Om cynisk optimism

Livet är smärta. Livet är tragik. Detta har insetts på jorden sedan lång tid tillbaka. Det är buddhismens centrala budskap, de antika stoikerna likaså. Kristendomens förgrundsgestalt hänger plågad på ett kors i varje kyrka i västvärlden. Världen är den plats där du måste springa konstant enbart för att hålla dig vid liv. Och här är vi, livsformer i denna värld, som försöker intala oss själva att om vi bara justerar världen till det läge som gör att vi äntligen kan vara lyckliga – så kommer vi lyckas.

Vi lever i en polariseringens tid. I samhällets alla hörn hittar vi politiska idealister som tycker ha anledningarna och lösningarna till samhällets problem. Vi ser identitetspolitiska feminister som tycker sig ha hittat roten till världens problem i ”patriarkatet” och den post-koloniala rasismen. Runt hörnen finns alt-right-rörelsens identitärer, som tycker sig se den vita rasen gå under och den enda utvägen är ett fullskaligt raskrig. I den mer konventionella politiska arenan slåss karriärpolitiker om platsen i mittenfåran, där den ena social-liberala reformen efter den andra ska rädda alla jobb och ge bra sjukvård till alla. För mig tycks alla dessa rörelser vara naiva – och extremiteten i deras position ligger i ifall de har en pessimistisk eller optimistisk syn på omvärlden och dess skeenden. Det som för de samman är att de tror att politik och kollektiva lösningar är svaret på deras problem.

Det tycks vara som så att drömmen om politiska lösningar göder människors naivitet. Människor drar sig bort från ansvar och gör sig till en del i en större massa för att påverka samhället i sin önskade riktning – de kallar det för demokrati. ”Demokratin har segrat!” skanderades det när Sovjetunionen kollapsade under det tidiga 1990-talet – den sista människans tid hade kommit. I efterhand har vi sett att så inte blivit fallet, och befolkningen har därmed delats upp i två läger.

Å ena sidan fortsätter naiva optimister sina tankegångar om att allt fortfarande blir bättre. Om vi bara röstar rätt nästa gång kommer problemen att lösa sig. I väntan på bättre tider kan vi roa oss och leva i nuet. Detta i sig löser inga av problemen, istället pågår samhällsdegenerering medan människorna stoppar huvudet i sanden. Å andra sidan så ser extrema identitetsrörelser på samhället med en naiv pessimistisk syn, och de landar då i en väldigt auktoritär fascistisk slutsats där hela samhället måste inkorporeras i deras auktoritära system för att samhället ska kunna räddas.

Vid sidan är det lätt att bli cynisk, vilket också är väldigt rimligt. Som tidigare nämnt är det en uråldrig visdom att existensen är kantad av plågor, och att vi arma människor mödosamt behöver jobba oss igenom livet. Men det gäller då att inte fastna i en cynisk pessimism, där man som en slutsats av cynismen anser att ingenting kan förbättras. I nihilismen frodas enbart hat och apati, det är ingen väg framåt.

Ja, existensen kantas av tragik, det kanske rentav är existensens kärna. Men vi kan göra saker bättre – så länge det görs på ett realistiskt sätt. Varje steg bort från helvetet är ett steg framåt. Att börja med sig själv, sitt rum, och sin familj är ett utmärkt sätt att förändra existensen till det bättre. Varje individ som gör detta kommer inse att det är en bättre väg framåt än en nihilistisk syn på existensen.

I Vilhelm Mobergs klassiska epos Utvandrarna tar den småländske bonden Karl-Oskar sig och sin familj ut ur 1800-talets Sveriges misär och tragik, för att chans att göra något bättre av livet. Han trotsar missväxt, oceaner, och snöstormar. Han bad aldrig om något, och han lyckades skapa ett värdigt liv till sig själv och sina barn i ett land långt borta. Karl-Oskar förändrade inte världen, men han förändrade livet för sig själv. Låt oss alla försöka göra detsamma. Fokusera på dig själv och din omgivning – låt bli de kollektiva lösningarna.

wanderer_above_the_sea_of_fog
Wanderer above the Sea of Fog – Caspar David Friedrich (1818)

2 thoughts on “Om cynisk optimism”

  1. ”Vi ser identitetspolitiska feminister som tycker sig ha hittat roten till världens problem i ”patriarkatet” och den post-koloniala rasismen. Runt hörnen finns alt-right-rörelsens identitärer, som tycker sig se den vita rasen gå under och den enda utvägen är ett fullskaligt raskrig. I den mer konventionella politiska arenan slåss karriärpolitiker om platsen i mittenfåran, där den ena social-liberala reformen efter den andra ska rädda alla jobb och ge bra sjukvård till alla. ”

    Nu är väl identitetspolitik inte längre bara bland extrema vänstern utan även i mittfåran, vilket ger alt-right rörelsen fullständigt empirisk grund till oro.

    Gilla

    1. Jag ser alt-right rörelsen som ett identitetspolitiskt svar mot vänsterns (och ibland mittens) identitetspolitik. Jag förstår problematiken, men jag önskar att man kunde basera sitt motstånd mot identotetsvänstern på en individualistisk istället för kollektivistisk grund.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s