Om cynisk optimism

Livet är smärta. Livet är tragik. Detta har insetts på jorden sedan lång tid tillbaka. Det är buddhismens centrala budskap, de antika stoikerna likaså. Kristendomens förgrundsgestalt hänger plågad på ett kors i varje kyrka i västvärlden. Världen är den plats där du måste springa konstant enbart för att hålla dig vid liv. Och här är vi, livsformer i denna värld, som försöker intala oss själva att om vi bara justerar världen till det läge som gör att vi äntligen kan vara lyckliga – så kommer vi lyckas.

Vi lever i en polariseringens tid. I samhällets alla hörn hittar vi politiska idealister som tycker ha anledningarna och lösningarna till samhällets problem. Vi ser identitetspolitiska feminister som tycker sig ha hittat roten till världens problem i ”patriarkatet” och den post-koloniala rasismen. Runt hörnen finns alt-right-rörelsens identitärer, som tycker sig se den vita rasen gå under och den enda utvägen är ett fullskaligt raskrig. I den mer konventionella politiska arenan slåss karriärpolitiker om platsen i mittenfåran, där den ena social-liberala reformen efter den andra ska rädda alla jobb och ge bra sjukvård till alla. För mig tycks alla dessa rörelser vara naiva – och extremiteten i deras position ligger i ifall de har en pessimistisk eller optimistisk syn på omvärlden och dess skeenden. Det som för de samman är att de tror att politik och kollektiva lösningar är svaret på deras problem.

Det tycks vara som så att drömmen om politiska lösningar göder människors naivitet. Människor drar sig bort från ansvar och gör sig till en del i en större massa för att påverka samhället i sin önskade riktning – de kallar det för demokrati. ”Demokratin har segrat!” skanderades det när Sovjetunionen kollapsade under det tidiga 1990-talet – den sista människans tid hade kommit. I efterhand har vi sett att så inte blivit fallet, och befolkningen har därmed delats upp i två läger.

Å ena sidan fortsätter naiva optimister sina tankegångar om att allt fortfarande blir bättre. Om vi bara röstar rätt nästa gång kommer problemen att lösa sig. I väntan på bättre tider kan vi roa oss och leva i nuet. Detta i sig löser inga av problemen, istället pågår samhällsdegenerering medan människorna stoppar huvudet i sanden. Å andra sidan så ser extrema identitetsrörelser på samhället med en naiv pessimistisk syn, och de landar då i en väldigt auktoritär fascistisk slutsats där hela samhället måste inkorporeras i deras auktoritära system för att samhället ska kunna räddas.

Vid sidan är det lätt att bli cynisk, vilket också är väldigt rimligt. Som tidigare nämnt är det en uråldrig visdom att existensen är kantad av plågor, och att vi arma människor mödosamt behöver jobba oss igenom livet. Men det gäller då att inte fastna i en cynisk pessimism, där man som en slutsats av cynismen anser att ingenting kan förbättras. I nihilismen frodas enbart hat och apati, det är ingen väg framåt.

Ja, existensen kantas av tragik, det kanske rentav är existensens kärna. Men vi kan göra saker bättre – så länge det görs på ett realistiskt sätt. Varje steg bort från helvetet är ett steg framåt. Att börja med sig själv, sitt rum, och sin familj är ett utmärkt sätt att förändra existensen till det bättre. Varje individ som gör detta kommer inse att det är en bättre väg framåt än en nihilistisk syn på existensen.

I Vilhelm Mobergs klassiska epos Utvandrarna tar den småländske bonden Karl-Oskar sig och sin familj ut ur 1800-talets Sveriges misär och tragik, för att chans att göra något bättre av livet. Han trotsar missväxt, oceaner, och snöstormar. Han bad aldrig om något, och han lyckades skapa ett värdigt liv till sig själv och sina barn i ett land långt borta. Karl-Oskar förändrade inte världen, men han förändrade livet för sig själv. Låt oss alla försöka göra detsamma. Fokusera på dig själv och din omgivning – låt bli de kollektiva lösningarna.

wanderer_above_the_sea_of_fog
Wanderer above the Sea of Fog – Caspar David Friedrich (1818)

Kreativiteten kräver struktur

”Rules are there for a reason. You are only allowed to break them if you are a master. If you’re not a master, don’t confuse your ignorance with creativity or style” – Jordan B. Peterson

Citatet ovan kommer från en handvisning i hur man ska skriva essäer, skriven av den kanadensiska psykologiprofessorn Jordan B. Peterson (som jag skrivit om tidigare här). Sammanfattningsvis menar Peterson att du bör respektera de regler och konventioner som gäller för det du ska göra, och om du frångår detta bör du vara mycket vaksam på vad du håller på med – och är du nybörjare inom området bör du inte frångå konventionerna över huvud taget. Det kan kanske vara hårda ord som ter sig hindra all form av kreativ utveckling, men i verkligheten borde detta vara en självklarhet som kan appliceras på det mesta som händer i samhället.

I vår post-moderna tid tycks allt vara tillåtet. Gamla konventioner inom allt från familjebildning till konst håller på att frångås – påskyndat av entusiastiska akademiker som ser framför sig en värld utan traditionens sociala och mentala bojor. Detta projekt har pågått från mitten av 1900-talet, då filosofer och sociala ingenjörer som makarna Myrdal ville befria människan från familjens förtryck och de sociala bandens förhindrande av individens potential (att vara en produktiv del av samhället / staten). Detta har lett fram till dagens normkritiska resonemang, där allt normbrytande hyllas – och allt normativt demoniseras.

Musikern och rockkompositören Frank Zappas musik präglas av komplexitet och avancerade rytmer, men också av lekfullhet och nytänkande, och under konserter – improvisation. När Zappa fick en fråga om hur han kunde improvisera när musiken är så komplex gav han svaret att improvisation endast kan fungera om det är inbäddat i en välfungerande struktur. Då alla musiker vet vad de ska göra – och gör det bra – kan en person sticka ut ur mängden och låta kreativiteten flöda.

noter_192285338
Kreation bundet i tradition.

Likt tränade musiker i ett band borde samhällsmedborgare spela sin roll så väl de kan. I den struktur som är framtagen genom århundraden av konsensus finner vi stabilitet. Ytterst få människor klara av att leva utan struktur – samhället klarar det aldrig. Men strukturen bör dock inte komma ovanifrån. En spontant framtagen struktur anammad, justerad och tillrättalagd över lång tid, skapar ramverk som håller tidens rand – och tillåter ny kreativitet som kan berika samhället.

Människorna som idag förespråkar normbrytande utan syfte kommer leda till en urholkning av samhälle och vår gemensamma kultur. En direkt motståndshandling mot detta vore att verkligen ägna sig åt bemästring av produktiva åtaganden. Du som aspirerar till att vara musiker – lär dig allt du kan! Samma sak gäller den som vill ägna sig åt matlagning, konst, eller hantverk. Att stå framför en tom myr innebär oändligt med vägar att gå – men genom att välja redan upptrampade stigar vet du vart det är säkert att gå – och du kan då snabbt hitta tillbaka till en upptrampad väg om du skulle våga vika av. Den dagen du har lärt dig alla vägar kan du försöka skapa din egen – och då kommer du kanske inte att drunkna direkt.

Frank Zappa och att den fria tanken alltid är konträr

Efter att nyligen ha sett dokumentären Eat That Question: Frank Zappa in His Own Words blev jag åter påmind om den amerikanske musikern Frank Zappas geni, en verkligt kreativ tänkare och konstnär. I USA blev han alltjämt en talesperson för rätten till det fria ordet i en tid då kristna konservativa försökte censurera kulturen – medan han i Europa mer har blivit ihågkommen som en musikalisk innovatör.

Något som återkommer i dokumentären är Zappas debatter mot just konservativa debattörer och organisationer som försöker stoppa eller censurera hans och alla andra musikers möjligheter att uttrycka sig så som de behagar i sina musikaliska alster. Frank Zappas musik ansågs, och kan i viss mån fortfarande anses, som obscen – då hans musik ofta innehåller svordomar, sexuellt explicita ord och berättelser och kontroversiella samtidsbetraktelser. Zappa tar alltid ett tydligt ställningstagande mot all form av censur, det är uppenbart att han anser att den fria tanken och möjligheten att uttrycka den är bland det viktigaste rättigheterna man kan ha i ett samhälle – och att alla former av förtryckande av denna rättighet är steg mot fascistoida samhällen.

zappa
Frank Zappa. Photo Courtesy Sony Pictures Classics

När man ser alla intervjuer med amerikanska moralister är det svårt att inte dra paralleller till dagens vänster-etablissemang. Argumenten för censur från konservativt håll i USA på 70- och 80-talet handlar framförallt om statens roll och plikt att skydda medborgarna från obehagliga och omoraliska uttryck – argumenten skulle lika gärna kunnat ha blivit sagda idag av den politiskt korrekta identitetsvänstern, med en intersektionell twist på problematiken. Om dagens identitetsfeminism är en arvtagare till protestantisk puritanism låter jag vara osagd – men likheterna är slående.

Sitt motstånd mot kristen moralistcensur till trots var Frank Zappa en ganska konservativ person. Han identifierade sig själv som socially liberal and fiscally conservative (källa), något som idag skulle kunna identifieras som en libertariansk ståndpunkt. Han var också en stark motståndare mot all form av kollektivism, om det så var kommunism, fascism, eller allmän får-mentalitet. Frank Zappa var en konträr figur – något man som fri tänkare förmodligen alltid måste vara. Frank Zappa såg sig själv som musiker, först och främst, och han ville utforska vart musiken kunde ta vägen om man lät den. Så här säger han om varför han inte vill framföra sin musik framför eller i samband med någon ideologi:

“I don’t do it for political leaders, I don’t do it for unions, I don’t do it for organizations, I do it for music. We’ve been offered three or four times to play for the big communist party picnic in France, which is the big social event that they have every summer, and they offer a lot of money. I don’t want to work for communists. Fuck the communists. I don’t like those people. I do my music for people who like music.”

En mycket sympatisk inställning som faller väl in i en frihetlig samhällsordning. Om tanken ska vara fri måste den frigöras från politiska ideologier, stater, stora företag, eller andra som har ett intresse av hur och vad man ska tänka och göra – och om fler kunde göra det som de är bra på utan att blanda in politik skulle världen vara en bättre plats.

För den som vill läsa fler om Zappas idéer rekommenderas denna hemsida som går igenom mycket av det han säger i dokumentärfilmen. Men för att verkligen få en känsla för detta geni och hans musik – se dokumentären Eat That Question: Frank Zappa in His Own Words.