Rättigheter, finns de? Om våld, humanism, och anarkism

I ett filosofiskt sökande för legitimering av rättigheter befinner jag mig nu i en ny fas. Hur relaterar individen till rättigheter? Var kommer de ifrån, och vad har äganderätt med metafysik att göra?

Låt oss börja med en mindre historisk exposé.

Nomos och Physis

Bland antika filosofer fanns det en uppdelning av lagar mellan Physis och Nomos. Physis är vad man skulle kunna kalla naturens lagar, det som är oss givet av världen. I en modern tolkning skulle man kunna säga att Newtons Gravitationslag är en sådan lag, en naturlag. Detta ställde man i kontrast till nomos, vilket var lagar människor stiftade över varandra, samhällets lagar. Dessa ansågs ej höra samman, i alla fall inte innan Platon och framförallt Aristoteles började härleda bättre mänskliga lagar utifrån deras respektive ontologiska uppfattningar. Med nomos kunde man däremot säga att kejsarens ord var lag, gudarna och naturen hade ej med rätten att göra.

Dock som jag skrev började Platon, Aristoteles, och Stoikerna se på lagar utifrån naturen och människans rationalitet. Platon började (genom Sokrates) fråga sig frågor om vad en god människa var, och hur ett gott samhälle bör struktureras. Stoikerna ser i naturen en rationalitet som vi bör leva efter. Filosoferna ser att man kan genom naturen härleda lagar som även människor bör leva efter, vilket revolutioneras återigen genom kristendomens inträde på den teologisk-filosofiska arenan. Nu ges alla människor gudomligt värde genom guds manifestation som människa. Tack vare kristendomen får vi en typ av naturrätt av Gud som grund för rätten till liv, och därigenom bland annat självägande i senare traditioner.

Liberalism och humanism

Under renässansen ifrågasätter man Guds roll i världen, men man är inte redo att kasta bort all metafysik. Vi måste ha något att basera våra rättigheter på, anser man, och man grundar därför humanismen. Humanismen är egentligen en sekulariserad kristendom, i Guds plats sätter man Individen med stort I, och individen får istället rättigheter genom naturen. Man lägger om sin rationalisering av rättigheterna, det är nu genom individens autonomi över sin kropp och sina tankar som förnuftigt djur hon får sina rättigheter. Dock råkar det sammanfalla så att de rättigheter som hon har är samma som innan Guds bortrationalisering, men vi låter det vara för nu.

Liberalismen är grundad på humanismen, i att den ser samhället som bestående av Individer med rättigheter. Dessa rättigheter ser den dock måste upprätthållas av någon institution, det blir så denna institution blir den Liberala staten. Denna stat är i sin minsta form en nattväktarstat, som är till för att med våldsmonopol skydda medborgarnas rättigheter (rätt till liv, rätt till egendom, etc.).

Libertarianismen och staten

Libertarianer finns i många olika former, men bland de flesta libertarianer  brukar se staten som en omoralisk entitet, eftersom den genom våld tar resurser från medborgarna för att utföra vad staten tycker är mer lämpligt med dessa pengar. En definition av staten är att det är en organisation som har monopol på våldsutövning inom ett visst geografiskt område. Genom detta våldsmonopol har man också makten att stifta om de lagar som gäller inom statens territorier, och att kräva av alla invånare inom territoriet att de skall följa dessa lagar. Huruvida lagarna är moraliska eller ej, leder till ett effektivt samhälle, eller ökar människors frihet, är irrelevant. Staten bestämmer, eftersom de har vapnen och det våldskapital som krävs för att hålla ordningen.

Staten bryter mot icke-aggresionsprincipen, och kan därför kasseras som ett moraliskt alternativ att styra samhället. Icke-aggresionspricipen går att härleda från människans självägande, vilket går att göra bland annat från naturrätten, som Murray Rothbard och Robert Nozick förespråkade, eller exempelvis via argumentationsetiken som Hans-Herman Hoppe utvecklat. Aggression är moraliskt fel eftersom det bryter mot rätten till självägande, och eftersom staten per definition utövar aggression genom våldsmonopol, är staten omoralisk.

Anarkokapitalister och libertarianers svar på hur dessa rättigheter ska försvaras etiskt är genom ett kontraktsbaserat decentraliserat rättssystem, av konkurrerande våldsutövare. Kortfattat kan man säga att en effektivare och mer moralisk lösning på statens ”kärnuppgifter” är att privatisera dem, och därmed låta individer betala för de tjänster som de kan tänkas vilja ha, som exempelvis försvarande av egendom. Om du tycker detta låter märkligt kan jag gå in närmare på teorin i ett annat inlägg, men här finns inte plats för det. Jag hänvisar istället till David Friedmans Machinery of Freedom och Hans-Herman Hoppes The Private Production of Defense.

Våldet som legitimering, anarkismen

Oavsett ifall äganderätt är en metafysisk rättighet given av Gud eller ”naturen” (Nomos givet Physis), rättighet given av människans rationalitet, eller skänk av staten, krävs det våldskapital för att hålla de som ej ingår i samma kulturella moraliska sfär borta från egendomen. Våldsanvändningen är grunden till civilisering, och den syfilisatoriska kastration som den liberala staten utför på sina undersåtar leder till degenererade människor beroende av ett dyrt våldsmonopol med dålig kvalité. Våldet måste kunna utövas av libertarianer, till slut står man inför konfiskeringen av sin egendom. Jag brukar i dessa sammanhang ta fram ett citat ur Ernst Jüngers Skogsvandringen (2014, 1951):

”Långa tider av lugn inverkar gynnsamt på vissa optiska illusioner. Till dem hör tron att bostadens okränkbarhet grundar sig på författningen och därmed är säkrad. I verkligheten grundar den sig på familjefadern som tillsammans med sina söner dyker upp i dörröppningen med yxan i hand.”

Teoretiska spekulationer om rättigheter är viktigt för att kunna rationalisera om rättvisa mellan tänkande individer (kanske bara i en aristokratisk elit utan risk att det korrumperar samhället), men i stridens hetta står människan ensam mot Leviathan. Amerikanerna visste detta när de grundlade sin nation, då de lade till det andra tillägget i sin konstitution som uttrycker människans rätt att bära vapen, men som Jünger skriver så kan vi ej lita på författningen. Amerikaners möjlighet till vapen har skurits ned under tiden fram till nu, även om ”rätten” fortfarande finns kvar rent konstitutionellt.

Ett försök till sammanfattning av ett spretigt inlägg

Det finns stora problem med att visa att rättigheter existerar. Även om de kanske rentav är nödvändiga för att ett samhälle skall vara välmående, som i fallet med privat äganderätt, måste någon typ av institution hålla dessa ”rättigheter” gällande med våld mot de som inte håller med om att människorna har dessa rättigheter. Den liberala statens humanistiska individuella rättigheter är baserade på en metafysisk konstruktion som ej går att bevisa vilken de ärvde från kristendomen. Hoppes argumentationsetiska argument för rättigheter är en lösning på det problemet, men tar ej bort det faktiska ansvaret till våld som krävs för upprätthållandet av rättigheterna. Det kan vara så att libertarianska (anarko-kapitalistiska) lösningar på rättighetsupprätthållande har samma kastrerande effekt, men effektivare genom konkurrens på en fri marknad.

I en avsakraliserad värld har man kanske bara sig själv i slutändan att backa upp moralen på. Rättigheter tas, de blir en inte givna. Antingen accepterar man att ens frihet kränks av allt och alla hela tiden och tar kontroll över de egna idéerna i en inre exil, Anarkgestalten, eller kämpar man för det man vill åt. There is no such thing as a free lunch.

Som den tyske individual(anark)istiska filosofen Max Stirner uttryckte det:

”Tryckfrihet är dåligt, då du ej är fri om du måste be om lov för att få en frihet.” (Fritt översatt. från föreläsning av Brian Sovryn.)

Hur kan människan vara fri om hon måste be någon annan om hennes rättigheter? Är de då verkligen rättigheter?

spook
Max Stirner

 


Detta blogginlägg lämnar diskussionen om samhället åt sidan, då det utforskar individens förhållande till äganderätt och egendom. Jag ämnar återkomma för en vidare utforskning av ämnet med samhällsglasögonen på.

Högtider skall inte bara vara roliga

pumpa
Halloween (Bildreferens: https://www.jw.org)

Häromdagen talade jag med en kamrat om Halloween, och hur denna irländsk-amerikanska högtid importerats till Sverige. Allt fler i den unga generationen torde se Halloween som ett helt naturligt inslag i oktober, affärer står fulla i prakt av skräckens attiraljer och pumpan tar sig in på den svenska matmarknaden. Som mer konservativ än många andra och motsträvig mot progressiv amerikansk kulturimperialism på högtidsmarknaden uttryckte jag min bestörtning över denna trend, där inte bara Halloween, utan styggelser som Alla Hjärtans Dag och Superbowl tar sig in på svenskarnas kalendrar. Men, påpekade min vän, ska inte folk bara få fira det de tycker är roligt? Om man tycker påsk är meningslöst och trist, varför inte dra ihop kompisgänget och klä ut sig till spöken istället, som en del i att fylla ut ritualbehovet i människans natur? Nej, säger jag. Högtider ska inte bara vara roliga.

Heligt och profant

Den rumänske religionshistorikern Mircea Eliade gjorde i sin bok Heligt och Profant (2008/1957) en uppdelning mellan vad han kallar heligt och profant, som titeln antyder. Det profana är den vanliga världen och allt som hör den till. Det vardagliga, enkla, förståeliga. Det heliga manifesterar sig som något avvikande från det profana, genom vad Eliade betecknar som hierofani. Eliade skriver om hierofanier i både tid och rum, där rummet helgas genom att objekt eller en plats helgas genom hierofani, och tid genom att helgandet i sig återupprepas. Vi kan ta midsommarafton som exempel. Vid midsommar är natten som kortast på hela året, alltså träder något annat än det profana fram, och helgar på så sätt dagen. När började midsommar? Jo, när hierofanin inträdde, och det gick uppför människan att denna dag var något mer än andra dagar. Detta ges tillträde till eftersom det är heligt, och inte profant.

En högtid blir alltså inte bara en dramatisk återupprepning av något som tidigare hänt, det blir ett utträde ut den profana tiden för att komma åt en evig tidsdimension. Detta åstadkoms genom ritualer och liturgi, så att människan förstår (omedvetet eller medvetet) att hon nu träder ur den profana tidsrymden, för att träda in i den heliga.

Cyklicitet och sommarlovskultur

En viktig del av det heliga är cykliciteten, att det återkommer på regelbunden basis och att det går att förutsäga när det kommer tillbaka. Det cykliska är det sätt på vilken människan upplever verkligheten, och baserar sina göromål på. Natten blir till dag, veckor, månader, och år återkommer. Likt planeternas rörelser går tiden i cirklar, och högtiderna blir milstolpar i tiden i vilken man kan utgå ifrån, och bygga grunden för sin verklighet.

En cyklisk syn på världen och historien är ganska annorlunda än det gängse synen som präglat världen den senaste århundraden. Från upplysningen härrör den progressiva historiesynen, världen är en linje på vilken vi rör oss framåt, styrda av lagen om att allt blir bättre. Detta kan argumenteras bland annat genom evolutionsteori, Hegelsk synteism, marxistisk dialektik eller spontan ordning á la Hayek — världen rör sig bort från barbari mot en mer civiliserad framtid.

Det finns dock en del otrevliga aspekter av denna syn på tid och historia. När allt rör sig i en riktning blir varje ögonblick ovärderligt, och jakten på fantastiska ögonblick börjar. Carpe diem. Ibland kan man prata om en sommarlovskultur som florerar bland befolkningen, att livet blir en jakt på sommarlovets fantastiska ögonblick av frihet och extas. När ingenting återkommer blir nostalgin en av livets hörnstenar, och högtider och festligheter används för att bota nostalgin, vilket aldrig fungerar. En ahistorisk varelses hierofani blir ungdomens sommarlov, och alla högtider blir en utlopp för en dramatisk återuppspelning med sorgen som resultat tack vare insikten om att (den exakta) tiden inte kommer tillbaka.

I en religiös värld tillåter istället cykliciteten världens skapelse, kosmogonin, att få återkomma, och människorna får uppleva detta tillsammans. Det heliga går bortom individualiteten, och skapar samhörighet över generationer.

Att ta sig själv och världen på allvar

Nu tror jag att alla människor bär med sig behovet av religiositet i form av en uppdelning av världen i heligt och profant, ritualer, och samhörighet. Men moderna ”högtider” som enbart blir en uppmuntring av konsumtion och festande blir en manifestation av sin progressiva samtid. Halloween som nu står för dörren har visserligen en historisk bakgrund på Irland, men den tappningen som marknadsförs i USA och nu Sverige har nästan ingenting med ursprunget att göra.

Vad man idag borde göra är att leta efter andra uttryck för helighet och religiositet, som bidrar till positiva aspekter som hälsa, andlig utveckling, och samhällelig gemenskap. Att gå och tända ett ljus och meditera över dina avlidna släktingar på alla helgons dag torde vara bättre än Halloween. Kan man göra båda? Jo, antagligen. Men man borde ta sig själv, sina förfäder, och världen på lite större allvar. Vi borde sträva efter att komma bort från konsumtionshets och istället komma närmare naturen och naturliga relationer och band till förfäder och jorden. En högtid är inte bara något roligt man gör för att få uppleva extas en stund, det är verkligen en andlig praktik, och borde betraktas med än större respekt än vad det ofta görs.


Referenser

Eliade, M. (2008). Heligt och Profant (A. Ahlberg, övers.). Göteborg: Daidalos. (Originalarbete publicerat 1957)

Konservativ spontan ordning?

Är teorin om spontan ordning kompatibel med en konservativ världssyn? Spontan ordning är ett begrepp som förmodligen alla de som är någorlunda bekant med liberal och konservativ terminologi känner till. Ekonomen Friedrich Hayek menar med begreppet den process av hur fria individer som agerar på en fri marknad spontant löser komplexa problem. Henrik Dalgard beskriver detta i en debattartikel publicerad i The East Post:

Det centrala i Hayeks teori är hur komplexa system, institutioner, företag och värderingssystem växter fram spontant. Han beskriver hur människor genom sitt handlande förmedlar mängder med information och när människor agerar tillsammans kombineras all den informationen och alla dessa komplexa system växer fram på vad man skulle kunna beskriva som ett evolutionärt sätt.

Dalgard menar sedan att konservativa ej bör referera till Hayeks teori när de talar om hur historiska institutioner växt fram och att de därför bör bevaras och försvaras. Vad konservativa istället bör göra är att förkasta sina idéer till förmån för liberalismen, då man nu vet att förlegade institutioner som kyrkan och kristna värderingssystem nu är obsoleta. Vi har nu rationalistisk liberal humanism, som segrat över de gamla ordningen och befriat Europa från religionens klor, och den har tagit makten genom folkets spontana ordning.

Dalgard beskriver ett visst problem som jag själv brottats med. Om teorin om spontan ordning stämmer, varför över huvud taget blicka bakåt? Bör framtiden inte ha något av dåtiden med sig? Jo, det måste den såklart. Daniel Sjöberg skriver i en bloggpost för Projekt Allmogen:

Genom att inlemma den döda kulturen, alla tidigare generationers samlade visdom, i sitt eget väsen ger man det döda livet åter – och vinner själv en form av evigt liv när man för kulturen vidare till sina efterkommande. Genom att gå tillbaka till sina ursprungliga myter kan man hitta den folkliga visdom och erfarenheten som våra förfäder har bidragit till.

Det handlar om att ge ett annat djup åt sina argument och tankevärld än förnuftets flyktighet. Som jag går in på i ett tidigare blogginlägg är förnuftet inte den bästa av måttstockar när massor och dess handlingar ska utrönas. Verkligheten styrs trots allt inte av teorier och idéer, utan folks handlingar. Och folks handlingar bestäms inte av abstrakta idéer utan subjektiva värdebedömningar. Dessa värdebedömningar kan bero på mängder av olika anledningar, och vi kan egentligen inte säga exakt vilka anledningar det handlar om. Vad vi dock kan säga är att förmodligen spelar rationell dialog ingen stor roll i sammanhanget, då det är en aktivitet som få finner givande och som ännu färre utövar till fullo.

Att blicka tillbaka på historien och säga att ”liberalismen segrat” därför att den idag dominerar är korrekt i den bemärkelsen att liberalismen är den dominerande ideologin. Den har dock inte segrat tack vare att vi som Dalgard uttrycker det ”har debatterat, vi har kritiserat och våra idéer och och värderingssystem har gradvis genom denna process blivit bättre och bättre”, den har segrat genom krigföring och propaganda. Liksom staten kan förvrida en marknad genom att förbjuda eller subventionera vissa varor förvrider staten idéernas fria marknad genom exempelvis allmän skola och intervention i medieflödet.

Att de som blickar bakåt för inspiration för morgondagens handlingar, låt oss kalla dem konservativa trots att det mer är en reaktionär tanke, inte skulle kunna hänvisa till idén om spontan ordning är felaktig. Spontan ordning visar hur människor tillsammans om de får lämnas fria att välja vad de önskar kommer att konvergera mot det mest effektiva sättet att göra detta, vilket verkar vara en helt korrekt observation. Det betyder att man måste vara aktsam om det man har, och inte kasta bort det för att man vunnit enstaka strider i intellektuell debatt i akademiska elfenbenstorn. Vad man kan göra är att lämna folk ifred, så vi får se vad som klarar sig bäst om 1000 år.

stenar
Bildkälla: abc6onyourside.com

”Eumeswil” av Ernst Jünger: Att vara fri i en värld utan frihet

Staden Eumeswil ligger vid medelhavets kust, i en tid där historien inte längre förflyter. Nationalstater och Världstaten är ett minne blott, och staden styrs med järnhand av tyrannen Kondoren. Vår huvudperson Manuel Venator är nattsteward åt Kondoren, och historiker på sin tid utanför arbetet. Historien kanske inte längre rör på sig, men inget är statiskt, och Venator är beredd på att stå sitt kast. Med en knivskarp blick betraktar han sitt samhälle, historien, och kulturen. Detta ur sin utgångspunkt som anark.


Den tyske författaren Ernst Jünger kom 1977 ut med romanen Eumeswil, och 1981 gavs den ut på svenska av Bo Cavefors förlag i översättning av Richard Matz. Boken utspelar sig under några dagar, men handlingen utgör inte bokens kärna. Istället består den till största delen av huvudpersonens tankar och utblickar över tillvaron, handlingen utgör alltså bara en bakgrund till Jüngers filosofiska utläggningar. Den centrala gestalt som framträder i Venators tankar är anarken, ofta beskrivet som likt anarkisten — men friare.

eumeswil

Anarkistens essens framträder i den form att han alltid är mot något. Makten, normer, härskare och strukturer. Allt ska rivas och trasas sönder, vilket leder till att anarkisten från början är dömd att gå under i det inferno han startar. Jünger beskriver anarken som lik anarkisten i den betydelsen att de ej accepterar världens tillstånd för vad säger sig vara, rådande makt och normer är inte ristade i sten och friheten är större än allt. Anarken är dock inte nödvändigtvis motståndare till världens tillstånd. Venator arbetar som steward åt Kondoren, tyrannen som styr över Eumeswil. Detta är inte i motsats till anarkens ideal, då han gör det för att det gynnar honom. Han ser att han kan vara till nytta och ta nytta av sin position som steward åt makten, och låter inte revolutionsromantik sätta stopp för detta.

Istället för att verka för revolution likt anarkisten betraktar han världen och ser att en revolution snart kanske kommer. Världen är ofri, och den linjära historien är borta. Jünger beskriver hur revolutioner avlöser tyrannier, och att detta är världens gång. Just nu sitter han på maktens sida, men detta kommer svänga när revolutionen tar vid. Han har redan byggt upp ett förråd och flyktvägar för den dagen Kondoren blir avsatt, han är lojal så länge han behöver det.

Max Stirner och hans egoistiska anarkism är uttryckligen en av förebilderna för anarken. Likt en fredlös står han utanför staten, han är en egen stat och sätter egna lagar. Det kan låta osympatiskt och omöjligt att bygga ett samhällssystem på, men det är inte heller meningen. Att komma till insikt om att det är en själv som sätter gränserna är en av de stora insikterna som anark-gestalten kan ge oss. Enkom gränslöshet leder till anarkistens eviga motstånd mot allt som är fast, han är inte mogen för friheten. Anarken sätter gränser och följer dem. Han saknar inte moral — men sätter den själv.

Eumeswil ger uttryck för en radikalt elitistisk tanke. Friheten kan tekniskt sett nås av alla, men få är mogna för den. Människor i alla samhällslager kan bli anark, men det är inte en frälsning utan hårt arbete som måste till för den som önskar nå dit. Kanske är det så att man kan födas in i frihet eller slaveri som persontyp, och det är inte säkert att friheten gör alla lyckliga, speciellt om man inte är mogen för den.

Jünger beskriver en slags själslig aristokrati, något som provocerat något oerhört i den humanistiska tidsålder han verkat i och även den som följt hans död. Existentialisten och ”humanisten” Jean-Paul Sartre ska en gång ha sagt om Ernst Jünger: ”Jag hatar honom, inte som Tysk, utan som aristokrat…”. För den liberala demokratin och dess egalitära fotsoldater är anarken alltid den största fienden, då han inte underkastar sig majoriteten under några andra omständigheter än när han själv önskar. Likväl som han kan vara ensam i skogen kan han sätta sig i en kyrka och underordna sig prästens tal.

Det anarkiska tillståndet blir en tillflyktsort för den evige fredlöse och för den med frihetlig intuition. Anarken är för anarkisten vad monarken är för monarkisten, han lever friheten likt monarken lever ut hierarkin. Tänk om en liberal av idag inte enbart arbetade för en fri marknad, utan tog saken i egna händer och lever som att staten inte finns. Varför ska man bry sig om flyktiga lagar och regler när man är i en tradition och autonom mot flockens nycker?

I en tid där egalitärerna styr sinnena för nästan hela befolkningen är Eumeswil och Jünger en frisk fläkt av naturlig elitism och en intellektuell känga åt liberalismen och socialismen som får kretiner som Göran Greider att skaka av rädsla (bokstavligen, läs hans tankar om Jünger här). Eumeswil är inte lätt att få tag på, men för alla som intresserar sig för frihet i tanke och kropp rekommenderas den varmt.

Om Intellectual Dark Web, rationalitet, och liberalism

Om varför det finns ett problem med att tro att dialog kan lösa alla våra problem, och om hur vi ej är särskilt förnuftiga.

sam-peterson-shapiro
Ben Shapiro, Jordan B. Peterson, och Sam Harris

The Intellectual Dark Web

The Intellectual Dark Web (IDW) är ett internetfenomen som ibland verkar påstås uppkommit som en reaktion mot ett fördummande intellektuellt samtal. ”Medlemmar” som Jordan Peterson, Sam Harris och Steven Pinker talar om yttrandefrihet och liberalism i olika podcasts och youtube-program som The Joe Rogan Experience och The Rubin Report. Det som förenar dessa figurer är att de inte räds tala sansat och lugnt om en del kontroversiella ämnen, att de har egna mediekanaler på internet, samt att de är politiska centrister. De verkar inom en liberal rationalistisk tradition som sätter dialogen som den högsta formen av kommunikation för att nå fram till… Vad vill de komma fram till egentligen? Tron verkar vara att så länge folk från olika sidor i sakpolitiska frågor samtalar i The Rubin Report kommer debattklimatet bli lite bättre, och människor kommer komma lite närmare varandra. Genom detta dialogformat tros man komma närmare sanningen, en helhetsbild av verkligheten.

Att det är ett succékoncept är det ingen tvekan om. I vanlig media där talare representeras helt felaktigt som Jordan Petersons Channel 4-intervju, eller gapiga debattprogram där ytliga skrikdebatter följs av en mantraliknande upprepning av den rådande värdegrunden kommer det nästan inte ut något av värde. För den samhällsintresserade är det en frisk fläkt att inte bli dumförklarad stup i kvarten som i vanlig media och detta har lett till en oerhörd succé för IDW.

Men vad är då problemet? Är det inte fantastiskt att politiskt inkorrekta professorer och debattörer går samman och talar ut gentemot den galna vänsterprogressiva samtiden? Jo, det hade ju varit bra ifall det hade gjort det på ett konsekvent sätt. Ett problem med IDW är den konstanta eftersträvan att vara lagom i sina åsikter, en centristisk åkomma. Detta innebär ofta att man förlorar principerna som står bakom dem när de talar om verkligheten och vilka lösningar som man önskar införa. Exempelvis uttalade Jordan Peterson i sin senaste medverkan i The Joe Rogan Experience att det vore nog en bra idé att tvinga religiösa bagare att baka tårtor åt homosexuella par, eftersom att vi vet att man inte kan få diskriminera mot mörkhyade. Peterson, en stenhård yttrandefrihetsaktivist, skriver alltså ej under på associationsfriheten. Staten bör inte tvinga en att använda vissa ord, men bör tvinga folk att umgås och handla med de som människorna själva ej önskar.

IDW är också en samling av intellektuella vänstermän. Nästan alla ”medlemmar” är uttalade vänsterpersoner, och skriver under på (eller tar iallafall på allvar) saker som medborgarlön och statlig omfördelning av resurser. På detta sätt är IDW ofta ekonomiskt illitterata och skriver under på en s.k rationell världsbild, progressiva idéer, samt att staten och det nuvarande demokratiska systemet är ett bra system, rent av det bästa vi haft. Problematiskt, minst sagt, då rörelsen ofta framhålls som en motpol mot den galna samtida vänstern. I själva verket är det en vänsterföreteelse och man ska inte tro att det handlar om en högeropposition mot nymarxismen som förpestar vårt tidevarv.

Dialog i sig är en bra metod för att komma fram till sanning samt skapa förståelse mellan människor. Det är alltså bra att dialogen är på frammarsch, men hur mycket nytt sägs egentligen när samma personer håller i princip samma dialog med varandra var och varannan vecka? Jag tror att det är här vi ser det största problemet. Att repetera något är en dygd vid inlärning, men i internetmedier finns videor och föreläsningar kvar för att se om och om igen. Repetering av samma material i nya upplagor och program leder enbart till en urvattning av budskapet och en övermättad marknad. Dialog och samtal all ära, men att älta samma saker om och om igen gör ej att man rör sig mot ett sanningsmål samt försvårar möjligheten att samtalen blir en bra utforskande kreativ process som folk faktiskt är intresserade av.

Dialog och rationalitet

Etymologin bakom dialog är ett ursprung från grekiska διάλογος (dialogos), och betyder ”genom (διά) samtal (λογος)”. λογος, eller Logos, är dock ett ord som innefattar mer än bara samtal. Det är det talade Ordet, sanningsenligt tal, och förnuft i sig. Dialogen är alltså en process där man kommer fram till sanning genom samtal på ett rationellt sätt. Vad är då rationaliteten, eller förnuftet i detta fall? I Nordisk Familjebok från 1952 står det:

Ratione’ll, förnuftsenlig, byggd på logiska grunder; metodisk; med rationalismen enlig, förståndig.

När det talas om rationalitet och ”att vara rationell” så ingår det oftast vissa delar. Man måste tala om verkligheten på ett logiskt konsekvent sätt. Man kan ej dra förhastade slutsatser, man måste vara beredd på att ändra ståndpunkt om nog med bevis har förts fram som motsäger det du föreskriver. Genom att kritiskt granska yttervärlden och genom att samla fakta om den kan man på gemensam grund komma fram till vad som egentligen gäller. Det är ett av de mest kraftfulla verktygen människan tagit fram för att blottlägga sanning, och den moderna vetenskapen är byggd på dess grunder. ytuty

Att delta i den rationella dialogen är att gå med på de regler som skrivits ovan. Men, varför gör inte alla det? Om världen är rationell och matematisk, varför har inte evolutionen sorterat bort de mekanismer som gör att vi ej kan tänka ”rationellt”?

Människan är en målstyrd varelse, och hennes mål är att överleva. Ett sätt att se på skillnaden mellan intuition och förnuft är vad flera kognitionsforskaren, bland annat Daniel Kahneman i sin bästsäljande bok Thinking Fast and Slow, kallar teorin om System 1 och System 2. System 2 är den specifikt mänskliga (och kanske några få andra djurarter) funktionen att kunna rationalisera. Att utföra matematiska beräkningar, härleda logiska samband, och använda förnuftet ingår här. Det är en långsam nästan mekanisk process som är mycket energikrävande för hjärnan, men oerhört kraftfull. Detta kontrasteras till vad som kallas System 1, vilket är en beskrivning av det intuitiva snabba tänkandet. Synen, hörseln, reaktioner, känslor ingår här i ett effektivt och snabbt system som verkar delas med många andra djur. System 1 är inte alltid logiskt eller bäst på att se förbi bias, men det är snabbt och även det kognitiva system som vi använder oss av under större delen av vår livstid.

På sätt och vis är System 1 det omedvetna tänkandet, medan det som medvetandegörs hamnar i System 2. Om man i en debatt enklast vill få över folk till sin sida, handlar det inte om att få människor att utföra komplicerade resonemang för att de skall komma till samma insikt. Det handlar om att tala till känslorna, att under tid låta memetiska uttryck verka och låta de vara starka nog för att den uppfattningen som önskad. Detta kan vara värt att komma ihåg för demokraten som tror att allmänna val kommer leda fram till en bra ledare. I själva verket kommer känslorna styra, de förnuftsbaserade argumenten påverkar ytterst få, då det tar för mycket energi.


Det moderna synsättet på rationaliteten står i kontrast till bondförnuftet. Verklighetsförankrat och jordnära är det sunda förnuftet som många människor fortfarande besitter, vilket är det som bör styra politiken — inte den verklighetsfrånvända rationaliteten som passar i elfenbenstornen. Man måste inse att dialogen och rationaliteten inte kan vara svaret på allt. Handling och sunt förnuft är det som måste kunna användas när krisen knackar på dörren. Kurt Almqvist skriver i boken Att läsa Jung om tänkandet hos den västerländska människan:

Den har sublimerats till förmågan till identifikation, vilken idag i första hand är inriktad på förnuftet. De fördelar som detta inneburit i form av omgivningen har fått som konsekvens att människan inte längre ser verkligheten utan istället sin egen beskrivning av verkligheten.

Kurt Almqvist – Att läsa Jung (1997)

I en kastrerad tid som denna är det inte bara samtal eller abstraktioner som behövs, det behövs mod till handling.

Liberalism och demokrati

Liberalismen är född ur upplysningen och i dess rationella anda. Världen är ett urverk, och vi måste upptäcka hur den fungerar. Liberalismen presenterar tanken om homo economicus, den rationella människan som kan avgöra bra och dåliga beslut likt ett blodhund, och så länge man låter de göra detta fritt kommer samhället alltid att röra sig framåt. Framsteget. Vad forskning visat är dock att människor inte agerar rationellt. De har mängder av kognitiva biases, exempelvis reagerar tenderar vi att hellre ge pengar till ett namngivet utsatt barn än 100 anonyma barn, även om pengarna används bättre i det sistnämnda scenariot. Dessutom agerar människor skiftande beroende på tidspreferens och subjektiva bedömningar av verkligheten, så som den österrikiska ekonomiska skolan lär oss. Detta är alltså inte nödvändigtvis ett argument mot fria marknader, då den högsta nyttan kommer komma av människors fria val — men man ska inte tro att människor är rationella i ordets egentliga mening. Det är subjektet som sätter värdet, utan det finns inget värde alls.

I en demokrati kan man inte påverka samhället med hjälp av rationaliteten. Memetiken styr och populismen härjar fritt, inget ansvar tas eller utkrävs, så är systemet byggt. Självklart säger deltagarna i systemet att ansvar utkrävs vid valen, men när alla val är olika nyanser av socialliberalismen — var är valet?

Hur kan man övervinna banal liberalism om man är ett barn av densamme? Är det ens önskvärt i denna tidslinje? Den har resurser men saknar själ, och för själens överlevnad finns inga svar i politiken. Är det Du sköna nya värld som är målet? Mer om detta i kommande inlägg.

Sammanfattningsvis:

Rationaliteten är ett av de starkaste verktygen vi känner till för att blottlägga sanning;

Ett sätt att använda rationalitet är genom dialog;

Förnuftet är jobbigt och energikrävande att använda;

Om man ej är intresserad av att använda förnuftet kan man låta bli;

Man kan ej använda förnuft för att påverka Massan.

Ernst Jüngers Skogsvandringen – Ett radikalt konservativt frihetsmanifest

För en tid sedan läste jag boken Skogsvandringen av den tyske författaren Ernst Jünger. Efter att i olika sammanhang hört talas om Jünger kände jag mig allt mer nyfiken på vad mannen egentligen säger. Jag hörde talas om en författare som stred i första världskriget, och som sedan blev erkänd författare i Weimarrepubliken. Där brukar han sorteras in i den ”konservativa revolutionen”, som bland annat innehåller tänkare som Oswald Spengler och i viss mån Martin Heidegger. När nazisterna kom till makten ställde han sig i opposition till dem, trots deras försök att värva in honom på höga positioner i den nazistiska statsapparaten. Efter andra världskriget ägnade han sig bland annat åt att experimentera med psykedeliska droger och kom på sin ålders höst att konvertera till katolicism. Han levde länge nog att se första och andra världskriget – samt Tysklands splittring och återförening 1989. Han levde till att bli 103 år. Hur kan man inte vara nyfiken på en sådan person och dess verk?

Skogsvandringen utkom 1951, strax efter andra världskriget, och behandlar frågan om var människan i den nya tiden kan hitta frihet. Inte för att grundförutsättningarna har förändrats, utan för att teknologin och propagandan fördunklat människans blick gentemot det evigas och frihetens natur.

Boken startar med att klargöra att skogsvandringen inte är någon idyll. Jünger proklamerar att boken handlar vår tids ödesfrågor, och att dessa frågor inte har en praktisk natur som de frågor som annars diskuteras i samtiden. Det handlar alltså inte om kvinnofrågan eller klassfrågan, poängterar Jünger. ”Vad är detta för frågor då?”, kan man som läsare undra. Det förtäljs inte, man inser istället att man är inkastad i lärdomsprocessen om frågans natur – för om man inte förstår vilken fråga det är som ska ställas kan man ej heller förstå svaret. Således skriver inte Jünger om vad skogsvandringen innebär för en bra bit in i boken, kanske inte egentligen fören på bokens sista sida. Istället för man följa med på en fascinerande resa med uppmaningar om en radikalt annorlunda syn på vad samtidens problem är gentemot den gängse diskussionen i samhället, där andlig upplysning och radikal individuell frihet med medföljande ansvar tillskrivs lösningen.

I bokens början möter vi en man som kommer till en insikt när han står vid valurnan. Med valsedeln kommer han antingen säga ja till det rådande systemet eller tillhöra minoriteten som säger nej. Han inser att nej-sägandet är det moraliskt korrekta, men också det som gör att systemet hålls samman. Utan nej-sägare har systemet ingen egentlig fiende och därmed inget existensberättigande. Existensberättigandet kommer till genom att fiender hotar det gängse sättet att leva, och utan dessa avvikande element finns ingen anledning att hålla systemet kvar vid liv. Därmed är hans proteströst i medräknad från början – han är dömd att vara slav under systemet vare sig han vill eller inte. Men man ska inte missta sig, säger Jünger. Nej-rösten är en början till en befrielse från bojorna, om än ett litet steg. Jünger kallar det till och med för en beundransvärd handling, en typ av martyrdöd. Motståndshandlingen visar att han är redo att gå vidare i sin utveckling, sin skogsvandring.

Redan här ter sig Jünger kontroversiell med våran tids ögon, men även sin tid ska man nog ha klart för sig. Denna minoritet som kan ta sig för skogsvandringen är en mycket liten del av befolkningen – och ännu förre klarar den. En liten elit som är mycket starkare än majoriteten kommer att leda samhället vare sig de vill eller inte. Naturliga eliter är såklart väldigt kontroversiellt idag, då man genom att ens antyda att de existerar motsäger sig begreppet ”allas lika värde”. Ängsliga vänsterspasmer som får oupplevda flashbacks från vad de tror är ”30-talet” och tal om övermänniskor kommer fram, men man skall komma ihåg att Jünger var en motståndskraft till nazismen. Nationalsocialism (och dagens alternativhöger) gör misstaget att se en naturlig elit i hela befolkningar – det verkligt radikalt konservativa är att se en naturlig elit bland mänskligheten i stort.

Jünger fortsätter med att tala om skogsvandraren som en tredje gestalten gentemot två andra gestalter han tagit fram, arbetaren och den okände soldaten. En mer djuplodad analys av dessa gestalter vore nog på sin plats här för att ställa upp i kontrast gentemot skogsvandraren, men det får nog lämnas till en annan dag då mina kunskaper räcker längre.

Skogsvandraren måste överkomma rädslan, den rädsla som Jünger menar är en av vår tids största sjukdomssymptom. Det verkar vara en rädsla för att framstegsdrömmen vi lever i ska ta slut. I och med teknologins framfart och alla de bekvämligheter vi får av den har vi tvingats kompensera vår frihet. Jünger exemplifierar med Titanic – ”Så länge vädret är vackert och utsikten tilltalande kommer han inte märka att han befinner sig i ett läge där friheten minskat.” Kanske är människan rädd för att hon innerst inne vet att rationaliteten dragen till sin spets innebär slutet för henne själv? Nazisterna rationaliserade bort judarna, och kanske håller vi på att skapa en artificiell intelligens som kommer att bortrationalisera oss. Men ändock så står människan kvar på teknologins sida – ty hon har blivit förslavad av dess bekvämligheter. Friheten nås därmed genom att stiga av teknologins och tron på det eviga framstegets framfart. Skogsvandraren måste rota sig för att kunna nå individuell frihet.

Genom att rota sig utanför teknologins framfart står han oberoende av sin tids politiska och tekniska nycker och kan hämta visdom och kunskap ur eviga traditioner som gör att individen får friheten att kunna göra medvetna val i sin egen samtid. Perspektivet påverkar uppfattningen, och genom att stå grundat och se händelser ur ett längre – eller evigt – perspektiv, kan man få valfrihet på riktigt. Detta innebär också att skogsvandraren inte motsätter sig utveckling i sig, utan tar utveckling på tillräckligt stort allvar för att se både faror och nyttor med den i motsats till den gängse blinda tilltron på framsteget.

Efter dessa proklamationer går Jünger vidare med att beskriva hur människans genom skogsvandringen ”möter sig själv i sin odelade och oförstörbara substans”, som ska skingra skogsvandrarens dödsskräck. Här rör det sig alltså om en andlig utveckling. Associationer som alkemiska transmutationsprocesser och jungiansk individuation kommer till mig när jag läser dessa passager, men också den klassiska ”hjältens resa ned i underjorden”. När människan möter sina demoner och inkorporerar dem i sig blir han starkare än någonsin och är redo att gå tillbaka för att vara det som krävs för att hjälpa sin samtid.

Detta är inte att jämföra med någon typ av gnosticism vad jag kan se – i den mån jag förstår vad gnosticism innebär. Visserligen går skogsvandraren ut i det eviga för att tillskansa sig kunskap på egen hand, Jünger skriver exempelvis att även om kyrkan och teologer kan vara till hjälp i denna process måste individens val göras av denne själv. Dock genom att hela tiden gå tillbaka och förankra sig i jorden och ta den historiska tiden på allvar överges inte tillvaron och människorna, det handlar alltså inte om att nå transcendens och uppgå i evigheten utan att först ta hand om den fysiska världen.

Andlig upplysning vore här välkommet enligt Jünger. Han välkomnar en ny orden för detta, ”en andlig rörelse som likt en spegelbild i varat inrättar sig på nihilismens område”. Likt hur missionärer talar med infödingar på deras språk måste man tala med den (post)moderna människan på hennes språk. Jünger välkomnar därmed en ”lilla katekesen för ateister”. Tankarna förs till Jordan B. Peterson och de som efter att ha inspirerats av honom kallas sig ”kristna ateister”. Tydligen kan man tala om transcendens även i vårt tidevarv.

I bokens slutskede beskrivs hur skogsvandraren tillbaka i världen klarar sig på egen hand. I sin egen hand har han läkekonsten, lagarna, och kriget. Han lyder inte under någon, är ingens slav. Han inser att: ”Långa tider av lugn inverkar gynnsamt på vissa optiska illusioner. Till dem hör tron att bostadens okränkbarhet grundar sig på författningen och därmed är säkrad. I verkligheten grundar den sig på familjefadern som tillsammans med sina söner dyker upp i dörröppningen med yxan i hand”. Detta kan nog svenskar av idag hålla i åtanke när rättsstaten går mot en kollaps och invasiva kulturer och stammar står vid dörren. Inget säkrar äganderätten förutom våldet. Lex Rhodesia.

Här kommer också en intressant koppling till libertarianismen. Jünger framhåller äganderätten som absolut, ingen har rätt att komma och bestämma över din egendom. Han skriver: ” […] den vilande och oföränderliga egendomen finns i skogen – en fröbädd som ständigt ger nya skördar. Såtillvida är egendom något existentiellt, tätt förbundet med dess ägare och dennes vara.” Detta är dock ingen uppmaning till att binda sig vid materiella ägodelar, det gör bara individen till slav under sina tillgångar. Istället handlar det om att inse vad som är absolut nödvändigt att försvara när tiden är kommen.

Slutligen skriver Jünger om Logos, och hur skogsvandraren rör sig närmare begreppet genom sina handlingar. Han kan lägga krångliga omskrivningar bakom sig och röra sig närmare begreppet likt inga andra gjort på mycket länge. Det verkar som att Jünger är inspirerad av Nietzsche när han skriver: ”När nu anden vänder sig till filosofin för att få svar på dessa högsta frågor och låter sig avspisas med allt torftigare världsförklaringar, så är det inte ett tecken på att fundamenten har förändrats, utan på att förmedlarna inte längre kan träda in bakom förlåten. I ett sådant läge är vetenskapen att föredra, ty till det bråte som spärrar ingångarna och förhindrar tillträde hör även de storvulna gamla orden, vilka först blev till konvention, för att sedan bli till förtret och till slut blott långtråkiga”. Det rör mig återigen till en tanke som jag hörde Jordan B. Peterson säga i ett samtal med den kalvinistiska pastorn Paul Vanderklay; att guds död innebär att vi står inför ett skifte där det inte längre räcker med att proklamera guds ord (logos), vi vill nu förstå.

Därmed förstått att man inte ska ge sig hän med språkspel som post-modernisterna vill. För att återigen citera Jünger: ”Orden rör sig med skeppet; Ordet hör till skogen. Ordet vilar bakom orden likt tidiga ikoners gyllene fond. När nu Ordet inte längre skänker liv åt orden uppstår en fruktansvärd tystnad bakom deras svall – till att börja med i templen, vilka förvandlas till pråliga gravmonument, därefter på förgårdarna.” Numera är vi vid punkten då många anser att verkligheten endast finns i ”orden”, det vill säga det flyktiga språket. Kan det vara för att man tappat kontakten med Varats sanning? Hittar man där Logos? Vad jag förstår menar Jünger att vägen till Varats sanning går genom Logos, om inte annat.

Skogsvandringen är en fantastisk bok. Ett frihetsmanifest för den vågade och ett verkligt radikalt motstånd mot samtidens uppfattningar – likväl en uppmaning till de som känner sig träffade att inleda vandringen ut i skogen. Där finns visheten att tillgå, om man nu vågar sig ut. På mig gjorde boken ett oerhört intryck. I skrivande stund ca två veckor efter att ha läst igenom hela boken kan jag säga detta med säkerhet. Jag rekommenderar den varmt till alla därute som kan komma att läsa denna essä.

forest_tunnel_stock_by_leeorr_stock-d65qrmw.jpg

Ressentimentets politik

För de som följt den här bloggen ett tag behöver Jordan B. Peterson ingen större introduktion. Kanadensisk psykologiprofessor som har tagit internet med storm genom sina budskap där han vädjar en ung generation att ta på sig ansvar för att orka axla existensens tyngd. Han sammanfattar sin idéer på ett bra sätt i sin nya bok, 12 Rules for Life, vilken har blivit en storsäljare i länder som USA, Storbritannien, Kanada, och Sverige. I boken skriver han essäer kring 12 regler som han sätter upp för att man ska kunna leva ett meningsfullt och uthärdligt liv. Dessa inkluderar regler som ”Stand up straight with your shoulders back”, ”Make friends with people who want the best for you” och ”Tell the truth – or, at least, don’t lie”.

peterson_12_rules.jpg
12 Rules for Life av Jordan B. Peterson

Regel nummer 5 i boken lyder ”Don’t let your children do anything that makes you dislike them”. Regeln kan förmodligen uppfattas av många som en reaktionär syn på barnuppfostran där det inte är barnets omedelbara lycka som ska sättas i första rummet, i stället är det barnets långsiktiga framgång och en inskolning i världen som är det primära. Det är inte tyranniskt, det är sunt förnuft. Peterson ger ett exempel på ett barn som har ett utbrott i en mataffär, och där två tålmodiga föräldrar inte har mod nog att säga åt sitt barn på skarpen att det inte är okej att göra så. Övriga kunder och medarbetare börjar hata barnet och dess föräldrar för att de inte kan bete sig civiliserat, vilket får föräldrarna att skapa skamkänslor. Väl ute ur affären har barnet förmodligen glömt hela spektaklet, men föräldrarna kommer ihåg. Ressentiment göds, och nästa gång barnet vill visa upp något det åstadkommit kanske föräldrarna visar kalla handen. Detta i sin tur blir en ond spiral där förakt och ressentiment odlas under en lång tid. Vilket hade varit bäst, det kortsiktiga obehaget i att säga åt sitt barn på skarpen, eller en livslång cykel av förakt? För Peterson är svaret enkelt. Jag tycker mig också se något annat i Petersons exempel, nämligen välfärdsstaten Sveriges framtid.

Det är smärtsamt uppenbart att de senaste 20 årens invandringspolitik inte har fungerat i Sverige. Samtidigt som arbetskraftsinvandring stryps och minimeras av facket har asyl och anhöriginvandring ökat lavinartat. Samtidigt som invandringen ökat har också post-koloniala ideologier tryckts ned i svenskarnas halsar av akademi och media. Enligt dessa teorier är alla svenskar i grund och botten rasister eftersom de accepterar en uppdelning av vi och dem, svenskar och invandrare. Detta ska medföra att svenskar hela tiden höjer upp sig själva och förtrycker personer med invandrarbakgrund, medvetet eller omedvetet. Detta lärs också ut bland landets invandrare, där de får lära sig att de är offer för post-koloniala strukturer och att invånarna i landet de bor i hatar dem.

I själva verket är svenskar världens minst rasistiska folk, detta enligt en undersökning från World Value Survey från 2013. Men om ett budskap trycks ned i halsen på befolkningen från tillräckligt låg ålder spelar det ingen roll ifall verkligheten är annorlunda än vad man tror, här har post-modernisterna delvis rätt. Om alla tror att verkligheten är beskaffad på ett visst sätt, och alla beter sig som om det vore så, så kan man åstadkomma något som inte skulle funnits där från början. Dock tror jag inte att något någonsin kan bli bättre av en världsbild som går tvärt emot hur verkligheten egentligen är beskaffad, det leder endast till att människor blir olyckliga och förvirrade då deras karta inte stämmer överens med världen. Vissa psykoanalytiker skulle nog påstå att detta skapar neuroser hos människor, men låt oss inte hoppa ned i det kaninhålet idag.

Föreställ er att ni kommer från Afghanistan. Från ett klansamhälle där du tillrättavisades genom att snabbt bli slagen av någon manlig figur runt dig. Sedan kommer du till Sverige, där du får bidrag utan motprestation, det finns anställda som tar hand om dig, och ingen tillrättavisar med fysiska (eller kanske ens psykiska) medel när du gör någon fel. Varför ska du någonsin göra rätt för dig då? Du kommer förakta de du kommit till som svaga och deras kultur som en ynklig sådan.

Jämför med det mottagande folket. Infödda i världens mest konflikträdda och civiliserade land behöver man knappt mottaga en blick från en främling innan man bär sig dumt åt. Social utfrysning är ett medel som använts för att ordna in folk i leden sedan barndomen, och aga har varit förbjudet i 50 år. Sedan när man tar emot folk från världens mest ociviliserade länder blir man förvånad över att de börjar bete sig illa. Ingen kan tillrättavisa, det skulle enbart tyda på att man lever ut en undertryckt kolonialism. Man gör ingenting. Men man hatar de som kommer.

Båda parter föraktar varandra, och ingen vågar (eller tillåts) tala om det. Likt barnet som växer upp i en kylig och passiv aggressiv familj byggs ressentiment upp över åren. Klyftor av hat skapas, och när det gått för långt kanske det aldrig går att bygga broar igen. Ju mer bidrag som skyfflas ju större blir krutdurken, och till sist kommer det att explodera. Jag vet inte när, eller hur, men om inget förändras kommer det att hända. En kortsiktig reaktiv naiv politik skapar ressentiment hos hela befolkningen. Den enda lösningen är att sluta ge bidrag och sluta dalta med kriminella. Hur kan man rättfärdiga långsiktig undergång istället för kortsiktigt obehag?

Sverige borde ta lärdom från 12 Rules for Life. Hellre förr än senare.

bilbrand.jpg
Bildkälla