Tidspreferens och dekadens

Vårt moderna samhälle präglas av kortsiktighet som genomsyrar alla nivåer av samhällskroppen. I det offentliga blickar politiker aldrig längre än till nästa val, ofta inte längre än till nästa opinionsundersökning. I näringslivet styr kvartalsrapporterna. I våra privata liv styrs vi i allt större utsträckning av dopaminkickar från sociala medier och en ”slit och släng”-mentalitet gentemot allt från dagliga konsumtionsvaror till intima relationer. Denna kortsiktighet kan liknas vid en blindhet gentemot framtiden, där nutiden alltid spelar större roll än framtiden. Detta ger konsekvenser som låg befolkningstillväxt och kulturell dekadens. Men varför sker detta idag? Är det en naturlig utveckling av människan eller en konsekvens av onaturliga statliga ingrepp?

Tidspreferens

För att kunna diskutera denna fråga kan man ta hjälp av begreppet tidspreferens. Tidspreferens är ett begrepp som framför allt används av ekonomer av den österrikiska skolan. Begreppet syftar till hur vi värderar något i förhållande till tiden. Om vi pratar om en hög tidspreferens talar vi om att man värderar någon vara högre idag än imorgon. Exempelvis värderar de flesta människor att äta en smörgås högre nu än samma smörgås i framtiden. Vanligtvis används begreppet för att förklara fenomenet ränta, då människor värderar pengar högre nu än i framtiden, och räntenivån bestäms av människornas tidspreferens på pengar. Tidspreferenser bestäms av en mängd olika faktorer. Både interna, som biologiska och psykologiska, och externa (som statlig intervention).

Man kan dock, som ekonomen och filosofen Hans-Hermann Hoppe påpekar i sin bok Democrcy: The god that failed applicera tidspreferens-begreppet på andra områden än strikt ekonomiska. Hoppe använder begreppet för att förklara civilisationsprocessen, där sagda process präglas av en generellt låg tidspreferens.

Civilisation och decivilisation

Då människor har en lägre tidspreferens kan de planera längre in i framtiden, till och med förbi sin egen livstid. Det är ur detta som en civilisation kan uppstå då man bygger ett samhälle och gemenskap inte bara för sig själv, utan för hela gruppens fortlevnad. Resurser ackumuleras för att spara inför framtiden, utan att konsumeras direkt.

Men vad skulle kunna stoppa denna process av civilisering? Tänk er exempelvis en stat som kommer in och erbjuder bidragsleverne för dig och din familj, vilket erbjuder en jämförbar levnadsstandard med vad du skulle kunna tjäna om du arbetade med något produktivt. Om detta accepteras höjs tidspreferensen avsevärt, då du inte kan jobba för att tjäna extra pengar att lägga undan i framtiden, samt att du inte bygger upp något som ditt samhälle omkring kan ha nytta av. Skulden här är inte nödvändigtvis individer som tar emot bidrag, utan staten som delar ut dem. Om detta då sker över lång tid så borde rimligtvis den generella tidspreferensen i samhället sjunka över denna tidsperiod.

Med denna syn på civilisation och tidspreferens kan man se att det som idag kallas kulturell degenereging eller decivilisering är en följd av förhöjd tidspreferens bland befolkningen. I takt med att den generella tidspreferensen höjs kommer framtidsutsikten bli mer kortsiktig och impulsiv. Individerna blir mållösa vandrare som vinglar fram i en dimma mellan snabba dopaminkickar och tillfredsställelse i stunden.

Hur stoppar man då denna process? Genom att bita i det sura äpplet och åter börja ta individuellt ansvar. Det ger mening till livet att veta att du bär en civilisations arv och framtid på dina axlar.

thomas-cole-the-course_of_empire_desolation_18361
Thomas Cole – The course of Empire: Desolation

Känn ingen skuld för din mänsklighet

Författarinnan Ayn Rand anses av många vara en kontroversiell figur. Hennes romaner upphöjer utan skam människans skapandekraft och dess egenintresse till något heroiskt och beundransvärt. Detta ställer hon ofta i kontrast till jämställdshetsvurmande svaga tankar och människor som inte tillför något av värde till världen. Men liksom i vår värld låter Rand hennes antagonister ses av allmänheten som moralens väktare, medan vi läsare ser att så inte alls är fallet.

I Rands roman The Fountainhead (1943) möter vi bland annat karaktären Ellsworth Toohey. Toohey är skribent och arkitekturkritiker i en stor dagstidning, och höjs upp av allmänheten till en man av utomvärldslig moral för sina socialistiska ställningstaganden och utspel om att den själviska människans tid är förbi. Rand ställer upp Toohey i kontrast till sin protagonist Howard Roark, vilken är en ung arkitekt som inte skäms för sina egna visioner och arbetsmoral.

The Fountainhead må vara 75 år ung, men den skulle likväl kunna vara skriven idag. På många sätt är Toohey en perfekt illustration av dagens så kallade godhetssignalering, där människor på sociala medier skryter om hur osjälviska och ”goda” de är. Efter subtilt skryt om deras omtänksamhet om svaga grupper av människor inkommer en säker ström av kommentarer där godhetssignaleraren anses som ”modig” och ”stark”.

Denna godhetssignalering har även tagits upp av politiska partier från höger till vänster, om än mer förekommen ju längre åt vänster man kommer på skalan. Inte sällan tycks det vara tätt sammanknutet med känsloargument, för att ge dig som läsare dåligt samvete, och få dig att känna vördnad inför deras ”godhet”. Som Ellsworth Toohey uttrycker det i The Fountainhead:

”I’m merely – well, shall we say? that mildest of all things, a conscience. Your own conscience, conveniently personified in the body of another person and attending to your concern for the less fortunate of this world, thus leaving you free not to attend to.”

Att enbart vara cynisk kring detta ämne är kanske inte helt konstruktivt. På många sätt är det tragiskt att människor är beroende av sina medmänniskors uppskattning, där de sociala medierna spär på samma beroende. Men icke desto mindre bör vi vara på vår vakt gentemot dessa. Bakom en tragisk mask  kan det gömma sig dolda avsikter, som suktar efter makt över sina medmänniskor – ty dåligt samvete kan få mången människa att underkasta sig det de ser som moraliska förebilder.

Att låta andra människor agera samvete kan vara väldigt farligt, speciellt när det ageras ut av samtidens sociala medie-knarkare. Istället borde vi leta efter vägledning i Rands heroiska gestaltningar av människan, eller i dess antika förebilder. Av samtidens Ellsworth Tooheys kommer vi enbart att låta oss dras ned i ett träsk av dåligt självförtroende och innehållslös sofism.

1atlas__2_eunja10753