Högtider skall inte bara vara roliga

pumpa
Halloween (Bildreferens: https://www.jw.org)

Häromdagen talade jag med en kamrat om Halloween, och hur denna irländsk-amerikanska högtid importerats till Sverige. Allt fler i den unga generationen torde se Halloween som ett helt naturligt inslag i oktober, affärer står fulla i prakt av skräckens attiraljer och pumpan tar sig in på den svenska matmarknaden. Som mer konservativ än många andra och motsträvig mot progressiv amerikansk kulturimperialism på högtidsmarknaden uttryckte jag min bestörtning över denna trend, där inte bara Halloween, utan styggelser som Alla Hjärtans Dag och Superbowl tar sig in på svenskarnas kalendrar. Men, påpekade min vän, ska inte folk bara få fira det de tycker är roligt? Om man tycker påsk är meningslöst och trist, varför inte dra ihop kompisgänget och klä ut sig till spöken istället, som en del i att fylla ut ritualbehovet i människans natur? Nej, säger jag. Högtider ska inte bara vara roliga.

Heligt och profant

Den rumänske religionshistorikern Mircea Eliade gjorde i sin bok Heligt och Profant (2008/1957) en uppdelning mellan vad han kallar heligt och profant, som titeln antyder. Det profana är den vanliga världen och allt som hör den till. Det vardagliga, enkla, förståeliga. Det heliga manifesterar sig som något avvikande från det profana, genom vad Eliade betecknar som hierofani. Eliade skriver om hierofanier i både tid och rum, där rummet helgas genom att objekt eller en plats helgas genom hierofani, och tid genom att helgandet i sig återupprepas. Vi kan ta midsommarafton som exempel. Vid midsommar är natten som kortast på hela året, alltså träder något annat än det profana fram, och helgar på så sätt dagen. När började midsommar? Jo, när hierofanin inträdde, och det gick uppför människan att denna dag var något mer än andra dagar. Detta ges tillträde till eftersom det är heligt, och inte profant.

En högtid blir alltså inte bara en dramatisk återupprepning av något som tidigare hänt, det blir ett utträde ut den profana tiden för att komma åt en evig tidsdimension. Detta åstadkoms genom ritualer och liturgi, så att människan förstår (omedvetet eller medvetet) att hon nu träder ur den profana tidsrymden, för att träda in i den heliga.

Cyklicitet och sommarlovskultur

En viktig del av det heliga är cykliciteten, att det återkommer på regelbunden basis och att det går att förutsäga när det kommer tillbaka. Det cykliska är det sätt på vilken människan upplever verkligheten, och baserar sina göromål på. Natten blir till dag, veckor, månader, och år återkommer. Likt planeternas rörelser går tiden i cirklar, och högtiderna blir milstolpar i tiden i vilken man kan utgå ifrån, och bygga grunden för sin verklighet.

En cyklisk syn på världen och historien är ganska annorlunda än det gängse synen som präglat världen den senaste århundraden. Från upplysningen härrör den progressiva historiesynen, världen är en linje på vilken vi rör oss framåt, styrda av lagen om att allt blir bättre. Detta kan argumenteras bland annat genom evolutionsteori, Hegelsk synteism, marxistisk dialektik eller spontan ordning á la Hayek — världen rör sig bort från barbari mot en mer civiliserad framtid.

Det finns dock en del otrevliga aspekter av denna syn på tid och historia. När allt rör sig i en riktning blir varje ögonblick ovärderligt, och jakten på fantastiska ögonblick börjar. Carpe diem. Ibland kan man prata om en sommarlovskultur som florerar bland befolkningen, att livet blir en jakt på sommarlovets fantastiska ögonblick av frihet och extas. När ingenting återkommer blir nostalgin en av livets hörnstenar, och högtider och festligheter används för att bota nostalgin, vilket aldrig fungerar. En ahistorisk varelses hierofani blir ungdomens sommarlov, och alla högtider blir en utlopp för en dramatisk återuppspelning med sorgen som resultat tack vare insikten om att (den exakta) tiden inte kommer tillbaka.

I en religiös värld tillåter istället cykliciteten världens skapelse, kosmogonin, att få återkomma, och människorna får uppleva detta tillsammans. Det heliga går bortom individualiteten, och skapar samhörighet över generationer.

Att ta sig själv och världen på allvar

Nu tror jag att alla människor bär med sig behovet av religiositet i form av en uppdelning av världen i heligt och profant, ritualer, och samhörighet. Men moderna ”högtider” som enbart blir en uppmuntring av konsumtion och festande blir en manifestation av sin progressiva samtid. Halloween som nu står för dörren har visserligen en historisk bakgrund på Irland, men den tappningen som marknadsförs i USA och nu Sverige har nästan ingenting med ursprunget att göra.

Vad man idag borde göra är att leta efter andra uttryck för helighet och religiositet, som bidrar till positiva aspekter som hälsa, andlig utveckling, och samhällelig gemenskap. Att gå och tända ett ljus och meditera över dina avlidna släktingar på alla helgons dag torde vara bättre än Halloween. Kan man göra båda? Jo, antagligen. Men man borde ta sig själv, sina förfäder, och världen på lite större allvar. Vi borde sträva efter att komma bort från konsumtionshets och istället komma närmare naturen och naturliga relationer och band till förfäder och jorden. En högtid är inte bara något roligt man gör för att få uppleva extas en stund, det är verkligen en andlig praktik, och borde betraktas med än större respekt än vad det ofta görs.


Referenser

Eliade, M. (2008). Heligt och Profant (A. Ahlberg, övers.). Göteborg: Daidalos. (Originalarbete publicerat 1957)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s