Om Intellectual Dark Web, rationalitet, och liberalism

Om varför det finns ett problem med att tro att dialog kan lösa alla våra problem, och om hur vi ej är särskilt förnuftiga.

sam-peterson-shapiro
Ben Shapiro, Jordan B. Peterson, och Sam Harris

The Intellectual Dark Web

The Intellectual Dark Web (IDW) är ett internetfenomen som ibland verkar påstås uppkommit som en reaktion mot ett fördummande intellektuellt samtal. ”Medlemmar” som Jordan Peterson, Sam Harris och Steven Pinker talar om yttrandefrihet och liberalism i olika podcasts och youtube-program som The Joe Rogan Experience och The Rubin Report. Det som förenar dessa figurer är att de inte räds tala sansat och lugnt om en del kontroversiella ämnen, att de har egna mediekanaler på internet, samt att de är politiska centrister. De verkar inom en liberal rationalistisk tradition som sätter dialogen som den högsta formen av kommunikation för att nå fram till… Vad vill de komma fram till egentligen? Tron verkar vara att så länge folk från olika sidor i sakpolitiska frågor samtalar i The Rubin Report kommer debattklimatet bli lite bättre, och människor kommer komma lite närmare varandra. Genom detta dialogformat tros man komma närmare sanningen, en helhetsbild av verkligheten.

Att det är ett succékoncept är det ingen tvekan om. I vanlig media där talare representeras helt felaktigt som Jordan Petersons Channel 4-intervju, eller gapiga debattprogram där ytliga skrikdebatter följs av en mantraliknande upprepning av den rådande värdegrunden kommer det nästan inte ut något av värde. För den samhällsintresserade är det en frisk fläkt att inte bli dumförklarad stup i kvarten som i vanlig media och detta har lett till en oerhörd succé för IDW.

Men vad är då problemet? Är det inte fantastiskt att politiskt inkorrekta professorer och debattörer går samman och talar ut gentemot den galna vänsterprogressiva samtiden? Jo, det hade ju varit bra ifall det hade gjort det på ett konsekvent sätt. Ett problem med IDW är den konstanta eftersträvan att vara lagom i sina åsikter, en centristisk åkomma. Detta innebär ofta att man förlorar principerna som står bakom dem när de talar om verkligheten och vilka lösningar som man önskar införa. Exempelvis uttalade Jordan Peterson i sin senaste medverkan i The Joe Rogan Experience att det vore nog en bra idé att tvinga religiösa bagare att baka tårtor åt homosexuella par, eftersom att vi vet att man inte kan få diskriminera mot mörkhyade. Peterson, en stenhård yttrandefrihetsaktivist, skriver alltså ej under på associationsfriheten. Staten bör inte tvinga en att använda vissa ord, men bör tvinga folk att umgås och handla med de som människorna själva ej önskar.

IDW är också en samling av intellektuella vänstermän. Nästan alla ”medlemmar” är uttalade vänsterpersoner, och skriver under på (eller tar iallafall på allvar) saker som medborgarlön och statlig omfördelning av resurser. På detta sätt är IDW ofta ekonomiskt illitterata och skriver under på en s.k rationell världsbild, progressiva idéer, samt att staten och det nuvarande demokratiska systemet är ett bra system, rent av det bästa vi haft. Problematiskt, minst sagt, då rörelsen ofta framhålls som en motpol mot den galna samtida vänstern. I själva verket är det en vänsterföreteelse och man ska inte tro att det handlar om en högeropposition mot nymarxismen som förpestar vårt tidevarv.

Dialog i sig är en bra metod för att komma fram till sanning samt skapa förståelse mellan människor. Det är alltså bra att dialogen är på frammarsch, men hur mycket nytt sägs egentligen när samma personer håller i princip samma dialog med varandra var och varannan vecka? Jag tror att det är här vi ser det största problemet. Att repetera något är en dygd vid inlärning, men i internetmedier finns videor och föreläsningar kvar för att se om och om igen. Repetering av samma material i nya upplagor och program leder enbart till en urvattning av budskapet och en övermättad marknad. Dialog och samtal all ära, men att älta samma saker om och om igen gör ej att man rör sig mot ett sanningsmål samt försvårar möjligheten att samtalen blir en bra utforskande kreativ process som folk faktiskt är intresserade av.

Dialog och rationalitet

Etymologin bakom dialog är ett ursprung från grekiska διάλογος (dialogos), och betyder ”genom (διά) samtal (λογος)”. λογος, eller Logos, är dock ett ord som innefattar mer än bara samtal. Det är det talade Ordet, sanningsenligt tal, och förnuft i sig. Dialogen är alltså en process där man kommer fram till sanning genom samtal på ett rationellt sätt. Vad är då rationaliteten, eller förnuftet i detta fall? I Nordisk Familjebok från 1952 står det:

Ratione’ll, förnuftsenlig, byggd på logiska grunder; metodisk; med rationalismen enlig, förståndig.

När det talas om rationalitet och ”att vara rationell” så ingår det oftast vissa delar. Man måste tala om verkligheten på ett logiskt konsekvent sätt. Man kan ej dra förhastade slutsatser, man måste vara beredd på att ändra ståndpunkt om nog med bevis har förts fram som motsäger det du föreskriver. Genom att kritiskt granska yttervärlden och genom att samla fakta om den kan man på gemensam grund komma fram till vad som egentligen gäller. Det är ett av de mest kraftfulla verktygen människan tagit fram för att blottlägga sanning, och den moderna vetenskapen är byggd på dess grunder. ytuty

Att delta i den rationella dialogen är att gå med på de regler som skrivits ovan. Men, varför gör inte alla det? Om världen är rationell och matematisk, varför har inte evolutionen sorterat bort de mekanismer som gör att vi ej kan tänka ”rationellt”?

Människan är en målstyrd varelse, och hennes mål är att överleva. Ett sätt att se på skillnaden mellan intuition och förnuft är vad flera kognitionsforskaren, bland annat Daniel Kahneman i sin bästsäljande bok Thinking Fast and Slow, kallar teorin om System 1 och System 2. System 2 är den specifikt mänskliga (och kanske några få andra djurarter) funktionen att kunna rationalisera. Att utföra matematiska beräkningar, härleda logiska samband, och använda förnuftet ingår här. Det är en långsam nästan mekanisk process som är mycket energikrävande för hjärnan, men oerhört kraftfull. Detta kontrasteras till vad som kallas System 1, vilket är en beskrivning av det intuitiva snabba tänkandet. Synen, hörseln, reaktioner, känslor ingår här i ett effektivt och snabbt system som verkar delas med många andra djur. System 1 är inte alltid logiskt eller bäst på att se förbi bias, men det är snabbt och även det kognitiva system som vi använder oss av under större delen av vår livstid.

På sätt och vis är System 1 det omedvetna tänkandet, medan det som medvetandegörs hamnar i System 2. Om man i en debatt enklast vill få över folk till sin sida, handlar det inte om att få människor att utföra komplicerade resonemang för att de skall komma till samma insikt. Det handlar om att tala till känslorna, att under tid låta memetiska uttryck verka och låta de vara starka nog för att den uppfattningen som önskad. Detta kan vara värt att komma ihåg för demokraten som tror att allmänna val kommer leda fram till en bra ledare. I själva verket kommer känslorna styra, de förnuftsbaserade argumenten påverkar ytterst få, då det tar för mycket energi.


Det moderna synsättet på rationaliteten står i kontrast till bondförnuftet. Verklighetsförankrat och jordnära är det sunda förnuftet som många människor fortfarande besitter, vilket är det som bör styra politiken — inte den verklighetsfrånvända rationaliteten som passar i elfenbenstornen. Man måste inse att dialogen och rationaliteten inte kan vara svaret på allt. Handling och sunt förnuft är det som måste kunna användas när krisen knackar på dörren. Kurt Almqvist skriver i boken Att läsa Jung om tänkandet hos den västerländska människan:

Den har sublimerats till förmågan till identifikation, vilken idag i första hand är inriktad på förnuftet. De fördelar som detta inneburit i form av omgivningen har fått som konsekvens att människan inte längre ser verkligheten utan istället sin egen beskrivning av verkligheten.

Kurt Almqvist – Att läsa Jung (1997)

I en kastrerad tid som denna är det inte bara samtal eller abstraktioner som behövs, det behövs mod till handling.

Liberalism och demokrati

Liberalismen är född ur upplysningen och i dess rationella anda. Världen är ett urverk, och vi måste upptäcka hur den fungerar. Liberalismen presenterar tanken om homo economicus, den rationella människan som kan avgöra bra och dåliga beslut likt ett blodhund, och så länge man låter de göra detta fritt kommer samhället alltid att röra sig framåt. Framsteget. Vad forskning visat är dock att människor inte agerar rationellt. De har mängder av kognitiva biases, exempelvis reagerar tenderar vi att hellre ge pengar till ett namngivet utsatt barn än 100 anonyma barn, även om pengarna används bättre i det sistnämnda scenariot. Dessutom agerar människor skiftande beroende på tidspreferens och subjektiva bedömningar av verkligheten, så som den österrikiska ekonomiska skolan lär oss. Detta är alltså inte nödvändigtvis ett argument mot fria marknader, då den högsta nyttan kommer komma av människors fria val — men man ska inte tro att människor är rationella i ordets egentliga mening. Det är subjektet som sätter värdet, utan det finns inget värde alls.

I en demokrati kan man inte påverka samhället med hjälp av rationaliteten. Memetiken styr och populismen härjar fritt, inget ansvar tas eller utkrävs, så är systemet byggt. Självklart säger deltagarna i systemet att ansvar utkrävs vid valen, men när alla val är olika nyanser av socialliberalismen — var är valet?

Hur kan man övervinna banal liberalism om man är ett barn av densamme? Är det ens önskvärt i denna tidslinje? Den har resurser men saknar själ, och för själens överlevnad finns inga svar i politiken. Är det Du sköna nya värld som är målet? Mer om detta i kommande inlägg.

Sammanfattningsvis:

Rationaliteten är ett av de starkaste verktygen vi känner till för att blottlägga sanning;

Ett sätt att använda rationalitet är genom dialog;

Förnuftet är jobbigt och energikrävande att använda;

Om man ej är intresserad av att använda förnuftet kan man låta bli;

Man kan ej använda förnuft för att påverka Massan.

Ressentimentets politik

För de som följt den här bloggen ett tag behöver Jordan B. Peterson ingen större introduktion. Kanadensisk psykologiprofessor som har tagit internet med storm genom sina budskap där han vädjar en ung generation att ta på sig ansvar för att orka axla existensens tyngd. Han sammanfattar sin idéer på ett bra sätt i sin nya bok, 12 Rules for Life, vilken har blivit en storsäljare i länder som USA, Storbritannien, Kanada, och Sverige. I boken skriver han essäer kring 12 regler som han sätter upp för att man ska kunna leva ett meningsfullt och uthärdligt liv. Dessa inkluderar regler som ”Stand up straight with your shoulders back”, ”Make friends with people who want the best for you” och ”Tell the truth – or, at least, don’t lie”.

peterson_12_rules.jpg
12 Rules for Life av Jordan B. Peterson

Regel nummer 5 i boken lyder ”Don’t let your children do anything that makes you dislike them”. Regeln kan förmodligen uppfattas av många som en reaktionär syn på barnuppfostran där det inte är barnets omedelbara lycka som ska sättas i första rummet, i stället är det barnets långsiktiga framgång och en inskolning i världen som är det primära. Det är inte tyranniskt, det är sunt förnuft. Peterson ger ett exempel på ett barn som har ett utbrott i en mataffär, och där två tålmodiga föräldrar inte har mod nog att säga åt sitt barn på skarpen att det inte är okej att göra så. Övriga kunder och medarbetare börjar hata barnet och dess föräldrar för att de inte kan bete sig civiliserat, vilket får föräldrarna att skapa skamkänslor. Väl ute ur affären har barnet förmodligen glömt hela spektaklet, men föräldrarna kommer ihåg. Ressentiment göds, och nästa gång barnet vill visa upp något det åstadkommit kanske föräldrarna visar kalla handen. Detta i sin tur blir en ond spiral där förakt och ressentiment odlas under en lång tid. Vilket hade varit bäst, det kortsiktiga obehaget i att säga åt sitt barn på skarpen, eller en livslång cykel av förakt? För Peterson är svaret enkelt. Jag tycker mig också se något annat i Petersons exempel, nämligen välfärdsstaten Sveriges framtid.

Det är smärtsamt uppenbart att de senaste 20 årens invandringspolitik inte har fungerat i Sverige. Samtidigt som arbetskraftsinvandring stryps och minimeras av facket har asyl och anhöriginvandring ökat lavinartat. Samtidigt som invandringen ökat har också post-koloniala ideologier tryckts ned i svenskarnas halsar av akademi och media. Enligt dessa teorier är alla svenskar i grund och botten rasister eftersom de accepterar en uppdelning av vi och dem, svenskar och invandrare. Detta ska medföra att svenskar hela tiden höjer upp sig själva och förtrycker personer med invandrarbakgrund, medvetet eller omedvetet. Detta lärs också ut bland landets invandrare, där de får lära sig att de är offer för post-koloniala strukturer och att invånarna i landet de bor i hatar dem.

I själva verket är svenskar världens minst rasistiska folk, detta enligt en undersökning från World Value Survey från 2013. Men om ett budskap trycks ned i halsen på befolkningen från tillräckligt låg ålder spelar det ingen roll ifall verkligheten är annorlunda än vad man tror, här har post-modernisterna delvis rätt. Om alla tror att verkligheten är beskaffad på ett visst sätt, och alla beter sig som om det vore så, så kan man åstadkomma något som inte skulle funnits där från början. Dock tror jag inte att något någonsin kan bli bättre av en världsbild som går tvärt emot hur verkligheten egentligen är beskaffad, det leder endast till att människor blir olyckliga och förvirrade då deras karta inte stämmer överens med världen. Vissa psykoanalytiker skulle nog påstå att detta skapar neuroser hos människor, men låt oss inte hoppa ned i det kaninhålet idag.

Föreställ er att ni kommer från Afghanistan. Från ett klansamhälle där du tillrättavisades genom att snabbt bli slagen av någon manlig figur runt dig. Sedan kommer du till Sverige, där du får bidrag utan motprestation, det finns anställda som tar hand om dig, och ingen tillrättavisar med fysiska (eller kanske ens psykiska) medel när du gör någon fel. Varför ska du någonsin göra rätt för dig då? Du kommer förakta de du kommit till som svaga och deras kultur som en ynklig sådan.

Jämför med det mottagande folket. Infödda i världens mest konflikträdda och civiliserade land behöver man knappt mottaga en blick från en främling innan man bär sig dumt åt. Social utfrysning är ett medel som använts för att ordna in folk i leden sedan barndomen, och aga har varit förbjudet i 50 år. Sedan när man tar emot folk från världens mest ociviliserade länder blir man förvånad över att de börjar bete sig illa. Ingen kan tillrättavisa, det skulle enbart tyda på att man lever ut en undertryckt kolonialism. Man gör ingenting. Men man hatar de som kommer.

Båda parter föraktar varandra, och ingen vågar (eller tillåts) tala om det. Likt barnet som växer upp i en kylig och passiv aggressiv familj byggs ressentiment upp över åren. Klyftor av hat skapas, och när det gått för långt kanske det aldrig går att bygga broar igen. Ju mer bidrag som skyfflas ju större blir krutdurken, och till sist kommer det att explodera. Jag vet inte när, eller hur, men om inget förändras kommer det att hända. En kortsiktig reaktiv naiv politik skapar ressentiment hos hela befolkningen. Den enda lösningen är att sluta ge bidrag och sluta dalta med kriminella. Hur kan man rättfärdiga långsiktig undergång istället för kortsiktigt obehag?

Sverige borde ta lärdom från 12 Rules for Life. Hellre förr än senare.

bilbrand.jpg
Bildkälla

Det är lätt att vara vänsterpopulist

”Vi måste öppna våra hjärtan” sade den första statsministern. ”Vi har varit naiva” sade den andra statsministern. ”Ladorna är tomma” sade finansministern. ”Sverige går bra” sade samma finansminister. Har du problem med offentlig finansiering? Vilken tur att det alltid går att få in skattepengar av världens mest godtrogna befolkning.

August Strindberg skriver i Svenska öden och äventyr Volym I (1913) om ett samtal mellan en estländare och en svensk fiskare. Samtalet lyder:


— Det är ett dumt folk, den här svensken, sade Dagöboen, som genom en överlägsen kroppsstyrka ansåg sig ha rätt att att säga det han tyckte.

— Å, du ska inte prata illa om svensken, svarade den andre, vilken icke på ett sådant nattligt tumanhand vågade någon ohövligare form av motsägelse.

— Kan man tänka sig ett så oföretagsamt folk de här fiskarena bara! Om de förstodo vad ejderfågelns dun är värda i Ryssland, skulle de kunna göra sig stora pengar.

— Ja, ser du, svensken tycker det är synd att ta bort dunet från fågeln, som behöver det till äggen.

— Ja, det är just däri hans dumhet består! Ty, tar inte han det, så tar utländingen det, liksom allt annat.

— Nej, det är icke dumhet, det är hygglighet att tänka på de efterkommande, som skola också få draga nytta av fågeln, vilken skulle försvinna, om man oroade honom, genmälde fåglarnes landsman.

— Det är icke sant att han skulle försvinna, men kommer utländsken, så tar han både ägg och dun!

— Det må han göra om han har samvete; svensken förblir heldre fattig än han bär sig illa åt.

— Det är just det som är dumt! […]


Det har skrivits många gånger om svenskars naivitet. Årtusenden som en liten homogen befolkning med stark social sammanhållning, kopplat till ett bistert klimat med dåliga förutsättningar för mattillverkning har lett till en speciell typ av mentalitet. Man förväntades ta in främlingar i sin bostad för mat och husrum, då det handlade om liv och död när det var glest mellan husen (vilket det fortfarande är på landsbygden). Visst kan det hända att antisociala element kunde komma in och dra nytta av detta, som estländaren i Strindbergs berättelse, men de fick hållas då alternativkostnaden var för stor gentemot vinsten. Det fanns kanske inte mycket att hämta för tjuvar och oärligt folk, och befolkningen fortsatte med sin ärliga kamp för överlevnad.

När denna arbetsamma och ärliga kultur fick ett ramverk för en fri marknad för tjänster och varor skedde en oerhörd transformering av samhället. Från ett av Europas fattigaste länder till ett av de rikaste på mindre än 100 år, liknande fenomen som Östasien visat upp de senaste 50 åren. Men när rikedomarna samlas på hög flockas parasiter för att få en del av kakan. Socialismens intåg med löften om omfördelning och rättvisa passade det svenska kynnet som handen i handsken — och gör så fortfarande.

I en demokratisk ordning handlar allt om att få potentiella väljare att lägga rätt röst i lådan vart fjärde år. Detta system göder populism och kappvänderi, då historien pekar på att väljare tenderar att snabbt glömma politikers tidigare lögner och missöden, speciellt när det lockas med valfläsk inför valen. Hur skiljer sig då valfläsk från höger jämfört med vänster?  Modern högerpopulism existerar inom två kategorier — skattesänkningar eller invandringskritik. Från vänster hamnar det istället om omfördelning och gratis x. I frågan om hur detta ska finansieras måste högern ”försvara” budgetminskningar, vilket leder till minskade bidrag eller färre jobb, alltså opopulärt bland en stor del av befolkningen. Vänstern däremot kan beskatta ”de rikaste i samhället” i all oändlighet, vilket inte leder till följdfrågor av varken en vänstervriden journalistkår eller den breda befolkningen.

När man har en våldsapparat bakom sig som kan stjäla vad de vill från befolkningen är det inte svårt att lova ”gratis” saker. Inte minst när landet som rånas är befolkat en godtrogen befolkning som tror att pengarna går till något gott. Millennier av hög social sammanhållning och 100 år av socialdemokratisk propaganda har satt ett djupt spår i den svenska folksjälen. Slavmentalitet dragen till sin spets, samtidigt som den en gång starka sammanhållningen slitits isär av välfärdsstatens omfördelning. Den tyske filosofen Peter Sloterdijk pratar om ressentiment som går åt två håll. Den allt hårdare beskattade befolkningen hatar mer och mer den parasiterande delen som får deras pengar, och mottagarna vill egentligen byta plats med de rika och produktiva i samhället. I slutändan rivs samhället isär, och det en gång ”fina” löftet om jämlikhet och omfördelning leder till samhällets kollaps.

gratis-kreditkort
”Gratis glass till alla barn”

Sammanfattningsvis kan man dock tyvärr säga att vänstern alltid kommer undan med sitt valfläskande då den svenska befolkningen verkar ha världens högsta tröskel när det kommer till beskattning och tålamod vad gäller oordning i samhället. Ska det behöva gå till pomperipossaskatter 2.0? ”Svensken förblir heldre fattig än han bär sig illa åt.” Utnyttjad av parasiterande politiker och en evigt svällande offentlig sektor knyter svensken näven i fickan och fortsätter knega. Men vem vet, om 500 år kanske svensken fortfarande står och stretar i jorden när världen runt om brunnit upp. När individer och nationer med hög tidspreferens bränt ut sina resurser står ett naturälskande folk förhoppningsvis kvar i nord och välter sten. Detta förutsatt att Sverige och svenskar finns kvar, och inte blivit tillintetgjorda av deras egen skuldkänsla och rättfärdighet.