Hållbar kulturell utveckling

Hållbar utveckling är ett av uttrycken som tillsammans med ”alla människors lika värde” och ”Värdegrunden™” varit 2010-talets buzzwords. Hållbar utveckling sammankopplas med saker som miljömedvetenhet, återanvändbara material, anti-konsumtionsamhälle, och är i mångt och mycket det största som miljörörelsen i väst har skapat i kulturtermer. Man har lyckats få in hållbar utveckling i de flesta företags och nationers mål, ofta utan att de behöver precisera vad det handlar om.

Hållbar utveckling handlar ofta om att man vill lämna efter sig jorden i ett sådant skick att barnen och barnbarnen ska kunna leva utan att planeten har förstörts. På sätt och vis är det en uråldrig tanke att lämna världen efter sig som man fick den, som inte minst torgförts av reaktionärer och konservativa under många tusen år. Lästips om man vill läsa mer om de inneboende gröna och naturkonserverande delarna av det reaktionära tänkandet är C.A Shoultz artikel The Green Green Earth. Det finns något evigt och transcendentalt i att vilja bevara naturen och agera trädgårdsmästare åt planeten, detta är varför jag personligen inte är emot begreppet ”hållbar utveckling” på samma sätt som jag motsätter mig begrepp som ”värdegrund” och ”alla människors lika värde”. Men en oerhört väsentlig del av hållbarhet missas nästan alltid, och det är av absolut största vikt under de kommande åren. Det handlar om en hållbar kulturell utveckling.

Likt man bör lämna över sin mark, sina ägodelar, och själva naturen till sina efterlevande för att de ska ha de bästa möjligheterna att leva goda liv och föra vidare värderingar bör man också lämna kulturen i ett sådant skick. Detta borde inte vara kontroversiellt för varken konservativa eller för den delen klassiska liberaler. Tänkare som Adam Smith, Roger Scruton och Edmund Burke framhöll att marknadsekonomi endast fungerar om den vilar på en kultur och gemenskap med tillit, dygder, och respekt för överenskommelser (Nordin, 2011). Ifall dessa dygder inte förs vidare kommer det leda till en urholkning av kulturen, och i förlängningen leda till att en fungerande marknadsekonomi och kultur blir omöjlig. Detta är också en del av vad Hans-Hermann Hoppe (2001) kallar ”decivilisationsprocessen” i sin bok Democracy: The god that failed, det vill säga ett successivt höjande av tidspreferensen bland befolkningen som ingår i en civilisation.

För de frihetligt sinnade där ute, konservativa, libertarianer och anarkokapitalister tillikaär detta av absolut största vikt. Ifall man vill att en fri marknad ska överleva över tid är en kultur som främjar klassiska dygder, respekt för äganderätt, och respekt för kontrakt, fundamental för ett sådant samhälles överlevnad – särskilt då man inte har ett enormt våldsmonopol att backa upp dessa funktioner på.

För många är det skrämmande att tänka över eoner av tid, men för kultur och natur som håller över tid behövs ett långsiktigt perspektiv. Var herde över sin skog och likaså till din kultur. Bevara allt gott och ta bort allt ogräs. Dina efterlevande kommer tacka dig.

146f2073f1b7af3588df42c4ad038062

Referenser:

Hoppe, H. (2001). Democracy. New Brunswick: Translation Publishers.

Nordin, S. (2011). Filosoferna. Stockholm: Atlantis.

Alexander Bard, Ingrid Carlqvist och kultur

Under den senaste veckan har medieprofilen och filosofen Alexander Bard fått utstå hård kritik då han hyllade den nationalistiska journalisten Ingrid Carlqvist för hennes engagemang för att återupptäcka en historisk svensk identitet i samband med ett blot.

Reaktionerna har inte varit nådiga gentemot Bard, bland annat har det kommit fram ett upprop kräver att TV4 ska ta avstånd och avskeda Bard. Frågan är då vad Bard egentligen gjort. Är allt detta ett spektakel med guilt by association-taktiker som man så ofta ser i vår post-moderna värld? Eller ligger det något annat bakom dessa starka reaktioner, blir folk arga när svenskar vill söka sina rötter?

2ca9be72-b8b2-4f5e-b931-b52d36c8825a
Alexander Bard – Foto: Elvira Pihl

Till att börja med kan man konstatera att sökandet efter rötter är något som ligger i tiden, som påpekas av Maria Friedner i en artikel i Jönköpings-Posten 17 September 2017. Med teknikens otroliga framfart och en allt mer globaliserad värld känner sig människor rotlösa, och för att råda bot på detta börjar de leta bakåt i sin kultur. Man skulle kunna koppla det till den så kallade kristna återfödelsen som pågår framförallt i USA, men också i Europa där allt fler unga intresserar sig för kristna idéer. Men Sverige har kanske aldrig varit riktigt kristet, vi har i alla fall inte varit det sedan 1800-talet, varför man i Sverige istället då ser en fornnordisk väckelse.

Likt Erich Neumann beskriver transformationsmyten i sin bok The Origins and History of Conciousness (min sammanfattning av boken) måste man gå ner till djupet av sin kultur för att återuppväcka de mest väsentliga delarna och föra in dem i sin samtid. I en svensk kontext borde det rimligtvis innebära att man går in och återupptäcker de gamla nordiska myterna, samt den grunderna för den västerländska civilisationen i grekiska och kristna skrifter. Det är bra att fler människor intresserar sig för bevarandet och återuppväckandet av vår kultur, vilket också Bard verkar inse varför han ser på Ingrid Carlqvists engagemang för forn sed som något positivt. Med myter och mening kan vi bygga barrikader mot nihilismen, förmodligen är det en nödvändighet om människan ska överleva in i framtiden.

Man skulle kunna säga att det idag råder en rotlöshetsnorm, där människan ses som ett tabula rasa och all form av kulturella och genetiska medfödda egenskaper ses som något av ondo. Varför leta efter sitt ursprung när du kan konsumera den häftiga nya kaffedrycken och demonstrera mot ”hatet”. Med en sådan livsåskådning skulle man kunna förstå varför det ses som ett hot när människor letar efter sitt ursprung, det hotar de rådande normerna.

Men det klart, förmodligen ligger det inte mer bakom än guilt by association, då dagisnivån och pöbelmentaliteten i svensk media inte direkt har blivit bättre tack vare me too-upproren, som Bard också var kritisk mot ska sägas. En djupare kritik vore trevligt som omväxling, men jag tror inte man kan vänta sig det år 2018.

DEL 2 : Bokrecension och presentation: The Origins and History of Conciousness – Erich Neumann

I mitt förra inlägg gick jag igenom Neumanns bakgrund till boken samt den mytologiska skapelsemyten. I detta inlägg ska jag gå igenom hjältemyten, transformationsmyten, samt den moderna människans psykologiska kris utifrån Neumanns bok.

Jag fick en fråga efter mitt förra inlägg om angående vad som menas som ”medvetenhet”. Eftersom Neumann skriver i en Jungiansk tradition pratar han om conciousness, medetenhet, och unconciousness, omedvetenhet. Detta ska då inte förväxlas med den medicinska terminologin medveten – medvetslös, utan ”medvetenhet” kan här istället likställas med något man idag skulle kunna kalla ”självmedvetenhet”.

Hjältemyten

Hjältens födelse

Neumann tar framför allt upp tre aspekter av hjältemyten; hjältens födelse, mödramordet, och fadersmordet. Hjältens födelse är i grova drag den första (och eviga) individens intåg i världen. Något som karakteriserar hjältens födelse är att han föds av oskuldsmodern. Detta är för att hjälten representerar den manliga principens (medvetandets) intåg i världen, ur det som innan hjälten var en omedveten (feminin) värld. Varför är modern oskuld då? För att, mytologisk sett, har den manliga principen inte kommit för att hjälpa till i den kreativa skapandeprocessen som en egen del. Som jag skrev i del 1 är Uroboros, det ursprungliga tillståndet, feminint av dess natur, men det innehåller allt, och därför innehåller det också det maskulina.

68ca6e140ce0f4e2bf207b1d82f87490--renaissance-paintings-renaissance-art
Jungfru Maria med Jesusbarnet, den eviga modern

Men varför föds hjälten ur oskuldsmodern i världen, då världens skapelse är beroende av uppdelandet mellan kvinnligt och manligt, mörker och ljus? Då måste man se att mytologin inte är en linjär berättelse bunden av tid och rum. Mytologin behandlar istället händelser och skeenden som är allmänmänskliga obundet av vår uppfattning av tid.

Modersdråpet – hjältens första strid med draken

Neumann identifierar tre huvudsakliga delar av striden med draken; hjälten, draken, och skatten. Drakarna som måste dräpas representeras av världsföräldrarna som uppstod efter att Uroboros delats i manligt och kvinnligt. Då hjälten är född måste han möta världens förtryckande krafter. Likt mänskligheten själv måste han börja med att strida mot naturen som både ger honom näring och föda men försöker döda honom i varje steg han tar. Den första draken tar sig därmed kvinnlig skepnad, The great mother måste dräpas för att komma åt det goda i femininiteten.

När hjälten slaktat draken kommer han åt skatten, i denna fas ofta i form av en jungfru. Då draken är en representation av The great mother är dråpet ett dräpande av kaos, och  det som återstår är det goda i femininiteten. Längre finns det inte kvar kaos, död och mörker. Istället är det de livgivande, fruktbärande aspekterna som framhävs, därav att hjälten räddar jungfrun ur drakens våld.

St. George and the Dragon
Saint George and the dragon – Verona, från andra halvan av 1200-talet

Fadersdråpet- hjälten tar strid mot kulturen

När naturen är besegrad står samhället kvar. Men samhället och kulturen är i regel styrt av en tyrann, och det är nu hjältens uppgift att störta denna tyrann. Kulturen och samhället är mytologisk maskulint, det är det som skapats av medvetna människor med ett mål att skydda oss från naturen. De beskyddande och ordningsamma auktoritära delarna är den goda delen av The great father, men liksom det finns positiva och negativa sidor av The great mother finns det även negativa sidor i fadern. Detta är samhällets tyranni och vägran att förändras när man möter nya problem, vilket Neumann symboliserar med arketypen The wicked king, som är maktfullkomlig och äter sina söner. Den negativa sidan av fadern kan också vara symbpliserad som någon av The great mother‘s hantlangare till monster, exempelvis fenrisulven och minotauren.

I takt med att självmedvetandet ökar måste hjälten möta sig själv. Den kan också symboliseras av hjältens möte med sig själv och konfrontation med sin egen mörka sida, detta i form av ”den onda tvillingbrodern”. Dessutom, för att hjälten ska komma än längre i sin jakt efter medvetenhet (maskulinitet) måste han döda fadern för som ett test för att få skatten i form av maskuliniteten själv. Detta kan han göra eftersom han redan dräpt modern för att få åtkomst till den positiva sidan av femininiteten, ibland kan detta symboliseras med att hjälten får hjälp av en feminin entitet, så som Athena. Med hjälp av sin anima kan hjälten besegra maskuliniteten för att själv få kontroll över den.

Osiris – Transformationsmyten

Integrerat men separat i hjältemyten är transformationsmyten, vilken handlar om att färdigställa hjältens verk genom att återuppbygga kulturen och göra sig själv fullkomlig. Neumann exemplifierar med den egyptiska myten om Osiris, där Osiris dör och återuppstår tack vare sin son Horus. Enligt myten blir Osiris dödad av sin svåger Set och uppdelad i åtta bitar som placeras ut över Egypten, bland annat blir hans fallos slängd i Nilen och uppäten av en fisk. En tolkning som Neumann gör är att maskuliniteten (fallos, medvetande, ordning) slängs i kaos (vattnet och dess varelser). Man skulle kunna göra en jämförelse med Bibelns Jona som hamnar i fiskens mage. (Jon 2:1)

Med sin son Horus och sin systerfru Isis hjälp hämtas Osiris olika kroppsdelar från hela Egypten. De sammanfogas som en mumie, och därefter växer ett cederträ ur Osiris. Ur cederträet stiger Osiris – som nu har erövrat dödens makt. Neumann citerar the Book of the Dead den egyptiska ursprungsberättelsen. Där står det:

I have knit myself together; I have made myself whole and complete; I have renewed my youth; I am Osiris, the Lord of Eternity.

osiristree
Osiris

Osiris symboliserar därmed en fulländning. Genom att erövra döden har han blivit oändlig och evig. Hans existens sträcker sig från jorden till himlen, symboliserat i att trädet vars rötter är i jorden och vars grenar sträcker sig mot himmelen.

Vari ligger den personpsykologiska betydelsen då? Att efter man dräpt drakarna naturen och kulturen ska man tillbaka ner och rädda de goda delarna för att föra tillbaka dem in i tiden. På detta sätt gör man sig själv evig och fulländad. Som Jordan B. Peterson säger; ”Go down into the belly of the whale and rescue your father from the underworld”. Neumann kopplar samman detta med begreppet centroversion, en psykologisk kraft som driver människan och individer till en balanserad tillvaro.

Den moderna människans psykologiska kris

Neumann menar att myter och symboler är uråldriga mänskliga företeelser som hjälper människan att leva ut och abstrahera komplicerade tillvägagångssätt att leva och verkar i världen på ett bra sätt. I vår moderna värld har vi dock tagit bort en stor del av myternas kraft genom att beskriva dem och rationaliserat bort dem som ”enbart myter”. Neumann skriver om att vi ej längre är en del av participation mystique, deltagandemystiken, där människan utlämnas åt krafter hon inte förstår. Neumann menar att deltagandemystiken hjälper människan att komma i balans och visar henne sin plats i naturen, igår, nu och imorgon.

I och med att vi förlorat vår plats i naturen har vi också tappat den naturliga instinkten till centroversion, vilken Neumann verkar mena sker närmast dialektisk i naturen, men som vi nu måste sträva mot medvetet. Genom att återupptäcka myterna i dess renaste former och leva ut dem inom individer och i samhället kan människan även i framtiden gå mot en högre form av medvetande. För som det ser ut nu när människan tappat kontakten med naturen verkar hon degenerera till lägre former, vilket Neumann ser i sin tids massrörelser, kommunism och nazism.

Det ligger definitivt något i vad Neumann skriver, och jag kommer under året göra det jag kan för att väcka de gamla myterna till liv. Drakdräpning och fadersräddande står nu på agendan, jag hoppas nu att jag kan få fler med mig.