) Skogsvandringen (Originaltitel Der Weldgang, 1951) Översättning Jarl, S. Bokförlaget Augusti: Lund.

Högtider skall inte bara vara roliga

pumpa
Halloween (Bildreferens: https://www.jw.org)

Häromdagen talade jag med en kamrat om Halloween, och hur denna irländsk-amerikanska högtid importerats till Sverige. Allt fler i den unga generationen torde se Halloween som ett helt naturligt inslag i oktober, affärer står fulla i prakt av skräckens attiraljer och pumpan tar sig in på den svenska matmarknaden. Som mer konservativ än många andra och motsträvig mot progressiv amerikansk kulturimperialism på högtidsmarknaden uttryckte jag min bestörtning över denna trend, där inte bara Halloween, utan styggelser som Alla Hjärtans Dag och Superbowl tar sig in på svenskarnas kalendrar. Men, påpekade min vän, ska inte folk bara få fira det de tycker är roligt? Om man tycker påsk är meningslöst och trist, varför inte dra ihop kompisgänget och klä ut sig till spöken istället, som en del i att fylla ut ritualbehovet i människans natur? Nej, säger jag. Högtider ska inte bara vara roliga.

Heligt och profant

Den rumänske religionshistorikern Mircea Eliade gjorde i sin bok Heligt och Profant (2008/1957) en uppdelning mellan vad han kallar heligt och profant, som titeln antyder. Det profana är den vanliga världen och allt som hör den till. Det vardagliga, enkla, förståeliga. Det heliga manifesterar sig som något avvikande från det profana, genom vad Eliade betecknar som hierofani. Eliade skriver om hierofanier i både tid och rum, där rummet helgas genom att objekt eller en plats helgas genom hierofani, och tid genom att helgandet i sig återupprepas. Vi kan ta midsommarafton som exempel. Vid midsommar är natten som kortast på hela året, alltså träder något annat än det profana fram, och helgar på så sätt dagen. När började midsommar? Jo, när hierofanin inträdde, och det gick uppför människan att denna dag var något mer än andra dagar. Detta ges tillträde till eftersom det är heligt, och inte profant.

En högtid blir alltså inte bara en dramatisk återupprepning av något som tidigare hänt, det blir ett utträde ut den profana tiden för att komma åt en evig tidsdimension. Detta åstadkoms genom ritualer och liturgi, så att människan förstår (omedvetet eller medvetet) att hon nu träder ur den profana tidsrymden, för att träda in i den heliga.

Cyklicitet och sommarlovskultur

En viktig del av det heliga är cykliciteten, att det återkommer på regelbunden basis och att det går att förutsäga när det kommer tillbaka. Det cykliska är det sätt på vilken människan upplever verkligheten, och baserar sina göromål på. Natten blir till dag, veckor, månader, och år återkommer. Likt planeternas rörelser går tiden i cirklar, och högtiderna blir milstolpar i tiden i vilken man kan utgå ifrån, och bygga grunden för sin verklighet.

En cyklisk syn på världen och historien är ganska annorlunda än det gängse synen som präglat världen den senaste århundraden. Från upplysningen härrör den progressiva historiesynen, världen är en linje på vilken vi rör oss framåt, styrda av lagen om att allt blir bättre. Detta kan argumenteras bland annat genom evolutionsteori, Hegelsk synteism, marxistisk dialektik eller spontan ordning á la Hayek — världen rör sig bort från barbari mot en mer civiliserad framtid.

Det finns dock en del otrevliga aspekter av denna syn på tid och historia. När allt rör sig i en riktning blir varje ögonblick ovärderligt, och jakten på fantastiska ögonblick börjar. Carpe diem. Ibland kan man prata om en sommarlovskultur som florerar bland befolkningen, att livet blir en jakt på sommarlovets fantastiska ögonblick av frihet och extas. När ingenting återkommer blir nostalgin en av livets hörnstenar, och högtider och festligheter används för att bota nostalgin, vilket aldrig fungerar. En ahistorisk varelses hierofani blir ungdomens sommarlov, och alla högtider blir en utlopp för en dramatisk återuppspelning med sorgen som resultat tack vare insikten om att (den exakta) tiden inte kommer tillbaka.

I en religiös värld tillåter istället cykliciteten världens skapelse, kosmogonin, att få återkomma, och människorna får uppleva detta tillsammans. Det heliga går bortom individualiteten, och skapar samhörighet över generationer.

Att ta sig själv och världen på allvar

Nu tror jag att alla människor bär med sig behovet av religiositet i form av en uppdelning av världen i heligt och profant, ritualer, och samhörighet. Men moderna ”högtider” som enbart blir en uppmuntring av konsumtion och festande blir en manifestation av sin progressiva samtid. Halloween som nu står för dörren har visserligen en historisk bakgrund på Irland, men den tappningen som marknadsförs i USA och nu Sverige har nästan ingenting med ursprunget att göra.

Vad man idag borde göra är att leta efter andra uttryck för helighet och religiositet, som bidrar till positiva aspekter som hälsa, andlig utveckling, och samhällelig gemenskap. Att gå och tända ett ljus och meditera över dina avlidna släktingar på alla helgons dag torde vara bättre än Halloween. Kan man göra båda? Jo, antagligen. Men man borde ta sig själv, sina förfäder, och världen på lite större allvar. Vi borde sträva efter att komma bort från konsumtionshets och istället komma närmare naturen och naturliga relationer och band till förfäder och jorden. En högtid är inte bara något roligt man gör för att få uppleva extas en stund, det är verkligen en andlig praktik, och borde betraktas med än större respekt än vad det ofta görs.


Referenser

Eliade, M. (2008). Heligt och Profant (A. Ahlberg, övers.). Göteborg: Daidalos. (Originalarbete publicerat 1957)

”Eumeswil” av Ernst Jünger: Att vara fri i en värld utan frihet

Staden Eumeswil ligger vid medelhavets kust, i en tid där historien inte längre förflyter. Nationalstater och Världstaten är ett minne blott, och staden styrs med järnhand av tyrannen Kondoren. Vår huvudperson Manuel Venator är nattsteward åt Kondoren, och historiker på sin tid utanför arbetet. Historien kanske inte längre rör på sig, men inget är statiskt, och Venator är beredd på att stå sitt kast. Med en knivskarp blick betraktar han sitt samhälle, historien, och kulturen. Detta ur sin utgångspunkt som anark.


Den tyske författaren Ernst Jünger kom 1977 ut med romanen Eumeswil, och 1981 gavs den ut på svenska av Bo Cavefors förlag i översättning av Richard Matz. Boken utspelar sig under några dagar, men handlingen utgör inte bokens kärna. Istället består den till största delen av huvudpersonens tankar och utblickar över tillvaron, handlingen utgör alltså bara en bakgrund till Jüngers filosofiska utläggningar. Den centrala gestalt som framträder i Venators tankar är anarken, ofta beskrivet som likt anarkisten — men friare.

eumeswil

Anarkistens essens framträder i den form att han alltid är mot något. Makten, normer, härskare och strukturer. Allt ska rivas och trasas sönder, vilket leder till att anarkisten från början är dömd att gå under i det inferno han startar. Jünger beskriver anarken som lik anarkisten i den betydelsen att de ej accepterar världens tillstånd för vad säger sig vara, rådande makt och normer är inte ristade i sten och friheten är större än allt. Anarken är dock inte nödvändigtvis motståndare till världens tillstånd. Venator arbetar som steward åt Kondoren, tyrannen som styr över Eumeswil. Detta är inte i motsats till anarkens ideal, då han gör det för att det gynnar honom. Han ser att han kan vara till nytta och ta nytta av sin position som steward åt makten, och låter inte revolutionsromantik sätta stopp för detta.

Istället för att verka för revolution likt anarkisten betraktar han världen och ser att en revolution snart kanske kommer. Världen är ofri, och den linjära historien är borta. Jünger beskriver hur revolutioner avlöser tyrannier, och att detta är världens gång. Just nu sitter han på maktens sida, men detta kommer svänga när revolutionen tar vid. Han har redan byggt upp ett förråd och flyktvägar för den dagen Kondoren blir avsatt, han är lojal så länge han behöver det.

Max Stirner och hans egoistiska anarkism är uttryckligen en av förebilderna för anarken. Likt en fredlös står han utanför staten, han är en egen stat och sätter egna lagar. Det kan låta osympatiskt och omöjligt att bygga ett samhällssystem på, men det är inte heller meningen. Att komma till insikt om att det är en själv som sätter gränserna är en av de stora insikterna som anark-gestalten kan ge oss. Enkom gränslöshet leder till anarkistens eviga motstånd mot allt som är fast, han är inte mogen för friheten. Anarken sätter gränser och följer dem. Han saknar inte moral — men sätter den själv.

Eumeswil ger uttryck för en radikalt elitistisk tanke. Friheten kan tekniskt sett nås av alla, men få är mogna för den. Människor i alla samhällslager kan bli anark, men det är inte en frälsning utan hårt arbete som måste till för den som önskar nå dit. Kanske är det så att man kan födas in i frihet eller slaveri som persontyp, och det är inte säkert att friheten gör alla lyckliga, speciellt om man inte är mogen för den.

Jünger beskriver en slags själslig aristokrati, något som provocerat något oerhört i den humanistiska tidsålder han verkat i och även den som följt hans död. Existentialisten och ”humanisten” Jean-Paul Sartre ska en gång ha sagt om Ernst Jünger: ”Jag hatar honom, inte som Tysk, utan som aristokrat…”. För den liberala demokratin och dess egalitära fotsoldater är anarken alltid den största fienden, då han inte underkastar sig majoriteten under några andra omständigheter än när han själv önskar. Likväl som han kan vara ensam i skogen kan han sätta sig i en kyrka och underordna sig prästens tal.

Det anarkiska tillståndet blir en tillflyktsort för den evige fredlöse och för den med frihetlig intuition. Anarken är för anarkisten vad monarken är för monarkisten, han lever friheten likt monarken lever ut hierarkin. Tänk om en liberal av idag inte enbart arbetade för en fri marknad, utan tog saken i egna händer och lever som att staten inte finns. Varför ska man bry sig om flyktiga lagar och regler när man är i en tradition och autonom mot flockens nycker?

I en tid där egalitärerna styr sinnena för nästan hela befolkningen är Eumeswil och Jünger en frisk fläkt av naturlig elitism och en intellektuell känga åt liberalismen och socialismen som får kretiner som Göran Greider att skaka av rädsla (bokstavligen, läs hans tankar om Jünger här). Eumeswil är inte lätt att få tag på, men för alla som intresserar sig för frihet i tanke och kropp rekommenderas den varmt.