Patreon stänger av högerprofiler, Jordan Peterson skapar konkurrerande plattform

Hur kan man på frivillig basis stödja kreatörer inom kultur och offentlig debatt utan att dessa ska behöva hjälp av statliga våldsmedel eller genom reklam? Frågan har kommit upp under de senaste 10-15 åren och många trodde att vi hade hittat bra lösningar genom först Paypal, och sedan än mer specifikt för innehållsskapare (content creators) genom företaget Patreon. Genom Patreon kan man prenumerera på olika kreatörer och ge dem pengar för innehållet de skapar, antingen genom en månadsvis donation eller per innehåll (avsnitt, bloggpost etc.). Patreon har länge använts av allt ifrån komiker till dokumentärfilmare och poddare, men har under senaste året hamnat mer och mer i blåsväder tack vare beslut att stänga av vissa användare från att använda deras tjänst. Mer specifikt har Patreon kritiserats för att de springer sociala rättvisekrigares ärenden, och hindrar de som inte delar den moderna progressivismens värderingar från att tjäna pengar på sitt arbete. Detta har lett till att högprofilerade internetkändisar som Jordan Peterson och Dave Rubin nu pratar om att skapa ett alternativ till Patreon där yttrandefrihet skall råda.

Från Lauren Southern till Sargon of Akkad

Sommaren 2017 började Patreon hamna i blåsväder då de utan förvarning tog bort den kanadensiska lätthögerprofilen Lauren Southerns Patreon-konto. Anledningen till detta var att Southern under en resa i Europa filmade och deltog i aktioner av rörelsen Defend Europe, en organisation som förhindrade flyktingbåtar från Nordafrika att landstiga på europeisk mark. Filmerna som ledde till Southerns avstängning från plattformen visade henne skjuta en nödraket och blockera ett skepp med flyktingar från att landstiga i Italien, vilket ledde till att hon blev arresterad av den italienska kustbevakningen. Patreon valde då att stänga ner hennes konto, då hon hade brutit mot Patreons regel om ”manifest observable behavior, alltså att på film bryta mot någon de gemenskapsriktlinjer som Patreon har.

Händelsen ledde till att många frågade sig huruvida Patreon gjorde detta på grund av något faktiskt regelbrott, då Southern varken skadade någon människa eller egendom, eller ifall det handlade om vänstersignalering mot högerprofiler. Patreons grundare Jack Conte besökte då The Rubin Report för att klargöra att så inte var fallet.

Trots Contes försäkran om att det inte handlade om politiska motiv bakom avstängningen kom frågan åter upp på agendan då de under sommaren 2018 förbjöd skapare av NSFW-material (Not Safe For Work, pornografi) att använda tjänsten. Detta under samma period som Alex Jones och InfoWars blev avstängda från Apple och Twitter, vilket ledde till ytterligare debatter om vad företag som sysslar med sociala medier bör få göra med sina plattformar.

Under december 2018 har dock Patreon tydligt tagit ställning var de står i frågan, då de nu har förbjudit både Milo Yiannopoulus och Sargon of Akkad (Carl Benjamin) från att använda deras tjänster. Milo försökte kickstarta sin karriär efter att han under de senaste två åren blivit censurerad och hånad för sitt uttalande om att pedofili inte enbart är negativt när det är mellan homosexuella. Tack vare det kontroversiella uttalandet blev han av med sin inkomst från flera olika källor, och ska enligt uppgift varit i personlig finansiell kris i december 2018. Han försökte då göra en come-back via personlig crowd funding via Patreon, men företaget tog ner hans kampanj inom 24 timmar.

Censuren slutade dock inte där. Inom samma tidsperiod, början av december 2018 stängde Patreon av; Martian Magazine, en högervriden satirtecknare; James Allup, en högerkommentator på youtube; och mest kontroversiellt, Sargon of Akkad.

Sargon of Akkad (Carl Benjamin)

Sargon of Akkad (Carl Benjamin) är en liberal youtube-kommentator som beskriver sig själv som ”centrist”. Hans youtube-kanal blev stor under ”Gamergate” 2014, och har sedan dess blivit känd som en kritiker av politisk korrekthet som kritiserar både vänstern och högern. Patreon stängde ner hans konto utan förvarning då han som en gäst på en mindre youtube-kanal kallade personer från alternativhögern white niggers. Han förlorade sin inkomst på $12 000 i månaden då han använde ordet ”nigger” på en kanal som inte var hans, och som hans prenumeranter på Patreon inte betalade för. Sargon of Akkad menar i en video där han går närmare in på vad som hänt att Patreon nu officiellt kräver att alla som har ett Patreon-konto inte får använda sig av smädesord av raskaraktär (racial slurs) på internet över huvud taget, då detta enligt Patreon ingår under ”manifest observable behavior”. Notera att Sargon of Akkad inte är en högerprofil, utan endast en centristisk liberal som enligt egen utsago avskyr den identitära vänstern lika mycket som den identitära högern.

Reaktioner från högprofilerade 

Reaktionerna på Patreons agerande har haglat sedan avstängningen av politiskt inkorrekta konton. Psykologen och internetkändisen Jordan Peterson var snabbt ute till försvar för Yiannopoulus och Sargon of Akkad, kanske inte minst för att han förlorade 1000 Patreons under några dagar efter nedstängningarna. Den ateistiska debattören Sam Harris gick den 17 december ut med ett uttalande om att han stänger av sitt Patreon-konto då han inte vill låta sin inkomst bero på Patreons omdöme.

Peterson och Rubin lanserar konkurrent till Patreon

Den 16 december släppte Jordan Peterson och Dave Rubin en video där Peterson menar att det inte längre går att lita på att Patreon kommer fungera som säker inkomstkälla för någon som är i närheten av att göra kontroversiella uttalanden. De diskuterar i videon tjänsten SubscribeStar som alternativ, men då Paypal redan dragit sig ur projektet efter påtryckningar från vänstern verkar inte det heller vara ett alternativ för innehållsskapare till höger om mitten.

Peterson säger i videon att han under 6 månader arbetat på en konkurrerande tjänst till Patreon och att den snart är redo att lanseras, kanske redan innan julen 2018. Detta skall vara en plattform där ”skribenter, videoskapare och poddare som talar om intellektuella ämnen ska kunna ta betalt och interagera med sina läsare, tittare, och lyssnare”. Då Peterson nämner att tjänsten ska vända sig till de som skapar ”intellektuellt innehåll” kan man tänka sig att de kommer vara mer toleranta mot skapare av innehåll som inte är politiskt korrekt, så länge det har en vetenskaplig basis.

Frågan är dock inte ifall Petersons nya tjänst kommer ha en gräns för vilka som får använda hans konto, frågan är var den kommer att gå. Peterson har själv varit en stark kritiker av den alternativa högern, och de som följt hans arbete vet att han avskyr både extremhögern och extremvänstern. Risken med att skapa en tjänst som inte uttalat är höger är att den med stor sannolikhet kommer vandra vänsterut, och då kommer man hamna på samma plats som Patreon befinner sig nu.

Då flera stora profiler nu lämnat och hotar med att skapa alternativ till Patreon är frågan vad fler innehållsskapare kommer att göra. Då Patreon visat att man utan förvarning kan stänga ner konton då de uttrycker politiskt inkorrekta uttalanden även utanför sina egna kanaler torde steget inte vara långt till att kommentarer på ens youtube-videos räknas in i detta, att följare på Twitter måste ”bete sig anständigt” och liknande. Youtube har exempelvis implementerat ett system där Superchat-donationer på liveströmmningar inte får innehålla ”hate speech”, då betalningen istället kommer gå till välgörenhet.

En svensk utblick

I Sverige har det varit stora diskussioner om det så kallade Swish-tiggeriet, alltså att journalister och innehållsskapare tar betalt via donationer på Swish. Detta är i sig ett alternativ till Patreon för att ta betalt för sitt arbete, men även många svenskar är stora på Patreon. För ett litet urval av kreatörer:

  • Aron Flam, ca 900 Patreons, tjänar $2 110 per avsnitt
  • Henrik Jönsson, ca 250, tjänar $1 494 i månaden
  • Katerina Janouch, ca 100 Patreons
  • Inte rasist men, ca 200 Patreons, tjänar $877 i månaden
  • Markus & Malcom, ca 90 Patreons, tjänar $194 per avsnitt
  • Hur kan vi?, ca 70 Patreons, tjänar $538 i månaden
  • Jonna Jinton, ca 800 Patreons

Alla dessa skulle kunna klassas som kontroversiella i jämförelse med Sargon of Akkad, både i frågan om egna uttalanden och vad dessa kreatörers följare skriver på sociala medier. Hur lång tid tar det innan dessa svenskar blir avstängda från Patreon? Och var går man ifall man är intresserad av ett alternativ? Petersons tjänst kan komma att bli ett bra alternativ, men det är inte alls säkert framförallt för kreatörer som öppet står långt till höger. Swish-donationer och egna prenumerationslösningar, som exempelvis bubb.la och Projekt Allmogen använder sig av kan nog vara de bästa lösningarna från en svensk horisont. Dock för den tekniskt oinsatte kan egna prenumerationstjänster vara svåra att skapa, och swish-donationer är ingen säker inkomstkälla. Patreon behöver konkurrens, helst en uttalad högerkonkurrent.

Om Intellectual Dark Web, rationalitet, och liberalism

Om varför det finns ett problem med att tro att dialog kan lösa alla våra problem, och om hur vi ej är särskilt förnuftiga.

sam-peterson-shapiro
Ben Shapiro, Jordan B. Peterson, och Sam Harris

The Intellectual Dark Web

The Intellectual Dark Web (IDW) är ett internetfenomen som ibland verkar påstås uppkommit som en reaktion mot ett fördummande intellektuellt samtal. ”Medlemmar” som Jordan Peterson, Sam Harris och Steven Pinker talar om yttrandefrihet och liberalism i olika podcasts och youtube-program som The Joe Rogan Experience och The Rubin Report. Det som förenar dessa figurer är att de inte räds tala sansat och lugnt om en del kontroversiella ämnen, att de har egna mediekanaler på internet, samt att de är politiska centrister. De verkar inom en liberal rationalistisk tradition som sätter dialogen som den högsta formen av kommunikation för att nå fram till… Vad vill de komma fram till egentligen? Tron verkar vara att så länge folk från olika sidor i sakpolitiska frågor samtalar i The Rubin Report kommer debattklimatet bli lite bättre, och människor kommer komma lite närmare varandra. Genom detta dialogformat tros man komma närmare sanningen, en helhetsbild av verkligheten.

Att det är ett succékoncept är det ingen tvekan om. I vanlig media där talare representeras helt felaktigt som Jordan Petersons Channel 4-intervju, eller gapiga debattprogram där ytliga skrikdebatter följs av en mantraliknande upprepning av den rådande värdegrunden kommer det nästan inte ut något av värde. För den samhällsintresserade är det en frisk fläkt att inte bli dumförklarad stup i kvarten som i vanlig media och detta har lett till en oerhörd succé för IDW.

Men vad är då problemet? Är det inte fantastiskt att politiskt inkorrekta professorer och debattörer går samman och talar ut gentemot den galna vänsterprogressiva samtiden? Jo, det hade ju varit bra ifall det hade gjort det på ett konsekvent sätt. Ett problem med IDW är den konstanta eftersträvan att vara lagom i sina åsikter, en centristisk åkomma. Detta innebär ofta att man förlorar principerna som står bakom dem när de talar om verkligheten och vilka lösningar som man önskar införa. Exempelvis uttalade Jordan Peterson i sin senaste medverkan i The Joe Rogan Experience att det vore nog en bra idé att tvinga religiösa bagare att baka tårtor åt homosexuella par, eftersom att vi vet att man inte kan få diskriminera mot mörkhyade. Peterson, en stenhård yttrandefrihetsaktivist, skriver alltså ej under på associationsfriheten. Staten bör inte tvinga en att använda vissa ord, men bör tvinga folk att umgås och handla med de som människorna själva ej önskar.

IDW är också en samling av intellektuella vänstermän. Nästan alla ”medlemmar” är uttalade vänsterpersoner, och skriver under på (eller tar iallafall på allvar) saker som medborgarlön och statlig omfördelning av resurser. På detta sätt är IDW ofta ekonomiskt illitterata och skriver under på en s.k rationell världsbild, progressiva idéer, samt att staten och det nuvarande demokratiska systemet är ett bra system, rent av det bästa vi haft. Problematiskt, minst sagt, då rörelsen ofta framhålls som en motpol mot den galna samtida vänstern. I själva verket är det en vänsterföreteelse och man ska inte tro att det handlar om en högeropposition mot nymarxismen som förpestar vårt tidevarv.

Dialog i sig är en bra metod för att komma fram till sanning samt skapa förståelse mellan människor. Det är alltså bra att dialogen är på frammarsch, men hur mycket nytt sägs egentligen när samma personer håller i princip samma dialog med varandra var och varannan vecka? Jag tror att det är här vi ser det största problemet. Att repetera något är en dygd vid inlärning, men i internetmedier finns videor och föreläsningar kvar för att se om och om igen. Repetering av samma material i nya upplagor och program leder enbart till en urvattning av budskapet och en övermättad marknad. Dialog och samtal all ära, men att älta samma saker om och om igen gör ej att man rör sig mot ett sanningsmål samt försvårar möjligheten att samtalen blir en bra utforskande kreativ process som folk faktiskt är intresserade av.

Dialog och rationalitet

Etymologin bakom dialog är ett ursprung från grekiska διάλογος (dialogos), och betyder ”genom (διά) samtal (λογος)”. λογος, eller Logos, är dock ett ord som innefattar mer än bara samtal. Det är det talade Ordet, sanningsenligt tal, och förnuft i sig. Dialogen är alltså en process där man kommer fram till sanning genom samtal på ett rationellt sätt. Vad är då rationaliteten, eller förnuftet i detta fall? I Nordisk Familjebok från 1952 står det:

Ratione’ll, förnuftsenlig, byggd på logiska grunder; metodisk; med rationalismen enlig, förståndig.

När det talas om rationalitet och ”att vara rationell” så ingår det oftast vissa delar. Man måste tala om verkligheten på ett logiskt konsekvent sätt. Man kan ej dra förhastade slutsatser, man måste vara beredd på att ändra ståndpunkt om nog med bevis har förts fram som motsäger det du föreskriver. Genom att kritiskt granska yttervärlden och genom att samla fakta om den kan man på gemensam grund komma fram till vad som egentligen gäller. Det är ett av de mest kraftfulla verktygen människan tagit fram för att blottlägga sanning, och den moderna vetenskapen är byggd på dess grunder. ytuty

Att delta i den rationella dialogen är att gå med på de regler som skrivits ovan. Men, varför gör inte alla det? Om världen är rationell och matematisk, varför har inte evolutionen sorterat bort de mekanismer som gör att vi ej kan tänka ”rationellt”?

Människan är en målstyrd varelse, och hennes mål är att överleva. Ett sätt att se på skillnaden mellan intuition och förnuft är vad flera kognitionsforskaren, bland annat Daniel Kahneman i sin bästsäljande bok Thinking Fast and Slow, kallar teorin om System 1 och System 2. System 2 är den specifikt mänskliga (och kanske några få andra djurarter) funktionen att kunna rationalisera. Att utföra matematiska beräkningar, härleda logiska samband, och använda förnuftet ingår här. Det är en långsam nästan mekanisk process som är mycket energikrävande för hjärnan, men oerhört kraftfull. Detta kontrasteras till vad som kallas System 1, vilket är en beskrivning av det intuitiva snabba tänkandet. Synen, hörseln, reaktioner, känslor ingår här i ett effektivt och snabbt system som verkar delas med många andra djur. System 1 är inte alltid logiskt eller bäst på att se förbi bias, men det är snabbt och även det kognitiva system som vi använder oss av under större delen av vår livstid.

På sätt och vis är System 1 det omedvetna tänkandet, medan det som medvetandegörs hamnar i System 2. Om man i en debatt enklast vill få över folk till sin sida, handlar det inte om att få människor att utföra komplicerade resonemang för att de skall komma till samma insikt. Det handlar om att tala till känslorna, att under tid låta memetiska uttryck verka och låta de vara starka nog för att den uppfattningen som önskad. Detta kan vara värt att komma ihåg för demokraten som tror att allmänna val kommer leda fram till en bra ledare. I själva verket kommer känslorna styra, de förnuftsbaserade argumenten påverkar ytterst få, då det tar för mycket energi.


Det moderna synsättet på rationaliteten står i kontrast till bondförnuftet. Verklighetsförankrat och jordnära är det sunda förnuftet som många människor fortfarande besitter, vilket är det som bör styra politiken — inte den verklighetsfrånvända rationaliteten som passar i elfenbenstornen. Man måste inse att dialogen och rationaliteten inte kan vara svaret på allt. Handling och sunt förnuft är det som måste kunna användas när krisen knackar på dörren. Kurt Almqvist skriver i boken Att läsa Jung om tänkandet hos den västerländska människan:

Den har sublimerats till förmågan till identifikation, vilken idag i första hand är inriktad på förnuftet. De fördelar som detta inneburit i form av omgivningen har fått som konsekvens att människan inte längre ser verkligheten utan istället sin egen beskrivning av verkligheten.

Kurt Almqvist – Att läsa Jung (1997)

I en kastrerad tid som denna är det inte bara samtal eller abstraktioner som behövs, det behövs mod till handling.

Liberalism och demokrati

Liberalismen är född ur upplysningen och i dess rationella anda. Världen är ett urverk, och vi måste upptäcka hur den fungerar. Liberalismen presenterar tanken om homo economicus, den rationella människan som kan avgöra bra och dåliga beslut likt ett blodhund, och så länge man låter de göra detta fritt kommer samhället alltid att röra sig framåt. Framsteget. Vad forskning visat är dock att människor inte agerar rationellt. De har mängder av kognitiva biases, exempelvis reagerar tenderar vi att hellre ge pengar till ett namngivet utsatt barn än 100 anonyma barn, även om pengarna används bättre i det sistnämnda scenariot. Dessutom agerar människor skiftande beroende på tidspreferens och subjektiva bedömningar av verkligheten, så som den österrikiska ekonomiska skolan lär oss. Detta är alltså inte nödvändigtvis ett argument mot fria marknader, då den högsta nyttan kommer komma av människors fria val — men man ska inte tro att människor är rationella i ordets egentliga mening. Det är subjektet som sätter värdet, utan det finns inget värde alls.

I en demokrati kan man inte påverka samhället med hjälp av rationaliteten. Memetiken styr och populismen härjar fritt, inget ansvar tas eller utkrävs, så är systemet byggt. Självklart säger deltagarna i systemet att ansvar utkrävs vid valen, men när alla val är olika nyanser av socialliberalismen — var är valet?

Hur kan man övervinna banal liberalism om man är ett barn av densamme? Är det ens önskvärt i denna tidslinje? Den har resurser men saknar själ, och för själens överlevnad finns inga svar i politiken. Är det Du sköna nya värld som är målet? Mer om detta i kommande inlägg.

Sammanfattningsvis:

Rationaliteten är ett av de starkaste verktygen vi känner till för att blottlägga sanning;

Ett sätt att använda rationalitet är genom dialog;

Förnuftet är jobbigt och energikrävande att använda;

Om man ej är intresserad av att använda förnuftet kan man låta bli;

Man kan ej använda förnuft för att påverka Massan.

Ressentimentets politik

För de som följt den här bloggen ett tag behöver Jordan B. Peterson ingen större introduktion. Kanadensisk psykologiprofessor som har tagit internet med storm genom sina budskap där han vädjar en ung generation att ta på sig ansvar för att orka axla existensens tyngd. Han sammanfattar sin idéer på ett bra sätt i sin nya bok, 12 Rules for Life, vilken har blivit en storsäljare i länder som USA, Storbritannien, Kanada, och Sverige. I boken skriver han essäer kring 12 regler som han sätter upp för att man ska kunna leva ett meningsfullt och uthärdligt liv. Dessa inkluderar regler som ”Stand up straight with your shoulders back”, ”Make friends with people who want the best for you” och ”Tell the truth – or, at least, don’t lie”.

peterson_12_rules.jpg
12 Rules for Life av Jordan B. Peterson

Regel nummer 5 i boken lyder ”Don’t let your children do anything that makes you dislike them”. Regeln kan förmodligen uppfattas av många som en reaktionär syn på barnuppfostran där det inte är barnets omedelbara lycka som ska sättas i första rummet, i stället är det barnets långsiktiga framgång och en inskolning i världen som är det primära. Det är inte tyranniskt, det är sunt förnuft. Peterson ger ett exempel på ett barn som har ett utbrott i en mataffär, och där två tålmodiga föräldrar inte har mod nog att säga åt sitt barn på skarpen att det inte är okej att göra så. Övriga kunder och medarbetare börjar hata barnet och dess föräldrar för att de inte kan bete sig civiliserat, vilket får föräldrarna att skapa skamkänslor. Väl ute ur affären har barnet förmodligen glömt hela spektaklet, men föräldrarna kommer ihåg. Ressentiment göds, och nästa gång barnet vill visa upp något det åstadkommit kanske föräldrarna visar kalla handen. Detta i sin tur blir en ond spiral där förakt och ressentiment odlas under en lång tid. Vilket hade varit bäst, det kortsiktiga obehaget i att säga åt sitt barn på skarpen, eller en livslång cykel av förakt? För Peterson är svaret enkelt. Jag tycker mig också se något annat i Petersons exempel, nämligen välfärdsstaten Sveriges framtid.

Det är smärtsamt uppenbart att de senaste 20 årens invandringspolitik inte har fungerat i Sverige. Samtidigt som arbetskraftsinvandring stryps och minimeras av facket har asyl och anhöriginvandring ökat lavinartat. Samtidigt som invandringen ökat har också post-koloniala ideologier tryckts ned i svenskarnas halsar av akademi och media. Enligt dessa teorier är alla svenskar i grund och botten rasister eftersom de accepterar en uppdelning av vi och dem, svenskar och invandrare. Detta ska medföra att svenskar hela tiden höjer upp sig själva och förtrycker personer med invandrarbakgrund, medvetet eller omedvetet. Detta lärs också ut bland landets invandrare, där de får lära sig att de är offer för post-koloniala strukturer och att invånarna i landet de bor i hatar dem.

I själva verket är svenskar världens minst rasistiska folk, detta enligt en undersökning från World Value Survey från 2013. Men om ett budskap trycks ned i halsen på befolkningen från tillräckligt låg ålder spelar det ingen roll ifall verkligheten är annorlunda än vad man tror, här har post-modernisterna delvis rätt. Om alla tror att verkligheten är beskaffad på ett visst sätt, och alla beter sig som om det vore så, så kan man åstadkomma något som inte skulle funnits där från början. Dock tror jag inte att något någonsin kan bli bättre av en världsbild som går tvärt emot hur verkligheten egentligen är beskaffad, det leder endast till att människor blir olyckliga och förvirrade då deras karta inte stämmer överens med världen. Vissa psykoanalytiker skulle nog påstå att detta skapar neuroser hos människor, men låt oss inte hoppa ned i det kaninhålet idag.

Föreställ er att ni kommer från Afghanistan. Från ett klansamhälle där du tillrättavisades genom att snabbt bli slagen av någon manlig figur runt dig. Sedan kommer du till Sverige, där du får bidrag utan motprestation, det finns anställda som tar hand om dig, och ingen tillrättavisar med fysiska (eller kanske ens psykiska) medel när du gör någon fel. Varför ska du någonsin göra rätt för dig då? Du kommer förakta de du kommit till som svaga och deras kultur som en ynklig sådan.

Jämför med det mottagande folket. Infödda i världens mest konflikträdda och civiliserade land behöver man knappt mottaga en blick från en främling innan man bär sig dumt åt. Social utfrysning är ett medel som använts för att ordna in folk i leden sedan barndomen, och aga har varit förbjudet i 50 år. Sedan när man tar emot folk från världens mest ociviliserade länder blir man förvånad över att de börjar bete sig illa. Ingen kan tillrättavisa, det skulle enbart tyda på att man lever ut en undertryckt kolonialism. Man gör ingenting. Men man hatar de som kommer.

Båda parter föraktar varandra, och ingen vågar (eller tillåts) tala om det. Likt barnet som växer upp i en kylig och passiv aggressiv familj byggs ressentiment upp över åren. Klyftor av hat skapas, och när det gått för långt kanske det aldrig går att bygga broar igen. Ju mer bidrag som skyfflas ju större blir krutdurken, och till sist kommer det att explodera. Jag vet inte när, eller hur, men om inget förändras kommer det att hända. En kortsiktig reaktiv naiv politik skapar ressentiment hos hela befolkningen. Den enda lösningen är att sluta ge bidrag och sluta dalta med kriminella. Hur kan man rättfärdiga långsiktig undergång istället för kortsiktigt obehag?

Sverige borde ta lärdom från 12 Rules for Life. Hellre förr än senare.

bilbrand.jpg
Bildkälla