Liberalismens kulturproblem

”Frihet, jämlikhet, broderskap”. Franska revolutionens slagord ekar genom historien genom munnarna på nästintill varje människa idag. Liberaler och socialister är oense om hur ekonomin ska organiseras, men en sak håller de med varandra om, det finns en mörk tid före den franska revolutionen, och en upplyst tid efter. Då de gamla strukturerna äntligen skulle falla kunde den nya människan träda fram, rationell och vetenskaplig, utan behov av Gud eller tankespöken. Idag råder samma tankemönster där progressiva liberaler och socialister mer än gärna använder staten för att genomföra sin kulturrevolution, där den nya upplysta människan ska ta över.

13c033bff16f55aca403f2083c38ae1e

Då kanske du som läsare undrar varför detta skulle vara ett problem över huvud taget. För vad brukar sägas ingå i detta upplysta sätt att tänka? Antirasism, HBTQIA-rättigheter, feminism, scientism och liknande begrepp som den stora majoriteten av Sveriges befolkning skulle ställa sig bakom som mycket goda värden. För att belysa problemet kan en jämförelse göras med ekonomisk marxism och konsekvenserna av denna, och sedermera problemet med rationalism.

Utifrån en rationalistisk syn på världen går det att tänka sig fram till den optimala existensen. Det går också att tänka ut den optimala kulturen och det optimala ekonomiska systemet. Ett exempel på detta skulle kunna vara kommunismen, där Marx ansåg sig kommit fram till det optimala ekonomiska systemet där ingen människa skulle behöva må dåligt eller gå hungrig, maximal frihet. Ironiskt nog har varje försök till implementation av marxismen lett till massmord och svält, vilket visar på min poäng att det är omöjligt att tänka ut ett optimalt samhällssystem. Ett samhälle består av miljontals individer som i varje sekund tar beslut som i sin tur påverkar varandra. Detta leder väldigt snabbt till så många möjliga händelser med oförutsedda variabler att ingen kan förutspå exakt vad som kommer hända.

Liberalismen av idag har samma rationalistiska bakgrund som socialismen. De är sprungna ur revolutionen och har lösningen för människan i alla tider. Den liberala ekonomiska modellen har visat sig överlägsen den marxistiska, men fortfarande delar man stora delar av kultursynen, framförallt från 60-talets kulturrevolution. Då individens mål ska vara att förverkliga sig själv måste den befrias från allehanda hierarkier och strukturer, framförallt ålderdomliga sådana som familjen och nationen. Denna kulturrevolutionära åra går djupt i många av dagens prominenta liberaler, som gång på gång hellre låter landets säkerhet och ekonomi krascha än att släppa sina idealistiska drömmar om den kosmopolitiska individualisten (jag kollar på dig Fredrik Segerfeldt). Ett annat exempel är det amerikanska libertarianska partiets presidentkandidat från 2016, Gary Johnson, som menade att det borde vara olagligt för bagare att ej betjäna homosexuella, och att judiska bagare således borde tvingas baka nazistiska tårtor om kunden så önskade.

Att implementera kultur top-down fungerar lika dåligt som att implementera ekonomiska strategier top-down. Kultur är något som utvecklas över århundraden och årtusenden, memer som går igenom en evolutionsprocess på idéernas fria marknad. Det utvecklas olika kulturer under olika förutsättningar, och alla är inte likadana. Och precis som i ekonomin, blir kulturen snedvriden när staten går in och mixtrar med parametrarna. Utan staten hade inte genusteorier och neorasism (intersektionalism) fått fotfäste över huvud taget, då idéerna måste subventioneras och betalas genom skattesedeln. Snedvridningen av kulturen tar sig uttryck i att det uppstår extremiteter, där den ena sidan (idag den postmoderna vänstern) blir subventionerad av staten, medan det uppstår en radikal motreaktion mot detta i form av auktoritära kollektivistiska nationella rörelser. Ingetdera är positivt då de motsättningen sliter sönder samhället.

Liberalismens kulturproblem är att den är sprungen ur en rationalistisk idéhistoria. Istället för att låta tusen blommor blomma med egensinniga kulturer driver många liberaler på en utveckling med globalism och kosmopolitisk kultursyn. Därför har många liberaler rätt i att inte vilja lämna staten, ty utan den skulle människor inte kunna bli tvingade in i ett ”upplyst” sätt att tänka.

Vad tycker jag då istället? Att kulturen borde få utvecklas genom fritt utbyte av idéer över tid, liksom marknadskrafter ska få verka på varor och tjänster. På detta sätt kan man få verklig mångfald med regional särprägel och naturliga kulturutbyten, helt utan tvång. Naturlig kulturell spontan ordning, so to speak.

Känn ingen skuld för din mänsklighet

Författarinnan Ayn Rand anses av många vara en kontroversiell figur. Hennes romaner upphöjer utan skam människans skapandekraft och dess egenintresse till något heroiskt och beundransvärt. Detta ställer hon ofta i kontrast till jämställdshetsvurmande svaga tankar och människor som inte tillför något av värde till världen. Men liksom i vår värld låter Rand hennes antagonister ses av allmänheten som moralens väktare, medan vi läsare ser att så inte alls är fallet.

I Rands roman The Fountainhead (1943) möter vi bland annat karaktären Ellsworth Toohey. Toohey är skribent och arkitekturkritiker i en stor dagstidning, och höjs upp av allmänheten till en man av utomvärldslig moral för sina socialistiska ställningstaganden och utspel om att den själviska människans tid är förbi. Rand ställer upp Toohey i kontrast till sin protagonist Howard Roark, vilken är en ung arkitekt som inte skäms för sina egna visioner och arbetsmoral.

The Fountainhead må vara 75 år ung, men den skulle likväl kunna vara skriven idag. På många sätt är Toohey en perfekt illustration av dagens så kallade godhetssignalering, där människor på sociala medier skryter om hur osjälviska och ”goda” de är. Efter subtilt skryt om deras omtänksamhet om svaga grupper av människor inkommer en säker ström av kommentarer där godhetssignaleraren anses som ”modig” och ”stark”.

Denna godhetssignalering har även tagits upp av politiska partier från höger till vänster, om än mer förekommen ju längre åt vänster man kommer på skalan. Inte sällan tycks det vara tätt sammanknutet med känsloargument, för att ge dig som läsare dåligt samvete, och få dig att känna vördnad inför deras ”godhet”. Som Ellsworth Toohey uttrycker det i The Fountainhead:

”I’m merely – well, shall we say? that mildest of all things, a conscience. Your own conscience, conveniently personified in the body of another person and attending to your concern for the less fortunate of this world, thus leaving you free not to attend to.”

Att enbart vara cynisk kring detta ämne är kanske inte helt konstruktivt. På många sätt är det tragiskt att människor är beroende av sina medmänniskors uppskattning, där de sociala medierna spär på samma beroende. Men icke desto mindre bör vi vara på vår vakt gentemot dessa. Bakom en tragisk mask  kan det gömma sig dolda avsikter, som suktar efter makt över sina medmänniskor – ty dåligt samvete kan få mången människa att underkasta sig det de ser som moraliska förebilder.

Att låta andra människor agera samvete kan vara väldigt farligt, speciellt när det ageras ut av samtidens sociala medie-knarkare. Istället borde vi leta efter vägledning i Rands heroiska gestaltningar av människan, eller i dess antika förebilder. Av samtidens Ellsworth Tooheys kommer vi enbart att låta oss dras ned i ett träsk av dåligt självförtroende och innehållslös sofism.

1atlas__2_eunja10753

En ung generations frustration

Jeff Deist, ordförande för det amerikanska Ludwig von Mises-institutet, höll i slutet av juli 2017 ett uppmärksammat tal – vilket har rört upp många känslor bland libertarianer världen över. Talet, som är utpräglat höger-konservativt, beskriver bland annat vikten av konservativa värderingar för att upprätthålla civil ordning och trygghet i avsaknaden av en stat. I slutet av talet säger Deist:

In other words, blood and soil and God and nation still matter to people. Libertarians ignore this at the risk of irrelevance.

Talet i fråga har fått flera vänster-progressiva libertarianer, så som Steve Horwitz, att ta avstånd från Ludwig von Mises-institutet då han menar att de flörtar med alt-right-rörelsen och använder sig av nazistisk retorik. Kritiken är inte ny, och splittringen mellan progressiva och konservativa libertarianer har länge legat och pyrt under ytan och ovan jord – även i Sverige.

Great_Fire_London
Vad ska man göra när man upplever sin civilisation stå vid ruinens brant? Bild: The great fire of London – Okänd konstnär

Tidigare har den frihetliga och libertarianska rörelsen i Sverige varit väldigt progressivt inställd i kulturella frågor. Under 90-talets nyliberala period var det kampen om längre öppettider på krogar, HBTQ-rättigheter, och öppna gränser som stod högst upp på agendan. Detta i sig är inte så konstigt – alla är barn av sin tid. I en tid där Östeuropa precis blivit befriat från järnridåns skugga och man såg framför sig en ny period i mänsklighetens historia där människorna kunde befrias från både statens och traditionens bojor. Den livstilsliberala inställningen och kampen för möjligheten att leva ut densamma blev denna generations stora frihetsfrågor – men tiderna förändras, och dagens unga generations stora frågor är helt annorlunda än 90-talets liberalers. En ny undersökning visar att människor födda efter 1995 är den mest konservativa generationen på 70 år, och uppväxta med genusvetenskap, islamistisk terrorism, samt ett helt nytt medielandskap är det en helt annan värld än tidigare generationer har sett.

Sprickan mellan den äldre progressiva generationen och den yngre konservativa har blivit större och större under de senaste åren. I Sverige har den frihetliga rörelsen formligen exploderat i storlek, och mängder av organisationer har startats. Ludwig von Mises-institutet, bubb.la, frihetligt, och många andra podcasts och bloggar har börjat forma ett helt ny libertarianskt landskap i Sverige – med tydlig höger-konservativ riktning i kulturella frågor. Den äldre progressiva generationen, ofta personifierad av ”The usual suspects” (Fredrik Segerfeldt, Mattias Svensson, Johan Norberg) samt deras ideologiska arvtagare i olika politiska ungdomsförbund så som CUF, har många gånger fördömt de mer konservativa frihetliga organisationerna för att vara ”bruna” samt gå främlingsfientliga krafter till mötes. Är det så att de största frågorna idag handlar om alkoholglass, HBTQIA-rättigheter samt öppna gränser? Svaret från vår tids unga konservativa generation säger: nej.

Det kan vara oförmåga att se dagens verklighet från höga stolar och morgonsoffor, det kan vara ovilja att ta tag i dagens problem. Men en sak är säker – den svenska frihetliga rörelsen står inför ett vägval. Just nu polariseras samhället mer än någonsin och den frihetliga sfären kommer inte undan. Kommer de progressiva libertarianerna lyssna på Jeff Deist och inse att nation och religion fortfarande spelar roll? Eller kommer de stoppa huvudet i sanden och drömma sig tillbaka till 90-talet. Valet är deras – för de konservativa är på frammarsch.