Carpe diem, Homo Presens

Den latinska frasen carpe diem, fånga dagen, har blivit en av vår tids vanligaste deviser. Sprunget ur de moderna människornas till synes stressiga vardag fylld av sociala medier och ”livspussel”, ses carpe diem som den filosofiska lösningen på det moderna stressproblemet. I detta avseendet kan carpe diem vara oerhört nyttigt, något i stil med österländsk meditation eller stoisk acceptans av livets skyndsamma natur. Dock är fenomenet med att ”leva i nuet” inte särskilt bra som livsfilosofi – då det också är ett symptom på rotlöshet och nihilism.

J-GORMLEY-MAN-PAINTING
Befriad från alla bojor? Bildkälla: http://jezartjournal.blogspot.se/2012/08/gormley-man-1-in-100.html

Under 1900-talet har den så kallade statsindividualismen tagit ett starkt grepp kring den svenska folksjälen. Likt Catarina Kärkkäinen skriver i denna ledarkrönika hur statsindividualismen lanserats för att befria svenskarna från kulturens och traditionens bojor. Kärkkäinen skriver:

”Den första regeringen Palme gjorde sig därför redo för nästa steg av samhällsbygget – frigörelsen från gammaldags familjestrukturer som styrde hur vi levde och gjorde oss beroende av varandra. Kvinnan skulle frigöras från mannen; de vuxna från sina barn; barnen från sina äldre. Olof Palme ledde tillsammans med makarna Myrdal vägen.”

I detta atomiserade tillstånd med individer utan historia, traditioner, eller familjeband, är det inte konstigt att nutiden blir den dominerande platsen där händelser spelar rum. I nuet är den moderna Homo presens, nutidsmänniskanfri att njuta – njuta av sin ”frihet” som individ samt njuta i en mer hedonistisk bemärkelse. Men vad är friheten i nuet utan en framtid att jobba mot? Också, hur kan man visualisera sig en framtid utan att veta vart man kommer ifrån?

Jag har tidigare närmat mig ämnet om historielösheten som har drabbat det svenska folket. Inte nog med att Homo presens inte är speciellt intresserad över vart han kommer ifrån – han måste leta länge om han ska få korrekt information. Statsindividualismen och historieförfalskningen om den svenska historien går därmed hand i hand, där generationsband klipps av och äldre tiders vishet går förlorad för alltid.

Utan krav från äldre tider kan Homo presens därmed välja från ett smörgåsbord av identiteter och livsstilar, och som den post-moderna skolan lärt individen finns det ingen hierarkisk ordning mellan dessa identiteter och livsstilar. Men eftersom identiteter är utbytbara och varje moment är en värdefull stund i sig blir framtiden något stort och skrämmande – som helst sopas under mattan och hela generationer vägrar växa upp. För när Homo presens inser att 998 av de 1000 valen den hade var värdelösa går hedonismen över i nihilism, och det enda som ger livet mening blir snabba dopaminkickar i festande, datorspel, pornografi, och sociala medier.

Utan dåtid finns ingen framtid – det enda verkliga blir nuet. Men när de oändliga valen inte leder någonstans – vart ska Homo presens ta vägen? Det är en av vår tids största frågor – om vi vill att vår civilisation ska fortsätta existera även i framtiden.

One thought on “Carpe diem, Homo Presens”

  1. ”den post-moderna skolan lärt individen finns det ingen hierarkisk ordning mellan dessa identiteter och livsstilar. ”

    Nja , intersektionalitet är väl läran om hirarkier inom pomo.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s