Ernst Jüngers Skogsvandringen – Ett radikalt konservativt frihetsmanifest

För en tid sedan läste jag boken Skogsvandringen av den tyske författaren Ernst Jünger. Efter att i olika sammanhang hört talas om Jünger kände jag mig allt mer nyfiken på vad mannen egentligen säger. Jag hörde talas om en författare som stred i första världskriget, och som sedan blev erkänd författare i Weimarrepubliken. Där brukar han sorteras in i den ”konservativa revolutionen”, som bland annat innehåller tänkare som Oswald Spengler och i viss mån Martin Heidegger. När nazisterna kom till makten ställde han sig i opposition till dem, trots deras försök att värva in honom på höga positioner i den nazistiska statsapparaten. Efter andra världskriget ägnade han sig bland annat åt att experimentera med psykedeliska droger och kom på sin ålders höst att konvertera till katolicism. Han levde länge nog att se första och andra världskriget – samt Tysklands splittring och återförening 1989. Han levde till att bli 103 år. Hur kan man inte vara nyfiken på en sådan person och dess verk?

Skogsvandringen utkom 1951, strax efter andra världskriget, och behandlar frågan om var människan i den nya tiden kan hitta frihet. Inte för att grundförutsättningarna har förändrats, utan för att teknologin och propagandan fördunklat människans blick gentemot det evigas och frihetens natur.

Boken startar med att klargöra att skogsvandringen inte är någon idyll. Jünger proklamerar att boken handlar vår tids ödesfrågor, och att dessa frågor inte har en praktisk natur som de frågor som annars diskuteras i samtiden. Det handlar alltså inte om kvinnofrågan eller klassfrågan, poängterar Jünger. ”Vad är detta för frågor då?”, kan man som läsare undra. Det förtäljs inte, man inser istället att man är inkastad i lärdomsprocessen om frågans natur – för om man inte förstår vilken fråga det är som ska ställas kan man ej heller förstå svaret. Således skriver inte Jünger om vad skogsvandringen innebär för en bra bit in i boken, kanske inte egentligen fören på bokens sista sida. Istället för man följa med på en fascinerande resa med uppmaningar om en radikalt annorlunda syn på vad samtidens problem är gentemot den gängse diskussionen i samhället, där andlig upplysning och radikal individuell frihet med medföljande ansvar tillskrivs lösningen.

I bokens början möter vi en man som kommer till en insikt när han står vid valurnan. Med valsedeln kommer han antingen säga ja till det rådande systemet eller tillhöra minoriteten som säger nej. Han inser att nej-sägandet är det moraliskt korrekta, men också det som gör att systemet hålls samman. Utan nej-sägare har systemet ingen egentlig fiende och därmed inget existensberättigande. Existensberättigandet kommer till genom att fiender hotar det gängse sättet att leva, och utan dessa avvikande element finns ingen anledning att hålla systemet kvar vid liv. Därmed är hans proteströst i medräknad från början – han är dömd att vara slav under systemet vare sig han vill eller inte. Men man ska inte missta sig, säger Jünger. Nej-rösten är en början till en befrielse från bojorna, om än ett litet steg. Jünger kallar det till och med för en beundransvärd handling, en typ av martyrdöd. Motståndshandlingen visar att han är redo att gå vidare i sin utveckling, sin skogsvandring.

Redan här ter sig Jünger kontroversiell med våran tids ögon, men även sin tid ska man nog ha klart för sig. Denna minoritet som kan ta sig för skogsvandringen är en mycket liten del av befolkningen – och ännu förre klarar den. En liten elit som är mycket starkare än majoriteten kommer att leda samhället vare sig de vill eller inte. Naturliga eliter är såklart väldigt kontroversiellt idag, då man genom att ens antyda att de existerar motsäger sig begreppet ”allas lika värde”. Ängsliga vänsterspasmer som får oupplevda flashbacks från vad de tror är ”30-talet” och tal om övermänniskor kommer fram, men man skall komma ihåg att Jünger var en motståndskraft till nazismen. Nationalsocialism (och dagens alternativhöger) gör misstaget att se en naturlig elit i hela befolkningar – det verkligt radikalt konservativa är att se en naturlig elit bland mänskligheten i stort.

Jünger fortsätter med att tala om skogsvandraren som en tredje gestalten gentemot två andra gestalter han tagit fram, arbetaren och den okände soldaten. En mer djuplodad analys av dessa gestalter vore nog på sin plats här för att ställa upp i kontrast gentemot skogsvandraren, men det får nog lämnas till en annan dag då mina kunskaper räcker längre.

Skogsvandraren måste överkomma rädslan, den rädsla som Jünger menar är en av vår tids största sjukdomssymptom. Det verkar vara en rädsla för att framstegsdrömmen vi lever i ska ta slut. I och med teknologins framfart och alla de bekvämligheter vi får av den har vi tvingats kompensera vår frihet. Jünger exemplifierar med Titanic – ”Så länge vädret är vackert och utsikten tilltalande kommer han inte märka att han befinner sig i ett läge där friheten minskat.” Kanske är människan rädd för att hon innerst inne vet att rationaliteten dragen till sin spets innebär slutet för henne själv? Nazisterna rationaliserade bort judarna, och kanske håller vi på att skapa en artificiell intelligens som kommer att bortrationalisera oss. Men ändock så står människan kvar på teknologins sida – ty hon har blivit förslavad av dess bekvämligheter. Friheten nås därmed genom att stiga av teknologins och tron på det eviga framstegets framfart. Skogsvandraren måste rota sig för att kunna nå individuell frihet.

Genom att rota sig utanför teknologins framfart står han oberoende av sin tids politiska och tekniska nycker och kan hämta visdom och kunskap ur eviga traditioner som gör att individen får friheten att kunna göra medvetna val i sin egen samtid. Perspektivet påverkar uppfattningen, och genom att stå grundat och se händelser ur ett längre – eller evigt – perspektiv, kan man få valfrihet på riktigt. Detta innebär också att skogsvandraren inte motsätter sig utveckling i sig, utan tar utveckling på tillräckligt stort allvar för att se både faror och nyttor med den i motsats till den gängse blinda tilltron på framsteget.

Efter dessa proklamationer går Jünger vidare med att beskriva hur människans genom skogsvandringen ”möter sig själv i sin odelade och oförstörbara substans”, som ska skingra skogsvandrarens dödsskräck. Här rör det sig alltså om en andlig utveckling. Associationer som alkemiska transmutationsprocesser och jungiansk individuation kommer till mig när jag läser dessa passager, men också den klassiska ”hjältens resa ned i underjorden”. När människan möter sina demoner och inkorporerar dem i sig blir han starkare än någonsin och är redo att gå tillbaka för att vara det som krävs för att hjälpa sin samtid.

Detta är inte att jämföra med någon typ av gnosticism vad jag kan se – i den mån jag förstår vad gnosticism innebär. Visserligen går skogsvandraren ut i det eviga för att tillskansa sig kunskap på egen hand, Jünger skriver exempelvis att även om kyrkan och teologer kan vara till hjälp i denna process måste individens val göras av denne själv. Dock genom att hela tiden gå tillbaka och förankra sig i jorden och ta den historiska tiden på allvar överges inte tillvaron och människorna, det handlar alltså inte om att nå transcendens och uppgå i evigheten utan att först ta hand om den fysiska världen.

Andlig upplysning vore här välkommet enligt Jünger. Han välkomnar en ny orden för detta, ”en andlig rörelse som likt en spegelbild i varat inrättar sig på nihilismens område”. Likt hur missionärer talar med infödingar på deras språk måste man tala med den (post)moderna människan på hennes språk. Jünger välkomnar därmed en ”lilla katekesen för ateister”. Tankarna förs till Jordan B. Peterson och de som efter att ha inspirerats av honom kallas sig ”kristna ateister”. Tydligen kan man tala om transcendens även i vårt tidevarv.

I bokens slutskede beskrivs hur skogsvandraren tillbaka i världen klarar sig på egen hand. I sin egen hand har han läkekonsten, lagarna, och kriget. Han lyder inte under någon, är ingens slav. Han inser att: ”Långa tider av lugn inverkar gynnsamt på vissa optiska illusioner. Till dem hör tron att bostadens okränkbarhet grundar sig på författningen och därmed är säkrad. I verkligheten grundar den sig på familjefadern som tillsammans med sina söner dyker upp i dörröppningen med yxan i hand”. Detta kan nog svenskar av idag hålla i åtanke när rättsstaten går mot en kollaps och invasiva kulturer och stammar står vid dörren. Inget säkrar äganderätten förutom våldet. Lex Rhodesia.

Här kommer också en intressant koppling till libertarianismen. Jünger framhåller äganderätten som absolut, ingen har rätt att komma och bestämma över din egendom. Han skriver: ” […] den vilande och oföränderliga egendomen finns i skogen – en fröbädd som ständigt ger nya skördar. Såtillvida är egendom något existentiellt, tätt förbundet med dess ägare och dennes vara.” Detta är dock ingen uppmaning till att binda sig vid materiella ägodelar, det gör bara individen till slav under sina tillgångar. Istället handlar det om att inse vad som är absolut nödvändigt att försvara när tiden är kommen.

Slutligen skriver Jünger om Logos, och hur skogsvandraren rör sig närmare begreppet genom sina handlingar. Han kan lägga krångliga omskrivningar bakom sig och röra sig närmare begreppet likt inga andra gjort på mycket länge. Det verkar som att Jünger är inspirerad av Nietzsche när han skriver: ”När nu anden vänder sig till filosofin för att få svar på dessa högsta frågor och låter sig avspisas med allt torftigare världsförklaringar, så är det inte ett tecken på att fundamenten har förändrats, utan på att förmedlarna inte längre kan träda in bakom förlåten. I ett sådant läge är vetenskapen att föredra, ty till det bråte som spärrar ingångarna och förhindrar tillträde hör även de storvulna gamla orden, vilka först blev till konvention, för att sedan bli till förtret och till slut blott långtråkiga”. Det rör mig återigen till en tanke som jag hörde Jordan B. Peterson säga i ett samtal med den kalvinistiska pastorn Paul Vanderklay; att guds död innebär att vi står inför ett skifte där det inte längre räcker med att proklamera guds ord (logos), vi vill nu förstå.

Därmed förstått att man inte ska ge sig hän med språkspel som post-modernisterna vill. För att återigen citera Jünger: ”Orden rör sig med skeppet; Ordet hör till skogen. Ordet vilar bakom orden likt tidiga ikoners gyllene fond. När nu Ordet inte längre skänker liv åt orden uppstår en fruktansvärd tystnad bakom deras svall – till att börja med i templen, vilka förvandlas till pråliga gravmonument, därefter på förgårdarna.” Numera är vi vid punkten då många anser att verkligheten endast finns i ”orden”, det vill säga det flyktiga språket. Kan det vara för att man tappat kontakten med Varats sanning? Hittar man där Logos? Vad jag förstår menar Jünger att vägen till Varats sanning går genom Logos, om inte annat.

Skogsvandringen är en fantastisk bok. Ett frihetsmanifest för den vågade och ett verkligt radikalt motstånd mot samtidens uppfattningar – likväl en uppmaning till de som känner sig träffade att inleda vandringen ut i skogen. Där finns visheten att tillgå, om man nu vågar sig ut. På mig gjorde boken ett oerhört intryck. I skrivande stund ca två veckor efter att ha läst igenom hela boken kan jag säga detta med säkerhet. Jag rekommenderar den varmt till alla därute som kan komma att läsa denna essä.

forest_tunnel_stock_by_leeorr_stock-d65qrmw.jpg

Ressentimentets politik

För de som följt den här bloggen ett tag behöver Jordan B. Peterson ingen större introduktion. Kanadensisk psykologiprofessor som har tagit internet med storm genom sina budskap där han vädjar en ung generation att ta på sig ansvar för att orka axla existensens tyngd. Han sammanfattar sin idéer på ett bra sätt i sin nya bok, 12 Rules for Life, vilken har blivit en storsäljare i länder som USA, Storbritannien, Kanada, och Sverige. I boken skriver han essäer kring 12 regler som han sätter upp för att man ska kunna leva ett meningsfullt och uthärdligt liv. Dessa inkluderar regler som ”Stand up straight with your shoulders back”, ”Make friends with people who want the best for you” och ”Tell the truth – or, at least, don’t lie”.

peterson_12_rules.jpg
12 Rules for Life av Jordan B. Peterson

Regel nummer 5 i boken lyder ”Don’t let your children do anything that makes you dislike them”. Regeln kan förmodligen uppfattas av många som en reaktionär syn på barnuppfostran där det inte är barnets omedelbara lycka som ska sättas i första rummet, i stället är det barnets långsiktiga framgång och en inskolning i världen som är det primära. Det är inte tyranniskt, det är sunt förnuft. Peterson ger ett exempel på ett barn som har ett utbrott i en mataffär, och där två tålmodiga föräldrar inte har mod nog att säga åt sitt barn på skarpen att det inte är okej att göra så. Övriga kunder och medarbetare börjar hata barnet och dess föräldrar för att de inte kan bete sig civiliserat, vilket får föräldrarna att skapa skamkänslor. Väl ute ur affären har barnet förmodligen glömt hela spektaklet, men föräldrarna kommer ihåg. Ressentiment göds, och nästa gång barnet vill visa upp något det åstadkommit kanske föräldrarna visar kalla handen. Detta i sin tur blir en ond spiral där förakt och ressentiment odlas under en lång tid. Vilket hade varit bäst, det kortsiktiga obehaget i att säga åt sitt barn på skarpen, eller en livslång cykel av förakt? För Peterson är svaret enkelt. Jag tycker mig också se något annat i Petersons exempel, nämligen välfärdsstaten Sveriges framtid.

Det är smärtsamt uppenbart att de senaste 20 årens invandringspolitik inte har fungerat i Sverige. Samtidigt som arbetskraftsinvandring stryps och minimeras av facket har asyl och anhöriginvandring ökat lavinartat. Samtidigt som invandringen ökat har också post-koloniala ideologier tryckts ned i svenskarnas halsar av akademi och media. Enligt dessa teorier är alla svenskar i grund och botten rasister eftersom de accepterar en uppdelning av vi och dem, svenskar och invandrare. Detta ska medföra att svenskar hela tiden höjer upp sig själva och förtrycker personer med invandrarbakgrund, medvetet eller omedvetet. Detta lärs också ut bland landets invandrare, där de får lära sig att de är offer för post-koloniala strukturer och att invånarna i landet de bor i hatar dem.

I själva verket är svenskar världens minst rasistiska folk, detta enligt en undersökning från World Value Survey från 2013. Men om ett budskap trycks ned i halsen på befolkningen från tillräckligt låg ålder spelar det ingen roll ifall verkligheten är annorlunda än vad man tror, här har post-modernisterna delvis rätt. Om alla tror att verkligheten är beskaffad på ett visst sätt, och alla beter sig som om det vore så, så kan man åstadkomma något som inte skulle funnits där från början. Dock tror jag inte att något någonsin kan bli bättre av en världsbild som går tvärt emot hur verkligheten egentligen är beskaffad, det leder endast till att människor blir olyckliga och förvirrade då deras karta inte stämmer överens med världen. Vissa psykoanalytiker skulle nog påstå att detta skapar neuroser hos människor, men låt oss inte hoppa ned i det kaninhålet idag.

Föreställ er att ni kommer från Afghanistan. Från ett klansamhälle där du tillrättavisades genom att snabbt bli slagen av någon manlig figur runt dig. Sedan kommer du till Sverige, där du får bidrag utan motprestation, det finns anställda som tar hand om dig, och ingen tillrättavisar med fysiska (eller kanske ens psykiska) medel när du gör någon fel. Varför ska du någonsin göra rätt för dig då? Du kommer förakta de du kommit till som svaga och deras kultur som en ynklig sådan.

Jämför med det mottagande folket. Infödda i världens mest konflikträdda och civiliserade land behöver man knappt mottaga en blick från en främling innan man bär sig dumt åt. Social utfrysning är ett medel som använts för att ordna in folk i leden sedan barndomen, och aga har varit förbjudet i 50 år. Sedan när man tar emot folk från världens mest ociviliserade länder blir man förvånad över att de börjar bete sig illa. Ingen kan tillrättavisa, det skulle enbart tyda på att man lever ut en undertryckt kolonialism. Man gör ingenting. Men man hatar de som kommer.

Båda parter föraktar varandra, och ingen vågar (eller tillåts) tala om det. Likt barnet som växer upp i en kylig och passiv aggressiv familj byggs ressentiment upp över åren. Klyftor av hat skapas, och när det gått för långt kanske det aldrig går att bygga broar igen. Ju mer bidrag som skyfflas ju större blir krutdurken, och till sist kommer det att explodera. Jag vet inte när, eller hur, men om inget förändras kommer det att hända. En kortsiktig reaktiv naiv politik skapar ressentiment hos hela befolkningen. Den enda lösningen är att sluta ge bidrag och sluta dalta med kriminella. Hur kan man rättfärdiga långsiktig undergång istället för kortsiktigt obehag?

Sverige borde ta lärdom från 12 Rules for Life. Hellre förr än senare.

bilbrand.jpg
Bildkälla

Det är lätt att vara vänsterpopulist

”Vi måste öppna våra hjärtan” sade den första statsministern. ”Vi har varit naiva” sade den andra statsministern. ”Ladorna är tomma” sade finansministern. ”Sverige går bra” sade samma finansminister. Har du problem med offentlig finansiering? Vilken tur att det alltid går att få in skattepengar av världens mest godtrogna befolkning.

August Strindberg skriver i Svenska öden och äventyr Volym I (1913) om ett samtal mellan en estländare och en svensk fiskare. Samtalet lyder:


— Det är ett dumt folk, den här svensken, sade Dagöboen, som genom en överlägsen kroppsstyrka ansåg sig ha rätt att att säga det han tyckte.

— Å, du ska inte prata illa om svensken, svarade den andre, vilken icke på ett sådant nattligt tumanhand vågade någon ohövligare form av motsägelse.

— Kan man tänka sig ett så oföretagsamt folk de här fiskarena bara! Om de förstodo vad ejderfågelns dun är värda i Ryssland, skulle de kunna göra sig stora pengar.

— Ja, ser du, svensken tycker det är synd att ta bort dunet från fågeln, som behöver det till äggen.

— Ja, det är just däri hans dumhet består! Ty, tar inte han det, så tar utländingen det, liksom allt annat.

— Nej, det är icke dumhet, det är hygglighet att tänka på de efterkommande, som skola också få draga nytta av fågeln, vilken skulle försvinna, om man oroade honom, genmälde fåglarnes landsman.

— Det är icke sant att han skulle försvinna, men kommer utländsken, så tar han både ägg och dun!

— Det må han göra om han har samvete; svensken förblir heldre fattig än han bär sig illa åt.

— Det är just det som är dumt! […]


Det har skrivits många gånger om svenskars naivitet. Årtusenden som en liten homogen befolkning med stark social sammanhållning, kopplat till ett bistert klimat med dåliga förutsättningar för mattillverkning har lett till en speciell typ av mentalitet. Man förväntades ta in främlingar i sin bostad för mat och husrum, då det handlade om liv och död när det var glest mellan husen (vilket det fortfarande är på landsbygden). Visst kan det hända att antisociala element kunde komma in och dra nytta av detta, som estländaren i Strindbergs berättelse, men de fick hållas då alternativkostnaden var för stor gentemot vinsten. Det fanns kanske inte mycket att hämta för tjuvar och oärligt folk, och befolkningen fortsatte med sin ärliga kamp för överlevnad.

När denna arbetsamma och ärliga kultur fick ett ramverk för en fri marknad för tjänster och varor skedde en oerhörd transformering av samhället. Från ett av Europas fattigaste länder till ett av de rikaste på mindre än 100 år, liknande fenomen som Östasien visat upp de senaste 50 åren. Men när rikedomarna samlas på hög flockas parasiter för att få en del av kakan. Socialismens intåg med löften om omfördelning och rättvisa passade det svenska kynnet som handen i handsken — och gör så fortfarande.

I en demokratisk ordning handlar allt om att få potentiella väljare att lägga rätt röst i lådan vart fjärde år. Detta system göder populism och kappvänderi, då historien pekar på att väljare tenderar att snabbt glömma politikers tidigare lögner och missöden, speciellt när det lockas med valfläsk inför valen. Hur skiljer sig då valfläsk från höger jämfört med vänster?  Modern högerpopulism existerar inom två kategorier — skattesänkningar eller invandringskritik. Från vänster hamnar det istället om omfördelning och gratis x. I frågan om hur detta ska finansieras måste högern ”försvara” budgetminskningar, vilket leder till minskade bidrag eller färre jobb, alltså opopulärt bland en stor del av befolkningen. Vänstern däremot kan beskatta ”de rikaste i samhället” i all oändlighet, vilket inte leder till följdfrågor av varken en vänstervriden journalistkår eller den breda befolkningen.

När man har en våldsapparat bakom sig som kan stjäla vad de vill från befolkningen är det inte svårt att lova ”gratis” saker. Inte minst när landet som rånas är befolkat en godtrogen befolkning som tror att pengarna går till något gott. Millennier av hög social sammanhållning och 100 år av socialdemokratisk propaganda har satt ett djupt spår i den svenska folksjälen. Slavmentalitet dragen till sin spets, samtidigt som den en gång starka sammanhållningen slitits isär av välfärdsstatens omfördelning. Den tyske filosofen Peter Sloterdijk pratar om ressentiment som går åt två håll. Den allt hårdare beskattade befolkningen hatar mer och mer den parasiterande delen som får deras pengar, och mottagarna vill egentligen byta plats med de rika och produktiva i samhället. I slutändan rivs samhället isär, och det en gång ”fina” löftet om jämlikhet och omfördelning leder till samhällets kollaps.

gratis-kreditkort
”Gratis glass till alla barn”

Sammanfattningsvis kan man dock tyvärr säga att vänstern alltid kommer undan med sitt valfläskande då den svenska befolkningen verkar ha världens högsta tröskel när det kommer till beskattning och tålamod vad gäller oordning i samhället. Ska det behöva gå till pomperipossaskatter 2.0? ”Svensken förblir heldre fattig än han bär sig illa åt.” Utnyttjad av parasiterande politiker och en evigt svällande offentlig sektor knyter svensken näven i fickan och fortsätter knega. Men vem vet, om 500 år kanske svensken fortfarande står och stretar i jorden när världen runt om brunnit upp. När individer och nationer med hög tidspreferens bränt ut sina resurser står ett naturälskande folk förhoppningsvis kvar i nord och välter sten. Detta förutsatt att Sverige och svenskar finns kvar, och inte blivit tillintetgjorda av deras egen skuldkänsla och rättfärdighet.

Hållbar kulturell utveckling

Hållbar utveckling är ett av uttrycken som tillsammans med ”alla människors lika värde” och ”Värdegrunden™” varit 2010-talets buzzwords. Hållbar utveckling sammankopplas med saker som miljömedvetenhet, återanvändbara material, anti-konsumtionsamhälle, och är i mångt och mycket det största som miljörörelsen i väst har skapat i kulturtermer. Man har lyckats få in hållbar utveckling i de flesta företags och nationers mål, ofta utan att de behöver precisera vad det handlar om.

Hållbar utveckling handlar ofta om att man vill lämna efter sig jorden i ett sådant skick att barnen och barnbarnen ska kunna leva utan att planeten har förstörts. På sätt och vis är det en uråldrig tanke att lämna världen efter sig som man fick den, som inte minst torgförts av reaktionärer och konservativa under många tusen år. Lästips om man vill läsa mer om de inneboende gröna och naturkonserverande delarna av det reaktionära tänkandet är C.A Shoultz artikel The Green Green Earth. Det finns något evigt och transcendentalt i att vilja bevara naturen och agera trädgårdsmästare åt planeten, detta är varför jag personligen inte är emot begreppet ”hållbar utveckling” på samma sätt som jag motsätter mig begrepp som ”värdegrund” och ”alla människors lika värde”. Men en oerhört väsentlig del av hållbarhet missas nästan alltid, och det är av absolut största vikt under de kommande åren. Det handlar om en hållbar kulturell utveckling.

Likt man bör lämna över sin mark, sina ägodelar, och själva naturen till sina efterlevande för att de ska ha de bästa möjligheterna att leva goda liv och föra vidare värderingar bör man också lämna kulturen i ett sådant skick. Detta borde inte vara kontroversiellt för varken konservativa eller för den delen klassiska liberaler. Tänkare som Adam Smith, Roger Scruton och Edmund Burke framhöll att marknadsekonomi endast fungerar om den vilar på en kultur och gemenskap med tillit, dygder, och respekt för överenskommelser (Nordin, 2011). Ifall dessa dygder inte förs vidare kommer det leda till en urholkning av kulturen, och i förlängningen leda till att en fungerande marknadsekonomi och kultur blir omöjlig. Detta är också en del av vad Hans-Hermann Hoppe (2001) kallar ”decivilisationsprocessen” i sin bok Democracy: The god that failed, det vill säga ett successivt höjande av tidspreferensen bland befolkningen som ingår i en civilisation.

För de frihetligt sinnade där ute, konservativa, libertarianer och anarkokapitalister tillikaär detta av absolut största vikt. Ifall man vill att en fri marknad ska överleva över tid är en kultur som främjar klassiska dygder, respekt för äganderätt, och respekt för kontrakt, fundamental för ett sådant samhälles överlevnad – särskilt då man inte har ett enormt våldsmonopol att backa upp dessa funktioner på.

För många är det skrämmande att tänka över eoner av tid, men för kultur och natur som håller över tid behövs ett långsiktigt perspektiv. Var herde över sin skog och likaså till din kultur. Bevara allt gott och ta bort allt ogräs. Dina efterlevande kommer tacka dig.

146f2073f1b7af3588df42c4ad038062

Referenser:

Hoppe, H. (2001). Democracy. New Brunswick: Translation Publishers.

Nordin, S. (2011). Filosoferna. Stockholm: Atlantis.

Alexander Bard, Ingrid Carlqvist och kultur

Under den senaste veckan har medieprofilen och filosofen Alexander Bard fått utstå hård kritik då han hyllade den nationalistiska journalisten Ingrid Carlqvist för hennes engagemang för att återupptäcka en historisk svensk identitet i samband med ett blot.

Reaktionerna har inte varit nådiga gentemot Bard, bland annat har det kommit fram ett upprop kräver att TV4 ska ta avstånd och avskeda Bard. Frågan är då vad Bard egentligen gjort. Är allt detta ett spektakel med guilt by association-taktiker som man så ofta ser i vår post-moderna värld? Eller ligger det något annat bakom dessa starka reaktioner, blir folk arga när svenskar vill söka sina rötter?

2ca9be72-b8b2-4f5e-b931-b52d36c8825a
Alexander Bard – Foto: Elvira Pihl

Till att börja med kan man konstatera att sökandet efter rötter är något som ligger i tiden, som påpekas av Maria Friedner i en artikel i Jönköpings-Posten 17 September 2017. Med teknikens otroliga framfart och en allt mer globaliserad värld känner sig människor rotlösa, och för att råda bot på detta börjar de leta bakåt i sin kultur. Man skulle kunna koppla det till den så kallade kristna återfödelsen som pågår framförallt i USA, men också i Europa där allt fler unga intresserar sig för kristna idéer. Men Sverige har kanske aldrig varit riktigt kristet, vi har i alla fall inte varit det sedan 1800-talet, varför man i Sverige istället då ser en fornnordisk väckelse.

Likt Erich Neumann beskriver transformationsmyten i sin bok The Origins and History of Conciousness (min sammanfattning av boken) måste man gå ner till djupet av sin kultur för att återuppväcka de mest väsentliga delarna och föra in dem i sin samtid. I en svensk kontext borde det rimligtvis innebära att man går in och återupptäcker de gamla nordiska myterna, samt den grunderna för den västerländska civilisationen i grekiska och kristna skrifter. Det är bra att fler människor intresserar sig för bevarandet och återuppväckandet av vår kultur, vilket också Bard verkar inse varför han ser på Ingrid Carlqvists engagemang för forn sed som något positivt. Med myter och mening kan vi bygga barrikader mot nihilismen, förmodligen är det en nödvändighet om människan ska överleva in i framtiden.

Man skulle kunna säga att det idag råder en rotlöshetsnorm, där människan ses som ett tabula rasa och all form av kulturella och genetiska medfödda egenskaper ses som något av ondo. Varför leta efter sitt ursprung när du kan konsumera den häftiga nya kaffedrycken och demonstrera mot ”hatet”. Med en sådan livsåskådning skulle man kunna förstå varför det ses som ett hot när människor letar efter sitt ursprung, det hotar de rådande normerna.

Men det klart, förmodligen ligger det inte mer bakom än guilt by association, då dagisnivån och pöbelmentaliteten i svensk media inte direkt har blivit bättre tack vare me too-upproren, som Bard också var kritisk mot ska sägas. En djupare kritik vore trevligt som omväxling, men jag tror inte man kan vänta sig det år 2018.

DEL 2 : Bokrecension och presentation: The Origins and History of Conciousness – Erich Neumann

I mitt förra inlägg gick jag igenom Neumanns bakgrund till boken samt den mytologiska skapelsemyten. I detta inlägg ska jag gå igenom hjältemyten, transformationsmyten, samt den moderna människans psykologiska kris utifrån Neumanns bok.

Jag fick en fråga efter mitt förra inlägg om angående vad som menas som ”medvetenhet”. Eftersom Neumann skriver i en Jungiansk tradition pratar han om conciousness, medetenhet, och unconciousness, omedvetenhet. Detta ska då inte förväxlas med den medicinska terminologin medveten – medvetslös, utan ”medvetenhet” kan här istället likställas med något man idag skulle kunna kalla ”självmedvetenhet”.

Hjältemyten

Hjältens födelse

Neumann tar framför allt upp tre aspekter av hjältemyten; hjältens födelse, mödramordet, och fadersmordet. Hjältens födelse är i grova drag den första (och eviga) individens intåg i världen. Något som karakteriserar hjältens födelse är att han föds av oskuldsmodern. Detta är för att hjälten representerar den manliga principens (medvetandets) intåg i världen, ur det som innan hjälten var en omedveten (feminin) värld. Varför är modern oskuld då? För att, mytologisk sett, har den manliga principen inte kommit för att hjälpa till i den kreativa skapandeprocessen som en egen del. Som jag skrev i del 1 är Uroboros, det ursprungliga tillståndet, feminint av dess natur, men det innehåller allt, och därför innehåller det också det maskulina.

68ca6e140ce0f4e2bf207b1d82f87490--renaissance-paintings-renaissance-art
Jungfru Maria med Jesusbarnet, den eviga modern

Men varför föds hjälten ur oskuldsmodern i världen, då världens skapelse är beroende av uppdelandet mellan kvinnligt och manligt, mörker och ljus? Då måste man se att mytologin inte är en linjär berättelse bunden av tid och rum. Mytologin behandlar istället händelser och skeenden som är allmänmänskliga obundet av vår uppfattning av tid.

Modersdråpet – hjältens första strid med draken

Neumann identifierar tre huvudsakliga delar av striden med draken; hjälten, draken, och skatten. Drakarna som måste dräpas representeras av världsföräldrarna som uppstod efter att Uroboros delats i manligt och kvinnligt. Då hjälten är född måste han möta världens förtryckande krafter. Likt mänskligheten själv måste han börja med att strida mot naturen som både ger honom näring och föda men försöker döda honom i varje steg han tar. Den första draken tar sig därmed kvinnlig skepnad, The great mother måste dräpas för att komma åt det goda i femininiteten.

När hjälten slaktat draken kommer han åt skatten, i denna fas ofta i form av en jungfru. Då draken är en representation av The great mother är dråpet ett dräpande av kaos, och  det som återstår är det goda i femininiteten. Längre finns det inte kvar kaos, död och mörker. Istället är det de livgivande, fruktbärande aspekterna som framhävs, därav att hjälten räddar jungfrun ur drakens våld.

St. George and the Dragon
Saint George and the dragon – Verona, från andra halvan av 1200-talet

Fadersdråpet- hjälten tar strid mot kulturen

När naturen är besegrad står samhället kvar. Men samhället och kulturen är i regel styrt av en tyrann, och det är nu hjältens uppgift att störta denna tyrann. Kulturen och samhället är mytologisk maskulint, det är det som skapats av medvetna människor med ett mål att skydda oss från naturen. De beskyddande och ordningsamma auktoritära delarna är den goda delen av The great father, men liksom det finns positiva och negativa sidor av The great mother finns det även negativa sidor i fadern. Detta är samhällets tyranni och vägran att förändras när man möter nya problem, vilket Neumann symboliserar med arketypen The wicked king, som är maktfullkomlig och äter sina söner. Den negativa sidan av fadern kan också vara symbpliserad som någon av The great mother‘s hantlangare till monster, exempelvis fenrisulven och minotauren.

I takt med att självmedvetandet ökar måste hjälten möta sig själv. Den kan också symboliseras av hjältens möte med sig själv och konfrontation med sin egen mörka sida, detta i form av ”den onda tvillingbrodern”. Dessutom, för att hjälten ska komma än längre i sin jakt efter medvetenhet (maskulinitet) måste han döda fadern för som ett test för att få skatten i form av maskuliniteten själv. Detta kan han göra eftersom han redan dräpt modern för att få åtkomst till den positiva sidan av femininiteten, ibland kan detta symboliseras med att hjälten får hjälp av en feminin entitet, så som Athena. Med hjälp av sin anima kan hjälten besegra maskuliniteten för att själv få kontroll över den.

Osiris – Transformationsmyten

Integrerat men separat i hjältemyten är transformationsmyten, vilken handlar om att färdigställa hjältens verk genom att återuppbygga kulturen och göra sig själv fullkomlig. Neumann exemplifierar med den egyptiska myten om Osiris, där Osiris dör och återuppstår tack vare sin son Horus. Enligt myten blir Osiris dödad av sin svåger Set och uppdelad i åtta bitar som placeras ut över Egypten, bland annat blir hans fallos slängd i Nilen och uppäten av en fisk. En tolkning som Neumann gör är att maskuliniteten (fallos, medvetande, ordning) slängs i kaos (vattnet och dess varelser). Man skulle kunna göra en jämförelse med Bibelns Jona som hamnar i fiskens mage. (Jon 2:1)

Med sin son Horus och sin systerfru Isis hjälp hämtas Osiris olika kroppsdelar från hela Egypten. De sammanfogas som en mumie, och därefter växer ett cederträ ur Osiris. Ur cederträet stiger Osiris – som nu har erövrat dödens makt. Neumann citerar the Book of the Dead den egyptiska ursprungsberättelsen. Där står det:

I have knit myself together; I have made myself whole and complete; I have renewed my youth; I am Osiris, the Lord of Eternity.

osiristree
Osiris

Osiris symboliserar därmed en fulländning. Genom att erövra döden har han blivit oändlig och evig. Hans existens sträcker sig från jorden till himlen, symboliserat i att trädet vars rötter är i jorden och vars grenar sträcker sig mot himmelen.

Vari ligger den personpsykologiska betydelsen då? Att efter man dräpt drakarna naturen och kulturen ska man tillbaka ner och rädda de goda delarna för att föra tillbaka dem in i tiden. På detta sätt gör man sig själv evig och fulländad. Som Jordan B. Peterson säger; ”Go down into the belly of the whale and rescue your father from the underworld”. Neumann kopplar samman detta med begreppet centroversion, en psykologisk kraft som driver människan och individer till en balanserad tillvaro.

Den moderna människans psykologiska kris

Neumann menar att myter och symboler är uråldriga mänskliga företeelser som hjälper människan att leva ut och abstrahera komplicerade tillvägagångssätt att leva och verkar i världen på ett bra sätt. I vår moderna värld har vi dock tagit bort en stor del av myternas kraft genom att beskriva dem och rationaliserat bort dem som ”enbart myter”. Neumann skriver om att vi ej längre är en del av participation mystique, deltagandemystiken, där människan utlämnas åt krafter hon inte förstår. Neumann menar att deltagandemystiken hjälper människan att komma i balans och visar henne sin plats i naturen, igår, nu och imorgon.

I och med att vi förlorat vår plats i naturen har vi också tappat den naturliga instinkten till centroversion, vilken Neumann verkar mena sker närmast dialektisk i naturen, men som vi nu måste sträva mot medvetet. Genom att återupptäcka myterna i dess renaste former och leva ut dem inom individer och i samhället kan människan även i framtiden gå mot en högre form av medvetande. För som det ser ut nu när människan tappat kontakten med naturen verkar hon degenerera till lägre former, vilket Neumann ser i sin tids massrörelser, kommunism och nazism.

Det ligger definitivt något i vad Neumann skriver, och jag kommer under året göra det jag kan för att väcka de gamla myterna till liv. Drakdräpning och fadersräddande står nu på agendan, jag hoppas nu att jag kan få fler med mig.

DEL 1: Bokrecension och presentation: The Origins and History of Conciousness – Erich Neumann

”This difficult and meritorious task the author has performed with outstanding succes. […] I can only congratulate the author on his achievement.” – Carl Jung, förord till The Origins and Hisory of Consiousness (1949)

De senaste veckorna har jag läst Erich Neumanns bok The origins and history of conciousness (1949). Neumann var en av Carl Jungs främsta studenter, och han huvudsakliga arbete kom att vara inom utvecklingspsykologin, samt i att utforska de kvinnliga arketyperna inom Jungiansk psykologi i böcker som The fear of the feminine (1975) och The great mother (1955). The origins and history of consiousness tar dock inte enbart ett grepp kring de kvinnliga arketyperna, utan försöker lägga fram grunderna för stora delar av den Jungianska psykologin. Detta gör han genom att ta med läsaren på en upptäcktsresa genom den mytologiska historien för att upptäcka hur den mytologiska utvecklingen hänger samman med det mänskliga medvetandet utveckling, från kaos och omedvetenhet till individuation och medvetenhet.

510-pDGzJiL._SY344_BO1,204,203,200_

Bokens förord är skrivet av självaste Carl Jung, där han gratulerar Neumann till bedriften att få ner så stora delar av hans teorier och filosofi på ett sådant kompakt sätt som han gjort. Förutom att göra Jung imponerad har boken också inspirerat nutida tänkare som Camille Paglia och Jordan B. Peterson (Youtube.com 2017). Det var via youtubefenomenet Jordan B. Peterson som undertecknad blev tipsad om boken, då han anser den vara en god ingång till Carl Jungs idéer. Då jag ännu ej är så beläst inom allt som Jung skrivit kan jag dock säga att boken inte gjort mig mindre intresserad av att dyka djupare in i tanketraditionen.

Boken är strukturerad i den form att den första halvan av boken beskriver de mytologiska stegen i medvetandets evolution, och andra halvan beskriver de psykologiska steg i vilken personlighet utvecklas. Idén är då att dessa två speglar varandra på ett mycket bra sätt, och tesen i boken är att mänsklig mytologi är utformad som ett steg i att förklara hur man blir en god individ med välutvecklat och starkt psyke. Mytologin har alltså utvecklats för att abstrahera psykologiska processer gemensamma för alla människor. I bokens sista kapitel utforskas även hur dagens människa är en psykologiskt skadad varelse, som tack vare obalans i arketyper hamnat utanför den naturliga processen i medvetandets evolution.

Nu har jag dock gått i förväg, då min tanke här är att kort presentera bokens delar för den som vill ha en ”too long, didn’t read”-version av boken. I en tid av ljudböcker och tweets kan nog detta vara en god idé för att introducera fler för dessa tankar.

Uroboros – Skapelsemyten

Boken inleds med en dissekering av skapelsemyten, och då inte bara den judeokristna myten om Edens lustgård, utan om det mytologiska stadiet som finns i alla världens myter. I början finns endast Uroboros, vari hela världens ursprung finns. Stadiet symboliseras av draken som biter sin egen svans, kaos. En koppling till den nordiska mytologin är Midgårdsormen, som slingrar sig runt den kända världen. I Uroboros finns allt, men inget är ännu differentierat från varandra. Därför krävs det att Uroboros delas upp, mytologisk sett i The Great Mother, mörker, och The Great Father, ljus. Den kvinnliga aspekten symboliserar då den undermedvetna, medan den manliga aspekten är det som vill upp över det undermedvetnas yta och känna medvetenhet, upplysning.

Alkemisk teckning av Uroboros

Som exempel kan man se till Bibelns första verser. ”I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till. Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen.” (1 Mos 1:5)

Himmel, jord. Ljus, mörker. Gudsvinden sveper fram över vattnet. Vattnet är då det undermedvetna, det som finns från början. Senare skapar Gud land ur havet, vilket också visar på den medvetna principen som stiger ur det undermedvetna. Liknelser som dessa finns i alla världens skapelsemyter och är (enligt författaren) inte skapade av en slump.

I enskilda människors liv kan detta stadium liknas vid tiden innan ens födelse och tiden som hjälplöst spädbarn. I detta stadium är hela existensen beroende av andra krafter än en själv, och all kunskap tas upp genom andra människor, framförallt då ens mor. Men ju längre tiden går uppstår ett medvetande, och därmed att avståndstagande från ”modern” eftersom man vill kunna stå på egna ben.

Man kan också se skapelsemyterna som ett uttryck för den tidiga människans existens. I denna tidiga ”förmedvetna” del av människans tillstånd finns ännu inga individer. Människan är ett djur bland de andra, och lever i samklang och i en beroendeställning till naturen. Men ur detta stadium föds individen, den medvetna principen, och det mänskliga medvetandet blir aldrig detsamma igen.

Referenser:

 

Neumann, E. (1970). The origins and history of conciousness. Princeton university press. Ursprungligen publicerad som Ursprungsgeschichte des Bewussteins, 1949.

Video med Jordan Peterson och Camille Paglia

I del 2 kommer jag gå igenom hjältemyten, transformationsmyten, och det moderna samhällets psykologiska och mytologiska kris utifrån Neumanns bok.